Linda Hedlund

blir bättre än sin mor?

Glädjer mej åt den debatt om ”GMO” som varit i lantbruksspressen den senaste veckan. Där man sett lite mera nyanserat på avel och förädling. Det är resultatet som räknas, inte vägen dit. Och det sägs rent ut att det som drivit debatten snarare är hur stora företag hanterat sina patent på nya sorter, och inte problem med växtförädlingen i sej. T.ex. fattiga bönder som inte får använda utsäde från patenterade sorter utan att betala, eller att förädlingen syftar till att tåla bekämpningsmedel som därmed ”överanvänds”.

Växtförädlingen har varit en förutsättning för att vi överhuvudtaget ska kunna försörja jordens befolkning idag. Och fortsatt växtförädling är nödvändig, både för att jordens befolkning kommer att växa ett tag till och för att klara anpassningar till ändrat klimat och andra nya förutsättningar.

Sen kan man ju fråga sej hur det ska gå för Europa om resten av världen går en väg och vi en annan. Det torde bli Europa som blir ”isolerat”. Vill vi det i en globaliserad värld?

fossiloberoende?

…. har regeringen tillsatt en utredning om. För den som är oroad över politiska initiativ i ämnet kan jag berätta att ett av utredningens uppdrag är just att definiera vad en fossiloberoende fordonsflotta är. Tyder på dådkraft?

Idag var det en öppen riksdagsutfrågning om en fossiloberoende fordonsflotta och utredningen. Jag tänker inte referera eller ha synpunkter på drivmedel och styrmedel just nu. Utan bara förmedla två delvis relaterade saker som framkom vid utfrågningen och som jag tycker stämmer till eftertanke eller kanske snarare handling.

Svante Axelsson pratade för Naturskyddsföreningen. I hans värld var transportfrågorna inte det stora problemet ur klimatsynpunkt. Dom löser vi lätt enligt Svante. En betydligt större utmaning är jordbruket. Hur tänker dom där?

Nästan lika illa var Energimyndigheten, representerad av två olika personer. Som fick frågan hur man tänker kring transporter på landsbygden kontra staden. Och det var helt uppenbart att så hade man inte tänkt alls …

Min enda sammanfattning blir – LRF behövs. Mer än nånsin!

Om svensk export leder till väsentligt lägre klimatavtryck än om motsvarande varor produceras i andra länder är det jättebra. Jag misstänker att det gäller även svensk jordbruksproduktion. Vi har satt ett regelverk, och har en målbild, som ligger över många andra länder.

Men för att det ska vara långsiktigt måste samtidigt konkurrenskraften behållas. Det är en balansakt att behålla konkurrenskraften – så att inte produktionen flyttar utomlands till länder där den orsakar större klimatavtryck eftersom regelverket är friare. Och samtidigt fortsätta ligga före och dra så att klimatavtrycken minimeras och kan nyttjas för att i sin tur öka konkurrenskraften. Kan vi lyckas med det är vi vinnare.

Men jag tror att regeringen och många med dem behöver tänka om. Det är en biobaserad ekonomi vi går mot. Och basen i en biobaserad ekonomi är markanvändningen och jord- och skogsbruket. Det är det som är framtiden! Men fortfarande verkar många tro att det är it eller media som är det …

Nu är vi insnöade. Fast egentligen inte. Plogbilen var här före halv 8, vägen är fri men det snöar och blåser och mer ska det komma så jag tror inte vi törs ge oss ut. Brasan värmer mot ryggen och utanför fönstret kalasar småfåglarna på nötter och solrosfrön som maken trotsade vädret och gick ut och fyllde på. Och bunkrat har vi gjort för vi har sett väderleksprognosen. Även om jag inte alltid tror på den så är det ju dumt att chansa …

Tänkte när jag började skriva att fortsätta med det något misslyckade klimatmötet i Doha på temat ”insnöat”. Men det kanske är fel metafor! En av mina käpphästar har alltid varit att effektiviteten ofta är omvänt proportionell mot storleken. Gäller t.ex. ofta forskningsanslag. Små anslag ger mer resultat per krona än stora.

Om man överför detta på internationella förhandlingsmöten är jag helt övertygad om att det stämmer. Ju fler människor på ett möte, ju mindre konkreta resultat. Kanske dax för en rörelse för att få klimatförhandlarna att ta sitt eget klimatansvar och minimera delegationerna till mötena? Minska resandet helt enkelt. Och kanske på samma gång öka chansen till framgång!

Debatt om utsläpp av växthusgaser från dikade våtmarker. Som inte kompenseras av odlingen som blir möjlig av att man dikat marken. Lösningen: att inkludera utsläppen i den nationella rapporteringen och få tillgodoräkna sej om man dränker marken så den blir våtmark igen. Signerat Naturvårdsverket.

Okej. Det kallar jag ett Skansenperspektiv. Man tittar bakåt och drömmer om att det var bättre förr.

Alternativt tittar man framåt, och funderar över hur man kan få marken att producera så mycket så att den kompenserar för de extra utsläpp som dikningen innebär. Kanske skulle man t.o.m. kunna diskutera möjligheten att utvinna den läckande torven och använda den som bränsle. Låt vara att det torvbränslet kanske får ungefär samma klimateffekt som fossila bränslen, men det ersätter ändå andra fossila bränslen och bidrar till nåt gott i andra ändan. Nämligen mera odlingsbar mark.

Detta kan vara ett dåligt exempel. Jag erkänner att jag befinner mej i periferin av min kompetens. Men det jag vill illustrera är inte sakfrågan utan tankesättet. Tänk framåt – inte bakåt! Det funkar inte att tänka bakåt när den globala befolkningen ökar exponentiellt. All innovationskraft för att öka den gröna produktionen behövs!!!

Jag har inte haft några högre tankar om Miljöstyrningsrådets arbete med upphandlingskriterier. Hur man t.ex. har kunnat diskutera upphandlingskriterier för trä när motsvarande inte finns för konkurrerande och ur miljösynpunkt generellt sett sämre material som betong, metall, plast eller glas. Då krånglar man till det för folk att köpa det mest miljövänliga och ger fördel för andra material.

Nu handlar det om upphandlingsregler som utesluter oljeprodukter som kommer från ovanligt dåliga utvinningsmetoder, som skiffergas eller oljesand. Det är bra. Det är först när man ställer krav som krånglar till det och fördyrar för de mindre miljömässigt lämpliga alternativen som man överhuvudtaget kan börja fundera på krav på det som är miljömässigt bättre (som trä).

Men då kommer protester – det går inte att hålla isär olja framställd med olika metoder. Nähä. Skulle det vara lättare att hålla isär andra produkter? Knappast. Välkommen i klubben oljeindustrin!

… så tycker jag att Naturskyddsföreningen ordnade sin konferens väldigt proffsigt. Programmet var varierande och intressant, tidsschemat hölls minutiöst (och som van arrangör av diverse större och mindre begivenheter ser jag det som en bedrift, särskilt som salen var knökfull) och trots den oroande framtidsbilden som målas upp blev det  ändå framtidstron och optimismen att vi klarar det som vann.

Tillbaka på Öland kan jag fortsätta njuta av en ovanligt varm höst. Jag kan fortfarande inte bedöma om det är min flytt ”söderut” som betyder mera eller vädret i sej. Men att det är viktigt att skilja på väder och klimat har jag fått lära mej. En varm höst är väder. En hundraårig trend mot varmare höstar är klimat.

Och ja, jag tycker vi ska ta klimathotet på största allvar. Och jag tror vi kan fixa det. Särskilt i Sverige med våra resurser av skog och goda jordar som vi kan bruka så mycket mera om vi vill. Men. Trots att min plats på jorden ligger mindre än en meter över havsytan, som ska förväntas stiga av smältande polarisar,  så har jag svårt att låta bli att tycka att vad vore det för fel om det blev lite varmare ….

våran väg i snö

Att flytta ut i Östersjön betyder rimligen varmare höstar. Men detta överträffar förväntningarna. Snart mitten av november och nattemperaturen ligger regelmässigt på 7-8 grader. Plus alltså. För dom som eventuellt bor så långt norrut att missförstånd kan uppstå.

Samtidigt känner jag starkt för mina gamla stallkompisar. Dom måste ha drunknat i lera i två månader nu. Minst. Och blir det inte riktigt kallt får dom fortsätta sjunka flera decimeter ett tag till. Allt det har jag sluppit. Ok, här är kanske inte torrt längre. Det kan nog bli spår om man ger sej till att galoppera på en vall. Men därifrån till att sjunka 30 cm i varje steg är det långt. Jag ska tänka på det när den där vintern kommer,  som alla säger att jag måste genomleva innan jag kan säga att det är fint att bo här. Vintern som ändå var ett tungt vägande skäl att lämna Stockholm. O då menar jag alltså vintern i Stockholm. Oavsett väder förväntas man ta sej till jobbet i det totala kaos som då blir följden. Nåt värre har jag svårt att föreställa mej.

Så nu lever jag i spänd förväntan på att det ska bli kallare. Vad händer då? Räcker det att tänka tillbaka på en fantastisk höst?

rätt fyr

Noterade att Riksrevisionsverket ska granska statens klimatarbete. RRV brukar vara rätt skarpa i sin syn. De brukar kunna genomskåda olika infallsvinklar, och skriva riktigt intressanta rapporter som har nåt att säga till alla tänkbara läsare.

Så det här kan bli intressant! Hur kommer man att se på avvägningen mellan ambitioner att öka andelen förnybara drivmedel ställt mot den uteblivna skatteintäkten av att minska användningen fossila drivmedel … Fast det kanske är mera relevant att tala om bristen på ambitioner att öka andelen förnybara drivmedel pga den minskade skatteintäkten på fossila dito.

Eller varför inte målen för förnybar energi. Våra svenska mål, t.ex. 50% förnybar energi till 2020, ett mål som i praktiken redan är uppnått. Det fattas mindre än en procent enligt officiell statistik. En offensiv klimatpolitik torde kräva ett högre mål, så att det finns något att sträva mot. Annars finns ingen drivkraft, inte heller för politiker att fatta beslut om styrmedel …