Linda Hedlund

Jag vet att långsiktiga trender om väder inte har nånting med vädret just nu att göra. Så jag betvivlar inte alls klimateffekten och den globala uppvärmningen. Men lite snöpligt känns det. I min värld är det enda positiva med vädret just nu att det är lite kul att galoppera i lössnö. Och kanske inte bara lite. Annars önskar jag mej lite värme. Gärna snabbt!

Nu börjar det årliga stora klimatmötet igen, i Cancun den här gången. Det skulle vara intressant att veta hur mycket t.ex. de svenska eller nordeuropeiska delegaterna påverkas av att det är extremt kallt hemma (för visst är det extremt kallt!). Jag är övertygad om att de på något sätt gör det. För så är det ju med allt annat. Man vet vad som gäller egentligen, men det påverkar känslorna ytterst lite.

Jag fick nån gång för länge sen lära mej att en människas rädslor i stort sett är omvänt proportionella mot risken att de inträffar. Vi är alltså mest rädda för det mest osannolika, och minst rädda för de verkliga farorna vi utsätter oss för. Som trafiken (eller en ridtur kanske?). Vargar är ju mycket farligare, eller hur? Nåja, kanske inte – men björnar!

Förmodligen är det nån form av självbevarelsedrift. Man kan inte gå och vara rädd för det man ständigt utsätter sej för.

Frågan är då hur det går med klimatet, eller dom andra stora miljöproblemen?! Jag säger det igen – vi har lösningarna. Det är kraften att fatta beslut som saknas.

Köpenhamnsmötet är slut. En flopp? Det enda som tycks anses lyckat är att man enats om REDD, programmet för att i-länder ska kunna köpa ”utsläppsrätter” genom att stoppa avskogningen i Syd. Det är jättebra om vi kan hitta vägar för att stoppa avskogningen samtidigt som fattiga människor får det bättre. Men det får inte leda till en syn på skog att den bara ska stå där. För då rycker vi undan hela basen för vår försörjning, både för oss och för människorna i Syd.

Vi får inte glömma att den största avskogningen faktiskt har skett i Europa och Nordamerika (och i vissa andra tättbefolkade och tämligen ”rika” områden). Vi har byggt välstånd genom att odla upp marken med annat än skog. Och sedan odlar vi den mesta skog som finns kvar som just skog för skogsråvara.

Nu ökar skogsarealen i Europa. Det är säkert bra. Men ska vi minska fattigdomen i världen måste det nog till mera än att stoppa avskogningen. Själva minskade vi fattigdomen genom att avskoga. Men vi har förhoppningsvis lärt oss en del sen dess … eller?

Världen håller andan inför resultatet av klimatförhandlingarna i Köpenhamn? Kanske. Frågan är vad resultatet betyder? Självklart är en global överenskommelse viktig, men jag tror ändå processen är viktigare än resultatet. Och kanske är ingen överenskommelse bättre än en dålig. För då måste man rimligen fortsätta processen.

I alla fall finns skog tydligt på agendan nu. Sedan några år tillbaka ordnas en särskild ”skogsdag” i anslutning till klimatförhandlingarnas partsmöten. Det började i blygsam skala första året, men i Köpenhamn, på luciadagen, blev det stopp i dörren när 1500 delegater äntrat lokalerna. Budskapen var relativt tydliga, även om några EU-ministrar tog tillfället i akt och lovprisade det av oss och Sverige helsågade sk. FLEGT-förslaget (om illegalt virke, som knappst förekommer i medlemsländerna).

Elinor Ostrom deltog och talade om sin syn på kooperation och möjligheten att faktiskt hitta vägar att få kollektivets nytta att gå före kortsiktig egennytta – ett budskap som knappast passar bättre än i klimatförhandlingarna. Men fråga är om vi har lika stor glädje av det i vårt arbete med lantbrukskooperationen och med LRF-organisationen.

Visst vore världen mycket hemskare om man inte kan ha tron att vi människor kan tänka på långsiktiga gemensamma fördelar framför kortsiktigt eget vinsthemtagande?