Linda Hedlund

Var nyligen på nordiskt skogsägaremöte i Oslo. Vårt samarbete börjar kännas mer och mer unikt. På planet hem träffade jag en före detta kollega från regeringskansliet och blev påmind om allt nordisk samarbete vi ägnade oss åt före EU.

Då var våra nordiska möten den vanligaste formen av samverkan. Danmark, som ju redan då var med i EU, gav oss dessutom insyn i vad Centraleuropa hade på agendan. Vi pratade nordiska språk, ”skandinaviska”, och när det var övernattning så åt vi oftast en trevlig middag tillsammans.

Allt det där verkar ha försvunnit med EU. EU-mötena blir viktigare, allt färre orkar med det nordiska också.

Men skogsägarrörelsen hänger i. Vi har verkligen mycket gemensamt och stort utbyte av att hjälpas åt att dra. Jag tycker det är synd att inte andra kan få uppleva samma känsla. För visst har vi mera gemensamt med våra närmsta grannar än med spanjorer eller greker. Även om det är roligt och nyttigt att möta större olikheter också.

Vintern tycks ha bitit sej fast. Klimatfrågan känns stendöd, eller snarar, vem vill inte att det ska bli lite varmare? Men frågan är – var vi så här tagna på sängen av riktigt vinterväder förr? Eller är det så att vi har sämre marginaler på allting så att det inte längre finns någon beredskap kvar för det som går utöver det vanliga?

Visst, som Märstabor har vi alltid skojat om att pendeltågen står så fort det kommer lite snö. Ungefär som om det aldrig hänt förr. Å andra sidan går pendeln alltid så knackigt, så har jag en tid jag måste passa så vill jag ha två tågs marginal. Dottern har missat bussen till Öland även MED två tågs marginal – utan snö. Slutsats: pendeltågen fungerar inte. Men fjärrtågen – SJ?

Om man för över resonemanget på våran livsmedelsstrategi och frågan om livsmedelssäkerhet. Livsmedelssäkerhet, för mej betyder det fortfarande att ha marginaler, att vi ska ha mat även om nåt händer. I Sverige tycks vi generellt ha glömt den aspekten, och livsmedelssäkerhet betyder att maten inte innehåller gifter eller virus.

Frågan blir alltså – har vi inga marginaler längre någonstans?

I Skogsstyrelsens regleringsbrev för året, alltså det dokument som regeringen styr myndigheten med, står att läsa att Skogsstyrelsen ska slutredovisa regelförenklingsarbetet. I det arbetet ingår att mäta företagens administrativa kostnader.

Frågan är vad som är administrativa kostnader för en skogsägare? Begränsas det till skatte- och tillståndsfrågor? Eller ingår administrationen av själva brukandet? Och var drar man då gränsen?

Det är självklart intressant att se vad företagets administrativa kostnader är, alldeles oavsett hur man definierar dem.

Men en extra poäng tycker jag det vore att plocka med markavsättningar för naturhänsyn. Man kan ju se dem som en skatt, en samhällstjänst, som faktiskt begränsar ägarens rådighet över sin fastighet. Och då vore det väl naturligt att beräkna kostnaden för skogsföretagaren?

Var på Norra Skogsägarnas stämma i Örnsköldsvik. Det började lite knackigt med att flyget var försenat. Det hade ju snöat i Stockholm under natten … Kom in på stämman med andan i halsen när den precis skulle till att dra igång.

Men sen gick det desto bättre. Allas vår Anders hamnade bakom ordförandeklubban, och stämningen var god. Trots att föreningens resultat inte var direkt lysande. För att inte säga riktigt dåligt. Men det har vänt, och resultatet anses förklarat av förra årets konjuktur.

Men nog måste det tyda på framtidstro i föreningen, att stämningen var så god och inga elaka frågor om rörelseresultatet. Däremot var det väldigt högt i tak att få föra fram sina åsikter. Stämmotalaren Karin Nolén höll ett alldeles lysande anförande om hur vi hanterar, och hur vi istället borde hantera, förtroendevalda som inte kommer från den ”vanligaste” kategorin medelålders eller äldre män.

Att det blev votering vid personvalet till styrelsen kan man ju tolka positivt som engagemang, särskilt som styrelsen minskades med en person. Om man väljer den tolkningen så var det en riktig höjdarstämma som ger framtidstro för skogsägarerörelsen!

Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har nu föreslagit försöksområden i KOMET-projektet. Det handlar om att där pröva kompletterande skyddsformer. Markägarna ska själva kunna föreslå skyddsvärda områden, i stället för att myndigheterna ska göra det. Allt blev kanske inte exakt så som vi velat ha det. Men å andra sidan kan man tänka sej att myndigheterna skulle tyckt det varit lite väl magstarkt att gå på våra förslag rakt av. Även om vi definitivt borde vara tyngsta parten i målet.

Nu blir det upp till bevis. Hur ska man genomföra KOMET i praktiken? Jag är övertygad om att det finns massor av skogsägare som vill skydda vissa områden, givet att de verkligen får vara med att bestämma t.ex. avgränsningen av området och vilka former för skyddet som ska användas. Men då gäller det att myndigheterna hittar andra och nya arbetsformer, så de får markägarna med sej och inte mot sej.

Och vi som drivit på i denna fråga måste hjälpa till. För nu har vi nästan fått det vi velat ha.

Jag blir så glad åt all positiv feedback jag får för ”den nya” naturvårdspolitiken – som antogs av riksdagen i torsdags, Fokus ligger på att toleransavdraget försvinner, men viktigare tycker jag är att den genomsyrar en ökad respekt för äganderätten och en tilltro till markägaren. Den andas en tro på att människan trots allt är ansvarsfull och vill göra något bra. Att det sen finns rötägg kommer vi aldrig att komma ifrån, men om vi inte bejakar alla dom som har ett gott syfte så underminerar vi ju det goda som finns på sikt. För misstro föder misstro.

Problemet blir att få genomslag för just detta. Att få genomslag för konkreta saker som att ta bort toleransavdraget är lätt. Men att få genomslag för ett annat synsätt i en tjänstemannakultur på berörda myndigheter, det är svårare! Även om jag tror att både Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har ambitioner så handlar det om människor, och att ändra människors inställning och värderingar. Det gör man inte över en natt.

Nu tycks det vara väldigt nära. Att vi äntligen blir av med toleransavdraget. När skog och mark blir skyddade som naturreservat eller biotopskyddsområde får markägaren ekonomisk ersättning för de värden som finns på området. Ofta är det skog. Men lagen säger att ägaren får tåla ett visst avdrag – det så kallade toleransavdraget. Riksdagen skulle debattera och besluta om propositionen Hållbart skydd för naturområden i går. Det fanns inga invändningar mot den i riksdagen.

Enligt våra källor på riksdagen gjorde man just det. Debatterade. Men debatterandet av denna och andra frågor tog så lång tid att man hann inte besluta. Nytt sannolikt beslutsdatum är 12 november. Ingen tårta i dag alltså. Men jag räknar med att det blir tårta i denna fråga – snart!

Sen hoppas vi bara att de myndigheter som ska genomföra ”alla andra” goda förslag i propositionen håller sej till regeringens och riksdagens intentioner. Då kanske vi kan få en mera positiv debatt kring naturvärden och naturvårdsfrågor ute bland markägarna.