Linda Hedlund

DN har rapporterat om lobbyisters påverkan på riksdagsledamöter. Jag har inte sett LRF nämnas i sammanhanget. Man kan fundera över om det är bra eller dåligt. Vår självbild är att vi är duktiga i vårt påverkansarbete.

För några veckor sen gick det ett drev mot moderaternas partisekreterare för att ha ”mutats” med resa i samband med ett föredrag. Då pratade jag med en annan riksdagsledamot som jag regelbundet har kontakt med (bl a i min roll som lobbyist). Hon berättade att journalisten i fråga också ringt upp henne och förhört sej om vad hon blivit bjuden på. Hon berättade sanningsenligt att hon blivit bjuden både på Föreningen Skogens höstexkursion och ett trevligt gårdsbesök ordnat av LRF.

Men si det var inte intressant för journalisten ifråga. Varför göra skillnad på företag och organisationer? Organisationerna har ju så mycket mera direkt att vinna av sin påverkan än vad ett företag har. Företaget som bjöd partisekreteraren på resa kan inte haft annat att vinna än möjligen PR av just att hon valde att vara med i deras debatt. En organisation (som vår t ex) däremot har ju direkta fördelar av att riksdagsledamöter lyssnar och lär av vad den har att säga.

Att stå upp för svensk mat eller svenskt familjeskogsbruk tycker jag i och för sej inte är ett särintresse. Jag tycker det är ett samhällsintresse. Men jag ställer mej ändå lite frågande till hur journalisterna värderar sin information, och hur de resonerar i denna i sej väldigt viktiga debatt.

Hur som helst måste det råda total öppenhet i vad som påverkar våra folkvalda!

LRF förbereder en livsmedels- och en energistrategi. Energi erbjuder bara möjligheter, men livsmedel är faktiskt i kris. Enligt prognoserna stänger den sista bonden dörren 2054 om inte trenden bryts.

När jag lyssnar på diskussionen om livsmedelsstrategin kan jag inte låta bli att jämföra med skogen. Visst finns det många olikheter. Men grunden för företagande i de gröna näringarna är oftast att man äger eller förvaltar mark. Alldeles oavsett om man ärvt eller köpt marken så behöver markägandet inte hänga ihop med att man är intresserad av eller bra på att driva ett företag, eller att man är en entreprenörssjäl.

Med det i bakhuvudet så kan man fundera över hur stor den svenska skogsproduktionen hade varit idag om vi inte haft skogsägareföreningar, som utgår från medlemsnyttan och har ett tjänsteutbud som spänner från att du som markägare knappt behöver veta var din skog ligger – det kommer bara in pengar på ett konto ibland – till att du själv levererar råvaran fritt bilväg.

Den kooperativa föreningen behöver inte heller ha egen industri. Det fungerar ungefär lika bra för Mellanskog, som inte kontrollerar egen industri, som hos Södra som levererar all råvara till egen industri, som hos Norra och Norrskog som ligger någonstans mittemellan.

Kärnan är istället att man sätter skogsägaren i centrum, och har ett tjänsteutbud för den skogsägare som har sin skog till nånting helt annat än företagande men ändå vill tjäna en slant, liksom för den engagerade företagaren.

Jag har just kommit hem från det underbara Sånga-Säby efter att ha varit med på ”kick-off” för LRFs nya organisation.

Det var ett jättebra program som slutade med höjdaren att få lyssna på några av våra företagare i dom gröna näringarna som berättade framgångssagor (mest). Sånt ger energi!

Som vanligt var det mycket god mat och väldigt trevlig samvaro, även om jag tyvärr missade dansen eftersom jag totalt förlorade rösten. Det går väl att dansa även med tappad röst, men dans kräver ändå ett visst mått av konversation…

Däremot var middagskonversationen mycket spännande så länge rösten hängde med. Vi pratade bland annat om naturvård i skogen, och jag insåg snart att vi måste kommunicera vår syn på skog och markavsättningar mycket bättre. Med mer kunskaper är det lättare att förstå alla de skogsägare som är så djupt engagerade i dessa frågor.

Just nu känns det viktigt att slå fast att i våra nordliga län är riksdagens mål för areal skyddad skog uppnått. Ytterligare skyddad mark där får bara avsättas i samförstånd med markägaren. I söder däremot måste vi acceptera att ytterligare mark skyddas.

Den viktiga frågan för oss blir då hur man ska kunna ”flytta” den mark Sveaskog avsatt söderut. Dvs hur man kan få till markbyten så att de i södra Sverige kan få ersättningsmark vid permanent intrång via den mark Sveaskog äger men som främst finns i norr.

Två dagar med regionalt och kooperativt råd här på LRF. Trevliga människor och trevlig stämning även om det hettade till ibland. Som anställd intog jag en lyssnande roll, prata får jag göra i pauserna.

Skogsägareföreningarna deltog mangrant (ja, så är det!), men trots det blir ju ”skogen” ganska dåligt representerad på våra blandade möten. Inte för att det hänger på antalet. Det är kvaliteten i deltagandet som räknas. MEN jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket vi förmodligen skulle kunna lära av varandra, eller åtminstone få nya insikter, om vi nyttjade hela bredden av kompetenser och gjorde jämförelser.

Ta den så kallade griskrisen. Vad skulle man kunnat lära av motsvarande ”skogsskövlingsdebatt” på 90-talet. Ta styrmedelsfrågorna. Reglerad, subventionerad eller bidragsstyrd marknad kontra ”fri” marknad. Allt sådant möts nu i energidebatten. Där blir det så tydligt att en ”fri” marknad för skogsråvara möter en genomreglerad energimarknad. Vad kan vi lära – hur ska vi driva våra frågor?

Jag skulle vilja se mycket mera av jämförande analyser mellan jorden och skogen. Varför inte använda den kunskap som vi ändå har?

Årets sista tävling. Nu behöver du inte skjutsa mera förrän i mars, säger Ea. Vågar jag tro på det? Jag kanske till och med kommer att sakna det. För det är mysigt att umgås med dotter och häst, ofta trevliga människor och fina hästar att titta på. Samtidigt som det är tidiga mornar (ibland), kallt och mörkt (så här års) och LERIGT (nästan alltid …). Kanske ska jag ta och tvätta bilen!

Min äldre dotter Sussie läser till husdjursagronom. Det är jättekul tycker jag. Det tycker hon också som tur är. Nu har jag nån som verkligen är intresserad av (i varje fall delar av) vad jag jobbar med hemma, och vi kan t.ex. diskutera innehållet i Land och ATL.

Jag tror det är helt rätt att försöka värva LRF-medlemmar bland SLU-studenterna, men där kan man tala om priskänslighet. Det är inte mycket dom ska försöka leva på. Sussie flyttar nu (hjälp!!!) och då får hon det rätt knapert vad jag förstår, även om hon har fördelen av ett bra extraknäck på en hästgård.

Studentrabatt för att locka in dessa ungdomar bland våra medlemmar? Men Land måste ingå tycker jag!