Linda Hedlund

Läser om våra nya statsråd och de kommentarer som fälls om Centerpartiets miljöpolitik. Att den inte får handla om att driva särintressen för Sveriges bönder.

Jag undrar varför inhemsk matproduktion (eller annan ”grön” produktion) ses som ett särintresse för Sveriges bönder? Är det mera miljövänligt att importera maten och göra naturreservat av vårt land? I min värld handlar medias sätt att vinkla saken som att en ren miljö är viktigare än mat för oss.

Jag delar inte den uppfattningen.

Men inte heller kan jag se att det finns nån motsättning. Men då måste man kanske höja blicken och inte stirra sej blind på kväveskatten. Jag hoppas och tror att vår nya miljöminister står upp för svensk grön produktion, och tydligt markerar att det inte är ett särintresse för Sveriges bönder.

En hållbar mat- och energiproduktion är väl den viktigast miljöfrågan, och här ligger vi i framkant i Sverige. Det ska vi ta vara på och utveckla, inte förhindra!

En syn som jag verkligen hoppas Lena Ek delar!

Valet är över men fortfarande är många frågor om hur landet ska styras oklara. Spännande fortsättning följer …

För oss som jobbar med näringspolitik och skog så kan vi nog, i varje fall tillfälligt, avföra kilometerskatten från agendan. Jag betonar tillfälligt, för kilometerskatt är en fråga som kommit och gått genom åren. Först när den varit död minst fem år tänker jag avskriva den!

Mera oklart känns hur miljömålsfrågorna kommer att hanteras. Här finns rätt olika syn även inom de två blocken, och SD är ju ett helt oskrivet blad i dom frågorna. Nån som hört talas om SD:s miljöpolitik? Håll Sverige rent möjligen…

Det jag hoppas på är att de försök med ökat markägarinflytande över naturvården får fortsätta, och med rätt grogrund så att de kan utvecklas och utökas. Ingen har verkat vara emot.

I övrigt hoppas jag mest på enighet kring en större utvärdering av vad vi uppnått hittills. Någon sådan samlad utvärdering har inte gjorts sedan miljövårdsberedningen 1997. Det har hänt mycket sen dess så det är verkligen på tiden. Vad betyder skyddade områden i relation till vardagshänsynen? Vilken form av skydd lämpar sej bäst för olika organismer/miljöer? Kan man optimera samspelet mellan det brukade landskapet och skyddade områden med storlek/avstånd/antal/omloppstider/skogsbruksmetoder? Det finns ett oändligt antal frågor som vi inte kan svara på. Och sannolikt mycket naturvård och pengar att tjäna på att kunna optimera resurser bättre.

Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har nu föreslagit försöksområden i KOMET-projektet. Det handlar om att där pröva kompletterande skyddsformer. Markägarna ska själva kunna föreslå skyddsvärda områden, i stället för att myndigheterna ska göra det. Allt blev kanske inte exakt så som vi velat ha det. Men å andra sidan kan man tänka sej att myndigheterna skulle tyckt det varit lite väl magstarkt att gå på våra förslag rakt av. Även om vi definitivt borde vara tyngsta parten i målet.

Nu blir det upp till bevis. Hur ska man genomföra KOMET i praktiken? Jag är övertygad om att det finns massor av skogsägare som vill skydda vissa områden, givet att de verkligen får vara med att bestämma t.ex. avgränsningen av området och vilka former för skyddet som ska användas. Men då gäller det att myndigheterna hittar andra och nya arbetsformer, så de får markägarna med sej och inte mot sej.

Och vi som drivit på i denna fråga måste hjälpa till. För nu har vi nästan fått det vi velat ha.

Ibland tror jag min blogg har massor av läsare. Som när jag öppnade DN på söndagsmorgonen och kollade deras ”5 punkter inför valet” på ledarsidan, denna gång om miljön.

Dom två första är mina käpphästar. Jag kunde nästan inte ha formulerat det bättre själv … Dels skogsskyddet – att vi måste tänka nytt och kunna bruka och samtidigt ha kvar de arter vi vill bevara. Dels snabbtågen – idiotiskt sätt att använda så mycket pengar. Det går att göra så himla mycket mera för den summa det kostar. T.ex. förbättra järnvägarna så vi kan köra mera gods på dem och ersätta långtradare.

Sen kommer ”bygg kärnkraft” och den delar jag å andra sidan inte. Jag har aldrig varit så ”mot” kärnkraft att jag inte vill ha den, men kärnkraft ger bara el (och värme som vi inte ens nyttjar i dagsläget), och om vi inte snabbt tänker konvertera hela vår fordonsflotta till eldrift eller börja värma hus med direktel igen så kan jag inte se att vi behöver mera el. Inte mera el än vi ändå kommer att få från skogen via värmeverken och massaindustrin. Och lite vindkraft. Dessutom finns det många nya idéer om att generera just el – sol och vågkraft t.ex. Nej, kärnkraft tror jag är som snabbtågen – kostar mycket mera än nyttan med dem.

Däremot behöver vi bättre drivmedel till våra fordon, oavsett om vi talar om bilar, lastbilar eller traktorer. Men då tror jag mera på gas, gärna producerad av restprodukter så att vi dessutom löser ett avfallsproblem, eller miljödiesel, kanske producerad ur skogen …

- KOMET-projektet blir ett försök i fem områden, som det verkar enligt vårt förslag. KOMET är namnet för ett projekt som bygger på finländska erfarenheter att ”vända på steken” när det gäller att skydda skog, och istället för att myndigheterna föreslår vilka områden som ska skyddas så sätter myndigheterna kriterier för vad som bör skyddas och sen får markägarna själva föreslå lämpliga områden

- Naturvårdsavtalen utvecklas precis som vi länge önskat till flexiblare instrument som kan tecknas för olika tidsintervall m.m.

- Möjligheterna till ersättningsmark förbättras. Det står inte hur, så vissa frågetecken får man väl sätta för detta!

- Bättre ekonomisk kompensation till markägarna genom att toleransavdraget (självrisken) tas bort, och värderingarna marknadsanpassas

- En större andel av det formella skyddet läggs på statlig mark, precis som vi alltid har velat. Nu skyddas mark som Fortifikationsverket och Fastighetsverket äger.

Dessutom betonas markägarnas betydelse, deras kompetens och den värdefulla insats som markägarna gör genom frivilligt skydd.

Jag måste reservera mej för att jag inte sett den beslutade texten än, men nog låter det som det är läge att fira med tårta!