Linda Hedlund

Semestern är slut och nu är det kontoret som gäller – även om det finns en del trevliga inslag i verksamheten i närtid: Skogsägarting i ”Norrland” och kick-off för oss alla i LRF på Sånga-Säby bland annat.

Vädret bidrar också till att göra det lättare att lämna semesterkänslan bakom sej.

Mycket kommer att kretsa kring valet tills det är över, det är nästan oundvikligt när näringspolitik hör till ens dagliga göromål. Just nu känns det dock som om ”våra” frågor helt saknas i valdebatten – och jag vet inte om jag tycker det är bra eller dåligt. I grunden är det naturligtvis dåligt om inte våra frågor finns med – frågor som inte diskuteras ”finns” inte och då händer det inget, så är det ju!

Å andra sidan, när valet ligger så nära brukar det mest handla om att plocka fram skandaler för att få fokus. Och det är sällan bra för sakfrågorna. Då kommer den riktiga politiken i skymundan. Jag vill gärna ha en saklig valdebatt om frågor som verkligen betyder något för framtiden – helst inte bara för fyra år utan för 50 år. Och i en sådan debatt kan man inte utelämna jord och skog – för det är väl ändå det vi ska leva av?

Men om det kommer att bli ”som vanligt” inför ett val – med skandaler och obetalda räkningar och svartjobb – då kanske det är lika bra att stanna utanför rampljuset?

Jag har ett liv utanför jobbet. Det består av två döttrar (16 och 20) och deras far, en häst (eller två eller flera, beroende på hur man räknar) och ett underbart hus, havsnära på östra Öland, där jag vill tillbringa min fritid. Reser gör jag i jobbet. Tillräckligt.

Att det kan vara svårt att definiera hur många hästar man har förstår nog bara den som har häst (och döttrar). Jag köpte min första häst för rätt många år sen. Det var en ölandskompis som fick följa med hem till Märsta under ”ickeloven”. Stallade upp den hos (då) fullständigt okända människor. Han blev tre på några månader. Vi var ju då tre om Linus, jag och mina döttrar. Och det kan vara lite mycket om en häst. Så minsta dottern hittade en övergiven shetlandsponny som var så busig att ingen annan än hon vågade rida honom. Han blev som hennes. Äldsta dottern hittade ett halvblod i samma stall som ägaren inte ville rida dressyr på. Susanna älskar dressyr. Så blev en häst tre. Och på den vägen är det.

Sen hinner jag inte så mycket mera än jobba. Men är rätt nöjd med det.

Jag tror alla som sysslar med näringspolitik engagerar sig mer än vanligt i sitt arbete. Det funkar inte annars. Man måste ha ett samhällsintresse och blick för sakfrågorna. Man måste tro på något och vilja förändra. Jag har aldrig blivit vuxen. Jag är fortfarande naiv nog att tro att jag kan förändra världen till det bättre. Men vi måste hjälpas åt!

Det är därför jag arbetar (och trivs med det) på LRF. För vi är många som vill förändra, och från en liknande värdegrund. Jag jobbar med skog, och jag tror att äganderätten är förutsättningen för en sund förvaltning av våra skogar. Både för lönsamhet och långsiktighet. Om man blickar ut över världen så kan nästan all problematik med klimat och avskogning, som är heta politiska frågor nu, kopplas till människorna som förvaltar skogen. De känner inte tryggheten i att äga marken och lita på att de själva eller deras barn kan få fortsätta förvalta och dra nytta av marken. Globalt sett har vi det bra i Sverige. Men äganderätten ifrågasätts ständigt. Vi måste hela tiden stå upp för den och visa att det är just äganderätten som är förutsättningen för hållbarhet och långsiktighet.