Linda Hedlund

Skördefesten är finalen på Ölands turistsäsong. Alla är engagerade. Det händer saker nästan överallt. Tillrest dotter med kompis gav sej ut på pump-safari. Skåda pumpor alltså. Dom behövde inte åka långt. Jag förvånas över hur mycket pumpor det plötsligt finns. Vem odlar dem? Är det lönsamt?

Efter skördefesten stänger mycket, även om många jobbar på att förlänga säsongen ytterligare och hitta nya marknader. Själv får jag sätta mej vid datorn och försöka försörja mej som frilansande ”konsult”.

Mina parhästar hade premiär ”på riktigt” under skördefesten. Så nu är vi redo för nya uppdrag, men bara kortsiktigt. Vidja är dräktig så framåt vintern måste hon förhoppningsvis bli mammaledig, inför den beräknade nedkomsten i april. Men körning ger mersmak, så skulle jag hitta en marknad så får jag väl försöka hitta en vikarie …

På Öland drar det ihop sej till en av årets största begivenheter – skördefesten. Sen stänger Öland för säsongen, så sen blir det mera ”på riktigt” att ha flyttat hit. Men först skördefest!

 Som på ett alldeles naturligt sätt saluför svenskt jordbruk och svensk mat. Kanske skulle det gå att få in lite bioenergi också. För om det är nåt jag saknar på Öland så är det just biogas. Inte så att jag har nån bil att tanka (än! men det skulle funka för det går att tanka i Kalmar och rätt ofta måste man ju ändå över bron). Utan snarare det faktum att det är så djurtätt här så det borde bli en så lönsam affär som nu biogas kan bli i dagsläget. 

Dessutom ligger ju Öland mitt ute i Östersjön med låglänta odlingsmarker och strandängar/ betesmarker.  Att dosera gödseln rätt blir extra viktigt, om läckage ska undvikas. Jag brukar skoja om att det bästa för Östersjön vore förmodligen att plantera gran på strandängarna. Men det kanske inte är lika bra av andra skäl….

Däremot – en rejäl biogasanläggning där man dessutom testade olika metoder att produktifiera gödseln - i syfte att få bra gödslingseffekt men minimalt läckage - DET vore en dröm!

Borgeby fältdagar var en för mej ny upplevelse, där det bestående intrycket blir stora maskiner. Men där fanns mycket mera. Väldigt seriöst och uppbyggt för lärande och demonstration, och då inte bara maskiner.

Vår egen insats av LRF Skåne var proffsig. Spännande visningar, och jag åker gärna dit igen.

Men varför ”korvkiosker” när man istället kan bjuda in lokala näringsidkare som har tydlig profil i sina råvaror? Varför inte visa resultatet av jordbruket också? Jag gillar visserligen en grillad med bröd eller hamburgare med pomme frites ibland, helt klart, och svensk råvara garanterades – men ändå! Och även om vi som sagt garanterades schysst upphandlade råvaror blev jag lite upprörd av att se lastbilen med stor Servera-logga som servade restaurangtältet …

Nere vid Kapelludden på östra Öland står ett stenkors som stått där sedan 1200-talet. I stormen Per blåste det omkull. Låt vara att det var en sjöbod som blåste ned och välte det, men å andra sidan torde det ha funnits sjöbodar och båtar och annat som blåst sönder på Kapelludden så länge korset har stått.

Vi ser Kapelludden från vårt hus. I stormen Gudrun kunde vi inte öppna ytterdörren fast den var på läsidan. Och det var innan det började blåsa ordentligt. När det gjorde det skulle vi aldrig kommit på idén att försöka öppna den.

Nu kör jag Haglerumsvägen, ned mot havet, mot vårt hus, med två meters snövallar, nästan lodräta för det gick inte att ploga utan Kjell i Bredsättra fick gräva bort snön. Gatan är så smal så på vissa ställen kan man inte öppna bildörren.

Extremväder är lite häftigt, javisst, men jag tror jag skulle överleva utan att behöva uppleva något mera sånt.

Problemet – eller charmen – med oss människor är visst att vi aldrig är nöjda. I vintras var det för kallt, och nu har det varit för varmt och torrt. Äntligen fick vi ett välbehövligt regn men med det kom åska och då gick strömmen och då var inte det bra.

Lite så är det väl med naturvården också.

Det var här på Öland jag fick upp ögonen för att det inte är så entydigt. När jag som forskarstudent bodde på Ölands Skogsby ekologiska station, så fanns där Eje, eldsjäl för att öppna upp Alvaret som då höll på att växa igen för att det inte betades längre. Och min professor, Ingemar, som inte lika aktivt men dock gruffade när det avverkades i Mittlandsskogen, där det var lika kalt som Alvaret för 100 år sen. Motsägelsefullt? Definitivt, och det gav mig en mer sammansatt syn på naturvården.

Nu svär jag väl i kyrkan, men jag är övertygad om att det mesta handlar om att vi människor inte vill se förändring. Där det växer skog vill vi att det ska växa skog. Och där det är öppet vill vi att det ska vara öppet. Hur det skulle se ut om vi människor inte hade brukat naturen bryr vi oss mindre om.

Jag vill ha åtminstone EN veckas semester före midsommar. Sen tycker jag egentligen sommaren är slut. Eller i varje fall det bästa med sommaren. Då blir det ju mörkare igen …

Tänkte inte så mycket på skog på semestern. Annat än på det där med att äga skog. Skulle väldigt gärna vilja äga skog, bara för att känna att den var min och det var min plätt på jorden. Och då handlar det inte om vilken skog som helst (även om jag inte skulle tacka nej till vilken skog som helst!), utan det handlar om ”våran” talldunge på Öland. Den saknar helt kommersiellt värde, men jag skulle vara beredd att betala bra mycket bara för att få kalla den ”min”.

Läser Björn af Kleens betraktelse ”Jorden de ärvde” om svensk adel och deras gods och herresäten. En betraktelse som jag faktiskt tror säger väldigt mycket om människans natur. Bara man betänker att det inte bara handlar om pengar. Det är nånting annat också, nånting som i vår kultur är förknippat med äganderätten. I andra kulturer tar det sej andra uttyck.

Var och klippte mej i Borgholm. Det blev inte så mycket prat med frissan den här gången. Jag tror vi båda tjuvlyssnade på konversationen som pågick bredvid mellan 14-årige bondsonen från östra Öland som blev klippt av snart färdiga, några år äldre, frisörseleven. Killen beklagade att han inte fyllde 15 förrän i september, det var så långt till både moped och traktorkort.

-Traktorkort!?, undrade frisörseleven.

-Jo, han hjälpte ju till hemma, och hade siktet inställt på Ingelstads naturbruksgymnasium.

Sen sa han lyckligt: – Inte nästa men nästa vecka ska jag ha prao.

- Vardå, frågade tjejen som klippte.

- På en mjölkgård utanför Kalmar.

- Blir inte det tufft, då måste du väl börja tidigt?

- Men det är så roligt att få hålla på med nåt man verkligen vill göra.

Min gissning är att utan moppekort torde kollektivtrafiksresan från Gärdslösa till utanför Kalmar få vinterns kollektivtrafikskaos i Stockholm att framstå som synnerligen trafikantanpassat.

Det finns hopp för våra näringar!