Linda Hedlund

Jag läser om Skogsstyrelsens uppföljning av miljömålet Levande skogar, där det konstateras som ett faktum att skogsbruket inte når målet. Men när jag läser texten förstår jag faktiskt inte var skogsbruket missar målet. Att det inte  finns pengar att skydda tillräckligt mycket skog kan knappast skyllas på skogsbruket. De frivilliga avsättningarna är med råge uppnådda. Att alla kulturmiljölämningar inte klaras må delvis vara skogsbrukets fel, men har väldigt lite med miljö och biologisk mångfald att göra. Körskador kan man bli bättre på att undvika, helt klart, men mej veterligen finns ingen målbild för det i miljömålet. Och allt annat, död ved, gammal skog, löv … det som det finns en målbild för, där verkar ju uppföljningen peka på att vi når målen.

Så frågan återstår; vad ska skogsbruket göra för att nå målen? Är det bara slentrian, det har alltid varit så att målen inte ska kunna nås? Eller har jag missat nåt?

Jag glädjer mej åt att läsa att Skogsstyrelsen har kollat sina egna inventeringar av hänsynskrävande skogsbiotoper och funnit att det kan skilja upp till 50% på vilka objekt två olika inventerare hittar. Det är naturligtvis helt fel att glädja sej åt det. Men så mycket skit som jag fick från Skogsstyrelsen när jag jobbade för LRF Skogsägarna och påpekade att det fanns godtycke i inventeringarna så tycker jag att jag har rätt att glädja mej. Vad-var-det-jag-sa, typ …

Dessutom påpekas att det är Skogsstyrelsen som har utvärderat sej själva. Om det hade varit en extern utvärderare kanske resultatet blivit ännu sämre. För även om inte Skogsstyrelsen medvetet försökt påverka utvärderingen så borde väl myndigheten ansträngt sej för att olika tjänstemän ska ha så lika syn som möjligt.

Vore klädsamt om detta togs upp av riksmedia också. När bristerna i skogen (som alltså sannolikt inte finns) påpekats har riksmedia inte varit sena att hänga på. Riksskogstaxeringens siffror visar istället genomgående på förbättringar.

Läser Naturvårdsverkets och Skogsstyrelsens rapport om läget för bevarandet av biologisk mångfald- en rapport om olika styrmedel för skydd av mark eller arter. Noterar också att rapporten ”gillas” av bla LRF och Skogsindustrierna, som en fyllig rapport som t.ex. tar upp frivilliga avsättningar på ett positivt sätt. Och det är bra.

Men jag noterar också att någon summering av hur mycket som är skyddat totalt sett görs inte. I summeringen räknas fortfarande det som kallats formellt skydd för sej, och det som kommer till i form av bla. frivilliga avsättningar för sej.

Att inte ens göra ett försök till totalsummering av hur mycket skog som är skyddad – det känns otroligt fegt! För det är ju där debatten står! Där vissa parter hävdar att bara 1-2 % av skogen är skyddad (för det är andelen reservat av produktiv skogsmark nedanför fjällområdet) medan andra hävdar att 25% av skogen är skyddad (för det är andelen av totala skogsmarken som är belagd med någon form av skydd) – och så säger man varken bu eller bä. Jag summerar så gott jag kan (det är inte lätt från sifforna i rapporten!) och nog torde det bli över 25% i alla fall. Men vem tror på mej, när nu inte våra statliga myndigheter sätter ner foten …

Skogsdebatten fortsätter. Det bådar gott inför Almedalsveckan – kan bli ett antal riktigt heta och spännande debatter där!
 
Det jag inte gillar är att Skogsstyrelsens polytaxinventering dras fram igen. Nu med förtecknen att Skogsstyrelsen ”mörkar” siffor. Skogsstyrelsen har föredömligt valt att inte exponera siffrorna därför att de inte är rättvisande. Det kallar jag inte att ”mörka”.
 
Vi har länge hävdat att det finns ett stort mörkertal i siffrorna – bl a får man ”underkänt” om man t.ex. sparat andra träd än de som Skogsstyrelsens tjänstemän tyckt är värdefullast, alltså en personlig prioritering.

Eftersom resultaten aldrig återkopplats till skogsägarna kan de omöjligt förstå varför en annan dunge än den han/hon valde att spara istället skulle fått stå kvar. Skogsägaren ifråga är inte ens medveten om att hygget fått ”underkänt”. Det kan mycket väl vara ett hygge som ägaren stolt visar upp för andra.
 
Visst finns det hyggen som med all rätt förtjänar betyget ”underkänt”. Men det är inte en tredjedel som polytaxinventeringens siffror visar, därom har vi och Skogsstyrelsen varit överens. Och därför jobbar Skogsstyrelsen för att hitta bättre mätmetoder.

Så jag tycker Skogsstyrelsen ska fortsätta ”mörka” felvisande siffror!

Jag börjar se ett problem men ingen lösning. Frustrerande. För problem är till för att lösas.

Skogsstyrelsen håller på med en revision av miljöhänsynsparagrafen i skogsvårdslagen. Man vill göra saker och ting tydligare. Bra så. Problemet är att ”tydligare” ofta blir mera detaljer och mindre flexibelt. Då blir det lättare att följa upp. Lättare att följa upp har vi efterlyst. För vi bedömer nuvarande uppföljning som rättsosäker.

Men om man istället ser till naturen så är naturen inte betjänt av att alla gör lika alltid, vilket ”lätt att följa upp” inbjuder till. Naturen skulle må bäst av en uppföljning på måluppfyllnadsnivå, t ex att avrinningsvattnet ligger inom ett bestämt kvalitetsintervall eller att det häckar en gröngölig per x hektar i lämplig gröngölingsbiotop.

Och det är fullständigt ointressant hur många träd som lämnas på ett enskilt hygge. Det är helheten som räknas.

Men så fungerar det inte. För så går det inte att mäta rättssäkert om man har 30 ha skog, inte ens om man har 300 ha.

Vad blir då problemet?

Jo, vi skulle behöva utveckla helt nya uppföljningssystem. Som mäter måluppfyllnad och som går att mäta på 30 ha. Det måste gå om bara några vågar tänka annorlunda. Naturvårdsforskningen har alltid tänkt skog i ett brett landskapsperspektiv och glömt ägarstrukturen. Om man istället utgår från den ekonomiska kartan skulle man kanske kunna hitta andra lösningar.

Regeringen vill se regelförenkling, och myndigheterna (i varje fall Skogsstyrelsen) tar detta på stort allvar.

Jag har all respekt för kritiken mot regelkrångel i jordbruket och då särskilt i djurhållningen, där måste det bli enklare för att näringen ska överleva! Men i skogen tror jag det finns en viss grad av acceptans för regelverket, och om man jämför med jordbruket så är det inte särskilt krångligt. Sen är ju allt relativt …

Men att samtidigt som det talas om regelförenkling börja krångla till det i andra ändan – det tror jag det kan vara lite svårt att förklara och ännu svårare att acceptera. Jag tänker på flera pågående processer, och främst på genomförandet av EU-direktiven om kriterier för biobränsle och illegal virkeshandel. Men även på Miljöstyrningsrådets arbete med upphandlingsregler.

I den värsta av världar skulle det kunna komma att bli ett flertal nya regelverk att förhålla sej till för den enskilda skogsägaren utöver skogsvårdslagen och delar av miljöbalken (som hanteras av andra myndigheter än Skogsstyrelsen). Till det kommer frivillig certifiering, med syfte att höja skogsbruket så att det blir bättre än lagnivån.

Jag tycker skogsvårdslagen i stort fungerar, men den behöver förtydligas, vilket Skogsstyrelsen arbetar med. Ska det nödvändigtvis till andra tvingande regler så måste dom in i skogsvårdslagen – allt annat vore förödande ur regelkrångelsynpunkt.

Men eget ansvar kräver frihet! Lagen måste gälla miniminivån – annars slår man undan benen för certifiering och frivilligt förbättringsarbete!

LRF Skogsägarna skrev ett brev till landsbygdsministern. Ett ganska hovsamt, på gränsen till tråkigt, påpekande av vikten att Skogsstyrelsen samverkar med skogsnäringen och inte helt lämnar vissa saker till oss. För även om vi gärna tar på oss mycket, och tar del i mycket, så kan vi (tyvärr!!!) inte säga att vi representerar alla skogsägare. Och det är ju viktigt att det finns stöd till dom som inte vill söka det stödet hos oss.

Ibland när vi skriver brev till statsråd eller myndigheter så tar vi aktivt kontakt med media för att försöka få lite uppmärksamhet kring en fråga. Just det här brevet bedömde jag som för tekniskt, inte möjligt att få nån uppmärksamhet kring.

Därför blir jag först rätt irriterad när jag ser en stor rubrik i ATL – Skogsägarna skäller på Skogsstyrelsen – eller nåt sånt. Dessutom var det ju fel. Så trots att nån sa ”all publicitet är bra” kändes det inte bra.

Men sen.

Det har varit massor av skriverier om detta brev, mera korrekta än den första artikeln, och vi har fått mycket beröm från många – inklusive Skogsstyrelsen – för att vi står upp för verksamheter som Skogen i Skolan och Säker Skog.

Sällan har vi lyckats så bra att nå ut med ett budskap!

Statskontoret har gjort en myndighetsanalys av Skogsstyrelsen. Med ett förflutet som ansvarig för Skogsstyrelsen i Regeringskansliet är det lika spännande läsning som värsta deckaren för mej. Men det är jag nog ensam om att tycka…

Statskontoret håller sej av naturliga skäl till det strikt formella. Analysen utgår från de riktlinjer för verksamheten som regeringen angett. Men där finns en intressant passus. Man anser att myndigheten mer borde söka förtydliganden av vad regeringen avser än att tolka själva.

Uppdragsverksamheten (Skogsstyrelsens kommersiella del) behandlas självklart. Där kan man mellan raderna ana en tveksamhet till lämpligheten i att statliga myndigheter blandar kommersiell verksamhet med sin viktiga roll vad gäller tillsyn av ”samma” verksamheter.

Och jag frågar mej som så många gånger förr: vem älskar Skogsstyrelsens uppdragsverksamhet? Vem ställer sej upp och helhjärtat försvarar den förutom dom som är anställda i Skogsstyrelsen eller har nära relationer till människor i Skogsstyrelsen?

Visst, ändrar man en regel kommer alltid nån ikläm. Titta på antagningsregler eller vad som helst. Därför är det lätt att hitta nån som anser att Skogsstyrelsen skulle fortsatt stämpla virke som oberoende aktör.

Men om det finns nån större oberoende aktör i Skogssverige som vill ställa upp till starkt försvar för Skogsstyrelsens uppdragsverksamhet, kontakta gärna mej!

Läste om Skogsstyrelsens syn på främmande och inhemska trädslag. Jaha. I vilket tidsperspektiv då? Till myndighetens försvar kan möjligen sägas att man inte försöker påskina att det är självklart vilka träd som är främmande och vilka som inte är det.

Har någon hört talas om främmande eller inhemska trädgårdsväxter?! Jordbruksgrödor?!

För sådär 20 år sen jobbade jag på Naturvårdsverket och bedömde bl a ansökningar om import av ”vilda” djur. Reglerna sa att man inte fick införa arter som inte fanns i landet, men som skulle kunna föröka sej i vilt tillstånd här. Det kan tyckas ganska enkelt. Men det var det inte.

Nu tror jag inte det är det som debatten om främmande träd i skogen handlar om. Det handlar om att en skog anses ”naturlig” medan en trädgård eller en åker är ”onaturlig”. Alltså kan man tillåta främmande växter i trädgårdar eller åkrar men inte i skogen.

Förklara gärna logiken i detta för mej.

I Skogsstyrelsens regleringsbrev för året, alltså det dokument som regeringen styr myndigheten med, står att läsa att Skogsstyrelsen ska slutredovisa regelförenklingsarbetet. I det arbetet ingår att mäta företagens administrativa kostnader.

Frågan är vad som är administrativa kostnader för en skogsägare? Begränsas det till skatte- och tillståndsfrågor? Eller ingår administrationen av själva brukandet? Och var drar man då gränsen?

Det är självklart intressant att se vad företagets administrativa kostnader är, alldeles oavsett hur man definierar dem.

Men en extra poäng tycker jag det vore att plocka med markavsättningar för naturhänsyn. Man kan ju se dem som en skatt, en samhällstjänst, som faktiskt begränsar ägarens rådighet över sin fastighet. Och då vore det väl naturligt att beräkna kostnaden för skogsföretagaren?