Linda Hedlund

Läser Naturvårdsverkets och Skogsstyrelsens rapport om läget för bevarandet av biologisk mångfald- en rapport om olika styrmedel för skydd av mark eller arter. Noterar också att rapporten ”gillas” av bla LRF och Skogsindustrierna, som en fyllig rapport som t.ex. tar upp frivilliga avsättningar på ett positivt sätt. Och det är bra.

Men jag noterar också att någon summering av hur mycket som är skyddat totalt sett görs inte. I summeringen räknas fortfarande det som kallats formellt skydd för sej, och det som kommer till i form av bla. frivilliga avsättningar för sej.

Att inte ens göra ett försök till totalsummering av hur mycket skog som är skyddad – det känns otroligt fegt! För det är ju där debatten står! Där vissa parter hävdar att bara 1-2 % av skogen är skyddad (för det är andelen reservat av produktiv skogsmark nedanför fjällområdet) medan andra hävdar att 25% av skogen är skyddad (för det är andelen av totala skogsmarken som är belagd med någon form av skydd) – och så säger man varken bu eller bä. Jag summerar så gott jag kan (det är inte lätt från sifforna i rapporten!) och nog torde det bli över 25% i alla fall. Men vem tror på mej, när nu inte våra statliga myndigheter sätter ner foten …

Kan inte riktigt hålla mej från att kommentera diskussionerna efter Föreningen Skogens höstexkursion om att Sverige skulle vara dåligt på naturhänsyn i skogen.

Jämförelser är alltid vanskliga, om man inte har alla parametrar klara för sej. T.ex. använder nästan alla andra länder den internationella skogsmarksdefinitionen, där merparten av de skogsklädda impedimenten (lågproducerande skog) ingår. Om vi räknar så i Sverige så kommer man till rätt höga procentsiffror på skyddad skog. Det intressanta är att vi dessutom gör så officiellt numer, räknar efter den internationella skogsmarksdefinitionen alltså, men det tycks i stort sett alla alltid glömma.

Sen kan jag tänka mej att just Kanada är rätt duktiga på naturhänsyn, dom har spottat upp sej på senare år. Inspirerade av Sverige …

Jag har grunnat på ett reservatsärende som ställer till problem ute i landet. Nämligen att regionala myndigheter egentligen försöker uppnå något annat än vad som är det officiella syftet med att tillskapa ett naturreservat. Det egentliga syftet försöker man dölja för såväl markägarna som för högre instanser. Jag vill inte peka ut någon eftersom principen i det här fallet är viktigare än person.

Att inte spela med öppna kort mot markägarna är tyvärr beprövad förhandlingsstrategi som tillämpas av alla i alla olika typer av förhandlingar. Det beklagliga här är att man överhuvudtaget ser det som en förhandling, och inte som ett samverkansprojekt med markägarna. Syftet ska ju vara att man ska komma överens om en vettig lösning för att uppnå ett bra mål. Men att tillskapa ett reservat kan aldrig vara ett mål i sej. Det är att skydda det som skyddas ska som är målet, oavsett hur!

Att däremot dölja sina bakomliggande tankar för högre instans vid ett överklagande är däremot synnerligen betänkligt. Staten regionalt mot staten centralt?

Ett sånt fall handlar det här om. Och jag hoppas det blir det sista!

”Den svenska modellen” är ett begrepp för svenskt skogsbruk nästan så långt tillbaka jag kan minnas. Men vi vet alla att mannaminnet (även för kvinnor) är rätt kort!

Säker är jag i alla fall på att en av mina läromästare på den tiden jag var i departementssvängen tog med sej ett stort troll på ett europeiskt skogsmöte – för att ta fram som symbol när hon påpekade att vi har en lite annan syn på lite av varje hemma i Sverige. Det måste ha varit 1995. Så några år på nacken har ”den svenska modellen”.

Säkert är också att i övriga delar av västvärlden möttes den svenska modellen med mycket stor skepsis. Brukad skog har inget värde för naturvården, punkt. Det är skyddade områden som gäller.

Nu har det svängt. I många andra länder har man insett att det inte går att bevara biologisk mångfald genom skyddade områden, även om man avsätter 20-30 % av landytan (vilket jag gissar flertalet länder har problem med – i varje fall om man skulle avsätta produktiv landyta. Dom som tror att vi är udda i Sverige som avsatt en massa mark med lägre produktionsvärde – läs fjällen – har fel. I de flesta länder hittar man motsvarighet till ”fjällnatur” som dominerande vad gäller avsatt mark). Den svenska modellen är alltså inte längre bara svensk.

Men vad gör vi själva? Hur utvecklar vi idéen?

En del vill avsätta mera skog till fri utveckling, andra vill sköta delar av skogen för andra syften än maximerad virkesproduktion, och somliga vill ha större frihetsgrader för att ytterligare öka virkesproduktionen. Men dom flesta tror jag är rätt tillfreds med den svenska modellen, med produktion och naturvård på samma yta.

Och med tanke på den tid det tar för en skog att uppnå mogen ålder så kanske det är tur – skogspolitiken kanske ska vara lika långsiktig som skogen?

Träffade nyligen representanter för Naturvårdsverket tillsammans med LRF Skogsägarnas nye ordförande Jan-Olof Thorstensson. Det var spännande, även om Naturvårdsverkets fokus mindre låg på skog och mera på uppdelningen av arbetsuppgifter för den nya Havsmyndigheten i Göteborg.

Men en sak som vi fick klart för oss var att höjningen av ersättningsnivåerna för intrångsersättning vid naturreservat uppskattas av våra medlemmar. Naturvårdsverket upplever att kartan för arbetet med markavsättningar har ändrats radikalt på kort tid. Skogsägarna är mera positiva och möjligheten att få ersättningsmark har minskat i betydelse. Kanske är ersättning nu så hög att man lika gärna kan kvittera ut den och sen köpa ny skog på den öppna marknaden för pengarna. Är det så kan man verkligen kalla ersättningen marknadsmässig!

Om detta stämmer med verkligheten så har vi uppnått något med en fråga vi drivit länge.

Gläd er ni som jobbat hårt för att få till bättre intrångsersättningar!

Vi har länge varit lite irriterade över att vissa naturvårdare envist hävdar att bara 1-2 procent av skogsmarken är skyddad, och dessutom kommit fram i media med dessa siffror. Vi anser att vi vet att det är mer än så. T.ex. har vi aldrig hört någon ifrågasätta att mer än 5 procent är frivilligt avsatt. Det är kvalitén på dessa områden som ibland ifrågasätts, inte att dom finns.

Så vi har börjat granska statistiken för att se hur man tolkar siffrorna – vad man anser skyddat om man utgår från officiell statistik.

Det visade sej genast att på Skogsstyrelsens hemsida står att läsa att 15,7 procent av den svenska skogsmarken är formellt skyddad. Den siffran har minsann ingen naturvårdare visat upp! Ganska mycket mera än 1-2 procent!! Samma Skogsstyrelse bedömer att 4 procent av skogsmarken är frivilligt skyddad. Förmodligen har man då gjort avdrag för områden man inte anser håller tillräckligt hög ”naturvårdskvalitet”.

Det finns kanske en grund för siffran 1-2 procent också. Kanske skogsmark av stort skogsbruksintresse avsatt som naturreservat nedanför fjällnära gräns.

Men då bör man nog säga det!! För vill man att skogsägaren ska avstå inkomst för att ”frivilligt” skydda skogsmark så måste den ges ett värde, även av naturvårdarna. Varför ska man annars göra det om ingen uppskattar det?