Vatten på min kvarn. Så känns det efter att ha skrivit mitt förra inlägg här och sen läsa DNs ledare i söndags. Det är faktiskt en sak om Maciej Zaremba skriver på kultursidorna skrönor eller epos om skogen som står för honom. Det är hans personliga bild som färgats av intryck från människor han valt – tämligen ensidigt enligt min världsbild.

Men det är en helt annan sak när DN på ledarplats okritiskt köper hela Zarembas koncept.
 
Jag hugger på en detalj, men vill först säga att jag skulle kunna välja ungefär en detalj i varannan mening i texten och skriva lika kritiskt.
 
Sexveckorsregeln. Ett utmärkt, obyråkratiskt, regelförenklande (helt i alliansregeringens anda) verktyg som snarare borde användas i andra sammanhang än att som Zaremba klanka på. Att myndigheten, i det här fallet Skogsstyrelsen, har en fast tidsgräns när man måste svara om man har synpunkter på ett företag ger rättssäkerhet för medborgarna. Att inte ha en sådan tidsgräns (vilket gäller merparten tillståndsärenden) ger möjlighet för myndigheter att förhala processer. Jag tänker på alla företagare som vill utöka verksamheten. Jag vet många som får vänta i två år på besked.
 
Nej, en sexveckorsregel (högst) för all tillståndsverksamhet, möjligen med nån ekonomisk gräns uppåt, är i stället att rekommendera. Sex veckor kan för en skogsägare vara väldigt lång tid om man får klart för sej att grannen ska avverka, och dyra maskiner kommer på plats, men man hinner inte nyttja dem för beslut dröjer. En situation som skulle bli mycket vanligare med hyggesfritt skogsbruk, som Zaremba gillar, där man måste gå in mycket oftare med maskiner.

DNs ledarskribent borde ha lyssnat mer på vad Skogsstyrelsen faktiskt menar än vad Zaremba tycker.