Zarembas femte artikel om skog i Dagens Nyheter väcker intressanta frågor. För vem skyddar vi skog? Och vem äger skogen?
I Sverige och större delen av Europa har vi en månghundraårig tradition av att mark ägs av privatpersoner. I Norden lite uppluckrat såtillvida att vi har allemansrätt. Stora delar av Europa har inte det, där är marken alltigenom privat. I många andra delar av världen finns inte den traditionen. Där är mark allmän egendom. Något som inom parentes ofta bidrar till problem för ingen tar riktigt ansvar för det ingen riktigt äger.
Naturvård är ingen svensk företeelse. Det är en global ide och delar av föreställningen om naturvård kommer från kulturer utan äganderätt, delar från kulturer med äganderätt.
När den naturvårdssyn som fortfarande är förhärskande i vårt samhälle grundades under sent 1980-tal var Sverige internationellt en stor u-landsvän, fortfarande i Olof Palmes skugga. Sverige stod bakom många tänkesätt som bottnar i mark som allmän egendom. Samtidigt som man i hela världen bedömt oklara ägandeeförhållanden som ett av de största hoten mot ett hållbart markutnyttjande.
Här nånstans skulle jag vilja börja diskussionen. Allemansrätten har varit flitigt debatterad, men vad betyder äganderätten av mark? Var går gränsen för markägarens beslutsrätt? Utan att gå in på paragrafer i skogsvårdslagen eller andra detaljer – hur ser du på det? Får man själv bestämma om man vill hugga ner sin skog eller inte?
Och naturvården. Var ska besluten fattas? Hos markägaren, hos de människor som valt att bo och leva i eller nära naturen, eller som nu av de människor som valt att bo i stan och bara nyttja naturen på fritiden eller inte alls.
För med vår syn på demokrati är det stadsborna som bestämmer över landsbygden – dom är så många fler!
Linda Hedlund