6
Jun

Bloggar som berör

Det är tyvärr inte så många skribenter från skogsnäringen i bloggosfären. En av mina få bloggkollegor är Herman Sundqvist, skogschef på Sveaskog. Han skriver initierat om skogsbruk, naturvård, skogspolitik, fågelliv mm. Herman är känd för gedigen kunskap och erfarenhet om såväl skogsskötsel som ornitologi. Att den som är kunnig och erfaren talar om vad han tycker faller inte alla på läppen. I en debattartikel i Svenska Dagbladet kritiserar sex av Naturskyddsföreningen inte bara Sveaskog, utan även Sveaskogs skogschef, alltså Herman.  Hårdrar man deras avslutande punkter så kan det tolkas som en uppmaning till Sveaskog att göra sig av med sin nuvarande skogschef. Personangrepp av denna typ anstår inte en seriöst arbetande organisation tycker jag.
Till Herman vill jag säga Stå på dig! Dina bloggar berör, eftersom det finns substans i dem, kunskap och erfarenhet. När dina motståndare inte klarar att bemöta dig med fakta så  väljer man att kritisera dig som person och det du gör. Det gamla talessättet stämmer tyvärr: ”För att undvika kritik, säg inget, gör inget, var inget.”

P.S. För er som klarar att läsa fakta och åsikter om skog och skogspolitik så rekommenderar jag också Jonas Erikssons blogg ”Skogssnack”. D.S.

  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
Spara / dela
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • TwitThis
  • LinkedIn
Av:

Marianne Eriksson

Kategorier:

Okategoriserad

28
Maj

Från macho till modern

Pliktskyldigast närvarade jag igår vid en workshop angående jämställdhet i skogsnäringen. Det var Sveriges Lantbruksuniversitet och Luleå tekniska universitet som presenterade varsitt Vinnovafinansierat projekt; Jämställdhet som branschgemensam strategi i skogsbrukssektorn respektive Från macho’ till ’modern’ – jämställdhet i skogsbrukets arbetsorganisationer. Jag skrev ”pliktskyldigast” därför att jag sedan länge skruvat ner mitt engagemang i jämställdhetsfrågan. Man måste välja sina strider. Nu har jag emellertid till uppdrag att rigga en jämställdhetsdag för skogsägarföreningarna nästa vecka och då kan det vara bra att ha insupit de senaste forskningsrönen.
De senaste forskningsrönen skulle lite elakt kunna sammanfattas i ”intet är nytt under solen”.  Det sa jag förstås inte högt, vill ju inte framstå som gammal och bitter. Och några små guldkorn gick det trots allt att vaska fram. Den här meningen tycker jag t ex träffar huvudet på spiken: ”När privilegiet i att vara norm påtalas och utmanas uppstår motstånd”. Rådet att synliggöra strukturer och kulturer är inte heller dumt. Att man ska arbeta målinriktat och strategiskt behöver man dock inte vara Einstein för att räkna ut. Hade vi följt forskarnas råd att våga lära av motstånd så hade vi kanske alla varit Einstein nu.
Behållningen av workshopen var, som vanligt, människorna som var där. Sveaskogs personalchef, som oförtrutet år efter år arbetat för att stärka kvinnorna i Sveaskog och få dem att bli fler, beskrev hur man nu systematiskt jobbar med att öka kunskap och förändra attityder i ALLA led i företaget. Skogstekniska klustret med Indexator som frontfigur berättade om hur företagets lönsamhet ökat i takt med jämställdheten.
Visste ni att män gynnas av slumpen medan kvinnor gynnas av struktur i arbetslivet? Några unga orädda personer med strukturer för jämställdhetsarbete och skinn på näsan finns i företaget Add Gender. De har bland annat jobbat med Skogselmia. Bland utställarna där gissar jag att det finns stor potential att gå från macho till modern.

  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
Spara / dela
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • TwitThis
  • LinkedIn
Av:

Marianne Eriksson

Kategorier:

Okategoriserad

21
Maj

Leva som man lär

Skogsbrukets kretslopp

Oräkneliga gånger i mitt yrkesliv har jag förklarat skogsbrukets kretslopp för ömsom troende, ömsom tvivlande mottagare. ”Slutavverkning är inte slutet utan början på ett nytt varv.” ”Störningsdynamikens grunder.” ”Från frö till planka.” ”Om några år står det ny skog här.” Ur diverse olika vinklar har jag försökt övertyga de klentrogna att ett hygge inte varar för evigt, att det egentligen är en föryngringsyta. Symbiosen mellan media och miljöorganisationer som kablat ut bilder av ökenartade milsvida hyggen har inte precis underlättat mitt missionerande.
Nu sitter jag här med skägget i brevlådan. Grannen håller på att avverka utanför knuten. ”Min” närskog som jag tittat ut mot flera gånger om dagen omvandlas i snabb takt till ett hygge. Träden som jag kände så väl ligger styckade vid vägen. Timmerbil på timmerbil passerar utanför fönstret. Jösses så virkestät den skogen var! Nu gäller det att övertala mig själv om att vintersolen som brukade gömma sig bakom träden nu kommer att lysa in i köket, att jag bara behöver gå hundra meter bort för att plocka hallon, att det inte blir några vindfällen över stigen i nästa storm, att rotrötan nu inte  sprider sig till de fina timmergranarna, att det snart kommer ny välväxt skog ……. att det gäller att leva som man lär.

  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
Spara / dela
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • TwitThis
  • LinkedIn
Av:

Marianne Eriksson

Kategorier:

Okategoriserad

14
Maj

Lätt att skära breda remmar ur andras läder

Skogsnäringens framtida könsfördelning?

”Det är lätt att skära breda remmar ur andras läder” sa en av mina kollegor när hon igår hjälpte mig med förberedelserna inför en workshop inom det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Future Forests. Fyra olika grupper har tidigare träffats två halvdagar för att forma sina framtidsscenarier för den svenska skogen år 2054. Igår träffades vi alla för att förtydliga, förklara och i bästa fall förstå varandras scenarier. Våra processledare betonade att syftet med dagen inte var att bli överens ….. och det blev vi inte heller.
De fyra grupperna var Naturvård och miljö, Rekreation och lokal utveckling, Skogsbruk och energi och Samiska verksamheter. Det var en ovanlig könsfördelning i vår skog-o-energigrupp den här dagen, fem kvinnor och en man. Är det kanske som Per Schlingmann sa på skogsnäringsveckan att framtiden tillhör kvinnorna?
De olika scenarierna var just det – olika.  Och visst försökte vi förtydliga och förklara våra scenarier för varandra. Men försökte vi förstå? Skulle inte tro det. Vi i vår grupp drog förstås allt det där om tillväxtpotentialen, nyckeln till det biobaserade samhället, klimaträddaren, ökad variation i brukandemetoder, uppnådda miljömål,  livskraftig landsbygd, kunskap, dialog och fortsatt välfärd. Ingen reaktion. Och Naturvård-och-miljö-gruppen undantog halva skogsarealen från skogsbruk och på andra halvan skulle de bedriva kontinuitetsskogsbruk. Då uttalade någon de bevingade orden ”det är lätt att skära breda remmar ur andras läder” (och det var inte jag).

  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
Spara / dela
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • TwitThis
  • LinkedIn
Av:

Marianne Eriksson

Kategorier:

Okategoriserad

8
Maj

I skogsbrandens spår

Hela humusskafferiet bortbränt

Vissa dagar går ganska obemärkt förbi, andra etsar sig fast i minnet. Synbilderna från gårdagens resa genom skogsbrandfältet i Västmanland kommer att stanna länge på näthinnan. Och berättelserna från dem som var där, mitt i branden. När det brann som värst handlade det inte om att försöka släcka branden, det handlade om att hinna undan berättade en. En rad olyckliga omständigheter, och klantigheter, adderades till varandra och effekten blev katastrofal.
Karl Hedin förlorade 5500 av sina 13800 hektar skog i branden. Än hårdare kramade det till i hjärtat att lyssna till bonden som förlorade 90% av sin skog. På morgonen trodde han att 10% av skogen skulle brinna, på kvällen befarade han att allt han ägde, skog och gård skulle slukas av lågorna. Gården klarade sig men några skogsavverkningar torde det inte bli under hans livstid.
Försäkringar täcker givetvis en del av förlusterna. Men efter att ha sett de bitvis helt avbrända humuslagren funderar jag på vilken produktionsförmåga dessa marker kommer att ha de närmaste decennierna. Det kväve som sakta skulle frigöras och föda de växande träden gick i ett huj till väders. Kanske har det sedan regnat ner i Amazonas där kvävetillgången redan var fullt tillräcklig.
Två tredjedelar av Karl Hedins brandfält är nu sålt och ombildat till naturreservat. Där ska den naturliga brandsuccessionen få råda. Rimligen bör där också råda tillträdesförbud. Träd med av hettan dödade och avbrända rötter är inte att leka med. Det svajade betänkligt bland stående och hängande träd i olika faser i reservatet.
Trösterikt var ändå att se det sågade virket från branden. Det såg ut som helt vanliga plank och brädor. Däremot kan de bakar som fräses bort  inte säljas till massaindustrin på grund av sotet utan får bli sämre betald energiråvara.
En omtumlande dag var det. Branden lämnade inte bara spår, den lämnade stora sår i bygden och dess mänskor efter sig.

  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
Spara / dela
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • TwitThis
  • LinkedIn
Av:

Marianne Eriksson

Kategorier:

Okategoriserad

3
Maj

Skogen – frid eller fasa?

Nära till skogen

”Skogen – frid eller fasa?” var namnet på ett radioprogram i fredags. TV-serien Jordskotts regissör medverkade i programmet. Hans syn på skogen var starkt präglad av hans mormors berättelser om skogens olika hemliga väsen och deras makt. Mer konkreta fasor berättade den skogsinventerare som sargades svårt av en björn om. Som motvikt till fasorna fanns skogsentreprenörparet med skogen som både livs- och arbetsmiljö. De bjöd på en befriande positiv syn på skogens värden både för sig och sina små barn. ”Det finns betydligt fler faror för barnen i sta´n än i skogen” sa den kloka mamman.
Den evige naturvårdsforskaren Lars Kardell kunde från flera decenniers forskning på folks skogsvanor berätta att vi vistas allt mindre i skogen. Vi säger att vi är mycket mer ute i skogen än vi egentligen är. En liten falang har dock gjort extremsport av skogsvistelsen och mode av klädsel och utrustning för det. Dit det bär dit bär det.
För mig kan skogen stundtals vara frid, men även stimulans. I skogen får tanken vingar. Fasa har jag gudskelov inte känt i skogen. Det tror jag dock att min mor gjorde. Trots att hon var uppvuxen mitt i skogen höll hon sig helst på avstånd från den. Endast i bärtider gick hon frivilligt ut i skogen. Tvärtom var det med min far som endast vilda hästar kunde få ut ur skogen. Könsroller anno dazumal?
Tyvärr tillhör jag själv de Kardellska grupper som vistas allt mindre i skogen. Från mitt hemmafönster har jag ändå inte mer än hundra meter till skogskanten. Ännu närmare är det dock till skrivbordet och datorn och telefonen och andra fasor.

  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
Spara / dela
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • TwitThis
  • LinkedIn
Av:

Marianne Eriksson

Kategorier:

Okategoriserad

28
Apr

Ta hand om djuret

En samarbetsinriktad företagskultur lönar sig

Har idag tankat inspiration på Möteskulturdagen.  Här kommer några glimtar från dagen.
”Ta hand om djuret” var uppmaningen från en av föreläsarna med anspelning på att människan är ett socialt flockdjur som behöver bekräftelse och närhet. Det tål att tänka på både vad gäller mötes- och företagskultur. Titta på bilden härintill som visar skillnaden i resultat mellan företag med en icke-samarbetsinriktad  (röd) och en samarbetsinriktad (grön) kultur. Solklart!
Biologi och kemi förklarar också hur osäkerhet och otydlighet skapar stress som bidrar till att  kortisol bildas som frigör adrenalin som försätter kroppen i flyktberedskap och ”suger energi” ur hjärnan. Stress gör oss alltså korkade. Det förklarar en hel del …….
Men det går att lura hjärnan också. Den kan nämligen inte skilja på vad som är fiktivt och verkligt. Däri ligger hemligheten med mental träning. Memorera positiva målbilder så gör hjärnan dem till verklighet.
En kär gammal bekant, promenadmöten, dök upp i form av en app, ”Outdoor Office”. Att röra på kroppen sätter fart på knoppen. Ett annat tekniskt möteshjälpmedel som presenterades var RunYour Meeting, något spring i benen andades den dock inte.
Maten förstärker mötesupplevelsen. Låt inte maten tysta mun, låt maten skapa en bra möteskultur.  Även en snabb fika är en plattform för intressanta möten. Det finns mätningar gjorda som visar att på arbetsplatser med gemensamma kafferaster mailas det mindre. Och därmed fick jag en av mina käpphästar bekräftad. Gemensamma kafferaster bygger goda och effektiva arbetslag.

  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
Spara / dela
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • TwitThis
  • LinkedIn
Av:

Marianne Eriksson

Kategorier:

Okategoriserad

22
Apr

Framtid för skogen, då som nu

”Skogarne och Skogsväsendet” är titeln på en bok från 1865. Den skrevs för att råda bot på ”bristande kunskap om skogarnas rätta betydelse och skogshushållningens väsende”. Den kunskapsbristen finns nog än idag.
Boken väcker många tankar och perspektiv på utvecklingen av vår skogsnäring. När den skrevs för 150 år sedan rådde skogsbrist i stora delar av landet. Man bedömde till exempel att endast 20% av arealen i Kronoberg utgjordes av skog. Det är svårt att tro när man reser därigenom idag.
Av produkterna från skogen var brännved den viktigaste. Därefter kom bräder, plankor, bjälkar, master och stäfver. När man skriver om ”skogsindustrin” så är det framförallt tillverkning av möbler,  verktygsskaft od man avser. Dock beskrivs på ett ställe en ”fabrikation som möjligen kan blifva af vigt i framtiden…. s.k. träpapper”. Det bestod till hälften av ”vanlig papperssmörja” (lump?) och hälften fint sönderhackade vedtrådar. Ja nog blev den fabrikationen av vikt.
Mycket har förändrats på 150 år. En sak förenar dock dåtid och nutid. Den kan sammanfattas i följande mening från boken – ”Forstmannen har en vacker lefnadsuppgift, den nemligen att mera än de flesta arbeta för framtiden.”

  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
Spara / dela
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • TwitThis
  • LinkedIn
Av:

Marianne Eriksson

Kategorier:

Okategoriserad

15
Apr

Ett välsignat land

Full Fart Framåt?

Årets Skogsnäringsvecka är igång, tema skogen och bioekonomin. Mikael Damberg konstaterade i sitt tal att det för honom som närings- och innovationsminister känns som obligatorisk närvaro, för ska man kombinera näringsliv och innovation hamnar skogen lätt i centrum. Han sa också att skogen räcker till mycket mer än det vi gör med den idag. Det handlar om innovationer. ”Business as usual är inget för skogsindustrin om man även fortsatt vill vara ryggraden i Sveriges ekonomi.
Om utveckling och förändring talade också provokative Per Schlingmann. Framtiden tillhör städerna och kvinnorna menade han. Högutbildade tjejer flyr landsbygden och städerna utvecklas till Girlvilles. Vi måste bli kompis med, bejaka och se möjligheter i den nya GUDen, Globalisering-Urbanisering-Digitalisering. Hur kan vi utveckla de värden som finns mellan staden och landet, de värden som inte kan urbaniseras eller digitaliseras?
Någon Girlville var det inte tal om i miniseminariet ”Full Fart Framåt” om forskning och innovation. Panelen bestod av enbart män. I ett av eftermiddagens seminarier var situationen däremot den motsatta så kanske har Schlingmann rätt. Twitterflödet dominerades fullständigt av kvinnor (se #snv15) och var så stort att vi  fanns med bland de fem största twitterflödena under hela dagen.
En av dagens höjdpunkter var författaren Theodor Kallifatides. Han berättade om hur hans far när han kom till Sverige sa ”Du lever i ett välsignat land – ett land med skog”.

Träbyggnadspoesi

Det poetiska anslaget fortsatte under ett miniseminarium om träbyggande. En arkitekt talade lyriskt om träbyggande i termer som ”det självklart enkla, det lätt fattbara, det magiskt vackra”. Och visst är det så ….
Hur gör skogen mest klimatnytta? var frågan för en paneldebatt där det avslutande svaret blev 1) håll tillväxten uppe 2) håll CO2-utsläppen nere  3) substituera, substituera, substituera.
Vad vore väl Skogsnäringsveckan utan prisutdelningar? Huden knottrades och det blev varmt i ögonen på mig när motiveringarna lästes upp. Så många års gediget arbete, kloka tankar och höga ambitioner som dessa personer har i bagaget. Det är de och deras kollegor som bidrar till att Sverige är ett välsignat land – ett land med skog.

  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
Spara / dela
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • TwitThis
  • LinkedIn
Av:

Marianne Eriksson

Kategorier:

Okategoriserad

8
Apr

Uppror på landsbygden

På långfredagen gick Landsbygdsupproret av stapeln ute i landet, åtminstone i halva landet. Nordligaste aktiviteten var nämligen i Jämtland som ju ligger geografiskt mitt i landet. Kanske är landsbygden norr därom redan så glest befolkad att det inte går att uppbåda ett uppror.
Landsbygdsupproret samlade femtusen deltagare och ettusen fordon på 22 orter. För nästan exakt tio år sedan samlades sextusen personer på Sergels Torg i Stockholm för att visa sitt stöd för dem som hade drabbats av Gudrun. Äldre kollegor får något drömskt i blicken när de talar om Bondetåget i början av 90-talet med 25 000 deltagare. Jag tror att den tiden när man kunde samla horder av folk är förbi. Upproren har andra och snabbare kanaler idag. Löpeldar sprids på sociala medier, inte med traktortåg.
Jag förstår den frustration som ligger bakom Landsbygdsupproret. Man står mitt i en sönderfallande landsbygd och vill göra något konkret åt det. Man tycker att den enda riktigt stora landsbygdsorganisationen, LRF, inte syns och hörs tillräckligt, inte står på barrikaderna. LRF jobbar på ett annat sätt idag, bygger relationer, förtroende och visar på möjligheter. I ett antal djupintervjuer med rikspolitiker ifjol uttryckte flera sin uppskattning över LRFs och skogsägarföreningarnas saklighet och konstruktiva arbete i samband med miljömålsberedningen. Man lyssnade på och tog intryck av våra representanter och resultatet blev att flera aviserade avigheter för skogsägarna togs tillbaka. I den situation vi har idag med ett samhälleligt ointresse för de gröna näringarna kan faktiskt minskade motgångar vara en framgång.
Både LRF-medlemmar och andra har deltagit i Landsbygdsupproret. Åh vad jag önskar att man kunde injicera engagemanget bland ”upprorsmakarna” i LRFs ordinarie organisation. Tänk om alla LRFs kommungrupper med stolthet och framtidstro skulle bearbeta kommunpolitiker och tjänstemän, ordna oförglömliga möten, komma med förbättringsförslag i planarbetet, konstruktiva remissvar, intresseväckande debattartiklar och nytänkande samarbeten. Jag är intill visshet säker på att långsiktigt arbete i konstruktiv anda ger bättre resultat än punktinsatser. Utmaningen är att samla krafterna och dra åt samma håll. Jag har svårt att se någon organisation som kan vara en bättre plattform för det än LRF.

P.S. Undrar du vad LRF gör i landsbygdsfrågorna så läs om några saker på den här länken. D.S.

  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
Spara / dela
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • TwitThis
  • LinkedIn
Av:

Marianne Eriksson

Kategorier:

Okategoriserad