30
Mar

Gör om, gör rätt!

Jag fick idag flashbacks till syslöjden i skolan. Ibland sydde jag fel, och det blev inte som jag hade tänkt.  Det som skulle bli en elegant krage liknade mer en strypsnara. ”Gör om, gör rätt!” var slöjdlärarinnans tydliga order.
”Gör om, gör rätt” är precis vad vi som jobbar för skogsägarna nu säger till Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket när det gäller Artskyddsförordningen. Den är en svensk nitisk produkt som delvis är baserad på två EU-direktiv, Art- och habitatdirektivet och Fågeldirektivet. Enligt förordningen är det bland annat förbjudet att störa fåglar eller skada deras häckningsområden och viloplatser. En lista finns bifogad över ett 50-tal fågelarter, t ex talltita, lavskrika och skogsduva. Skogsbruksförbud under fem av årets månader, eller i värsta fall hela året, blir det om du har en häckande talltita i din planerade avverkning. Och det där med ersättning kan du glömma för artskyddsförordningen står över såna trivialiteter, såvitt det inte finns ett ”allt överskuggande allmänintresse”.
Artskyddsförordningen har funnits i flera år men levt ett stilla och undanskymt liv. 2014 infördes dock nya föreskrifter och allmänna råd till skogsvårdslagens naturvårdsparagraf och då passade man på att prudentligt hänvisa till artskyddsförordningen och dess fågellista. När Skogsstyrelsen började tillämpa detta upptäcktes att den eleganta kragen var en riktig strypsnara. (Om detta bloggade jag i slutet av 2014.) ”Gör om, gör rätt” skulle min slöjdlärarinna ha sagt. Men Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket tänker istället ta fram en ”vägledning för ärendehandläggning” så att deras tjänstemän ska kunna hantera strypsnaran bättre. En av mina kollegor avslutade dagens genomgång med att krasst konstatera att ”det kommer att bli mer eller mindre dåligt”.

  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
Spara / dela
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • TwitThis
  • LinkedIn
Av:

Marianne Eriksson

Kategorier:

Okategoriserad

24
Mar

Stämmotider

Stämm-ningsfull pausdans i jämtländsk längdåkningsstil

I dessa dagar når LRF-året sin kulmen ute i landet. Regionstämmorna duggar tätt. Men av detta märks ännu inget  i kontorslandskapet i LRF-huset i Stockholm. Här kulminerar LRF-året senare i vår när frukterna av regionstämmorna nått hit för syltning inför riksförbundsstämman.
Just idag hölls det stämma hemma i Jämtland. Hur gärna hade jag inte varit där och insupit folkrörelsens själ. Ombuden som komma från öst och väst, nord och syd. Gamla kända ansikten och handslag och här och där en ny bekantskap. Glädjen över att träffas uppblandad med oron över mjölkböndernas prekära läge. Sorlet i foajén har sin egen trygga melodi och det vill vallhundar till för att få alla ombud på plats i tid.
Tack vare Land Lantbruks flitiga twittrande från stämman har även jag, en jämte i exil, kunnat ta del av stämman.  Av denna inledande tweet ”Ordförande Håkan Nilsson inleder #LRFstamma med rock -blir det #LedZeppelin ”Stairway to heaven” el #ACDC ”Highway to hell” för lantbruket?” förstår jag att ordekvilibristen Håkan Nilsson som vanligt hållit ett finessrikt inledningsanförande. Säkert har han ägnat de senaste nätterna åt att finslipa ord och bild. Foton från lokalen ger flashbacks till mina tio stämmor där. Det är påskpyntat på borden och på scenen hänger färgglada overaller. När jag ser tweeten och bilden om pausdans i bästa längdåkningsstil längtar jag hem så det gör ont. Där, bland dessa galna kloka människor, finns LRFs själ.

  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
Spara / dela
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • TwitThis
  • LinkedIn
Av:

Marianne Eriksson

Kategorier:

Okategoriserad

18
Mar

Zero are my Heroes

Från svart till grönt kol

Jag har hittat nya hjältar! Trots mellovinsten är det inte Måns Zelmerlövs Heroes jag tänker på. Jag tänker på den norska miljöstiftelsen Zero som jag lyssnade till förra veckan. Den bildades 2002 av miljöengagerade personer som ville fokusera på den största utmaningen av alla – klimatförändringarna. Man ville också lägga sin kraft på att jobba FÖR lösningar, istället för MOT allting.
Zeros Heroe Kåre talade i sitt fördrag om ”det grönne skiftet”, att byta från det svarta till det gröna kolet. Att bruka biomassan för att minska utsläppen i världen är en del av klimatlösningen. För en skogsmulle och LRFare smakade förstås dessa ord som honung. Äntligen någon som såg möjligheterna i de gröna näringarna. Den gröna fabrik som finns över hela vårt land är en möjlighet för miljön, inte ett problem. Zero, you are my hero!

  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
Spara / dela
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • TwitThis
  • LinkedIn
Av:

Marianne Eriksson

Kategorier:

Okategoriserad

12
Mar

Sågtimmer och oxfilé

Det ideala trädet utan störande klenvirke och kvistar

Att halveringstiden för svenska folkets kunskap om skog och skogsbruk blir allt kortare i takt med urbaniseringen framstod tydligt vid vårt kaffebord härom dagen. En kollega berättade då om ett samtal med en person som på fullt allvar framförde åsikten att skogsbruket bara skulle odla sågtimmer och ingen massaved. Att den gröna produktionsapparaten finns i de kvistiga delarna av trädet tycktes ha gått hen förbi. Kvistiga stockar med kraftig avsmalning i trädens övre delar lämpar sig helt enkelt inte som sågtimmer. Och även om sågtimmerdelen av trädet ger 70-80% av virkesintäkten så vore det stort resursslöseri att inte ta vara på resten av stammen. Ungefär som att bara äta oxfilé och inget framdelskött. Men precis som kockarna kan åstadkomma underbart goda och smakrika rätter av framdelsköttet så utvecklar forskarna idag nya och underbart spännande produkter av det som tidigare blev ”bara” massa.
Ovanstående för tanken till det gamla talessättet att man aldrig ska överskatta folks kunskap, och aldrig underskatta folks intelligens. Personen med det rena sågtimmerträdet var tyvärr ingen vanlig Svensson utan en person som kan påverka skogsbrukets förutsättningar. Och det kan även den politiker som ifjol sa att ”Jag är inte jätteglad i att svenska värdefulla trävaror görs till blöjor och näsdukar …….”. Men småbarnsföräldrar och förkylda är glada över det.

  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
Spara / dela
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • TwitThis
  • LinkedIn
Av:

Marianne Eriksson

Kategorier:

Okategoriserad

5
Mar

Skogen byggde staden

Bünsowska huset - välfärd byggd med pengar från skogen

Längs Strandvägen i Stockholm ligger många stora vackra hus byggda runt förra sekelskiftet. Ett av dem är det Bünsowska huset, byggt 1886-88 av natursten och tegel. Trots det vill jag påstå att det är byggt av skogsråvara, eller rättare sagt av de pengar som trävarorna inbringade. Fredrik Bünsow kom från Tyskland till Sverige som 20-åring. Tre år därefter övertog han en trävarufirma i Sundsvall. Det var tydligen inga problem att vara invandrare på den tiden. Firman växte snabbt till den största i regionen och lönsamheten var god, mycket god. (Skönviksbolaget ingår numera, efter många fusioner, i SCA).
Det hus Bünsow lät bygga i Stockholm var påkostat och präglades av extremt stora paradvåningar. Det var ett av de första husen som hade hiss, elektrisk belysning, badrum och vattentoalett. Hallwylska palatset vid Nybroplan är ett annat exempel på träpatronernas överdådiga byggande. Det är alltså ingen överdrift att säga att skogen byggde staden. Ja skogen byggde hela Sveriges välstånd.
Hur är det då idag? Skogsnäringen är fortfarande den näringsgren som har största nettoexporten. Och 85% av den bioenergi vi använder kommer från skogen. Men allra mest intressant är nog framtiden. Skogen är nyckeln till det biobaserade samhället. Allt som idag görs av olja går att göra av trä. En förnybar råvara som kommer igen och igen. En gigantisk solfångare med finessrik fotokemisk mekanism. Skogen byggde staden och skogen bygger framtiden.

  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
Spara / dela
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • TwitThis
  • LinkedIn
Av:

Marianne Eriksson

Kategorier:

Okategoriserad

26
Feb

Härifrån till Bryssel

Helena Jonsson berättar för jämtländska LRF-medlemmar om storheten i LRF

Idag har det varit storfrämmande hos LRF Jämtland – förbundsordförande Helena Jonsson. Hon inledde sin dag uppe i den bondetäta fjällbygden Kall. Där fick hon nog ta Jämtlands största karda i hand. Man förstår det där med händer stora som dasslock när man varit där. På eftermiddagen var det öppet medlemsmöte på kontoret i Ås. Helena gav där en bra beskrivning av LRFs arbete. Storheten i LRF är att vi påverkar på alla nivåer; lokalavdelningar och kommungrupper påverkar kommunerna, regionen påverkar länsstyrelser m fl, riksförbundet påverkar departement och myndigheter och i Bryssel påverkar man EU-parlamentariker och andra nyckelpersoner. Från Kall till Bryssel, och tillbaka igen. Eu-skefeurats gamla låt dök plötsligt upp i mitt huvud ”…. det är långt härifrån till Bryssel. Och ännu mycket längre ifrån Bryssel och hit…” Ronny Eriksson hade nog inte upptäckt LRFs storhet när han skrev den. Vilken annan organisation täcker upp hela den kedjan?
Jag är stolt över att ha Helena som ordförande. Hon är klok och kunnig, välformulerad och fyndig. När det behövs är hon både orädd och vass. Hon är trygg i sin roll, kan lyssna och är helt fri från det pubertala självhävdelsebehov som en del aldrig växer ifrån. När Helena var helt ny i LRFs förbundsstyrelse deltog hon i vår ordförandekonferens här i Jämtland. Tio år har gått sen dess. Mycket har säkert hänt i hennes inre, men till det yttre ser hon lika fräsch ut nu som då. Det är kanske som norrmännen säger att ”det fastnar inte damm på den som går i motvind”.

  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
Spara / dela
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • TwitThis
  • LinkedIn
Av:

Marianne Eriksson

Kategorier:

Okategoriserad

20
Feb

Strutspolitik på twitter?

Är jag månne en struts som kvittrar på Twitter?

I dagens Skogsland finns en debattartikel som kritiserar LRF Skogsägarnas twittrande. Mer specifikt så är det jag och och vår naturvårdsexpert som påstås censurera twittrandet. Hur det nu går till att censurera det man själv skriver vet jag inte riktigt. Det råder nog något missförstånd runt ordet censur där. Missförstånd verkar även råda om LRFs roll. Debattören vill gärna sätta opartiskhetens vita vingar på LRF. Men LRF är ingen opartisk myndighet. LRF är en intresseorganisation som jobbar för sina medlemmar.
Kortsynt strutspolitik tycker debattören att vi har. I den strutspolitiken säger han också att vi systematiskt motarbetar Miljöpartiet. Men vi jobbar inte partipolitiskt. Kommer det förslag som är negativa för våra medlemmar så kritiserar vi dem oavsett vilket parti de kommer ifrån. Kanske är det så att Miljöpartiet kommit med  förslag som vi tycker motarbetar våra medlemmar. När vi då arbetar för våra medlemmar kan det verka som att vi arbetar mot Miljöpartiet. Det kan finnas olika sorters strutspolitik.
Det kommer  en replik till debattartikeln i nästa veckas Skogsland så jag ska inte bränna allt för mycket av det krutet här i bloggen. Jag avslutar med att konstatera att jag gläder mig åt att denne debattör läser vad jag twittrar om och märkt att jag tar ställning för skogsägarna. Jag twittrar nämligen inte för att tillfredsställa mina följare på twitter.
Ett gammalt träffande talessätt träder fram på näthinnan: ”För att undvika kritik, säg inget, gör inget, var inget.”

  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
Spara / dela
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • TwitThis
  • LinkedIn
Av:

Marianne Eriksson

Kategorier:

Okategoriserad

16
Feb

Låt hjärtat va´ me´

En hel del vita SCA-mössor bland publiken

Firade Alla Hjärtans Dag med att gå på Världscupstävlingar i längdåkning i Östersund. Vilken folkfest! Publiken lät  hjärtat va´me´ och åkarna gav allt och lite till. En av sponsorerna gav också en hel del, dock inte allt, för företagsledningen hade redan förbrukat bra mycket på sina vidlyftiga flygresor med tjänsteplanet. Men viss utdelning fanns ändå kvar till vanligt folk. I vanliga fall är det främst presumtiva rotpostsäljare som är målgrupp för SCAs sponsoraktiviteter vid såna här skidarrangemang. Men i år satsade man hårt på den breda allmänheten. Med en oskuldsfullt vit SCA-mössa försökte man putsa upp den något skamfilade bilden av SCA hos besökarna. Mina tankar gick osökt till Gustaf Frödings strof
”Jag köpte min kärlek för pengar, för mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar, sjung vackert om kärlek ändå.”
Och nog skorrar det om den avgångna SCA-ledningens överklassfasoner. Någonstans längs maktens väg måste man ha tappat bort sitt sunda förnuft. Risken finns att hela skogsnäringen svärtas ner av det som hänt. Jag hoppas dock av hela mitt hjärta att folk klarar att se skillnad på företag och företag, bolag och föreningar, aktieägare och medlemmar. Om detta bloggade jag för drygt tre år sen, även då med ”hjärtlig” koppling. Och Sonya Hedenbratts slagdänga ”Låt hjärtat va´me´- ingenting går upp mot de´” gäller än idag.

  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
Spara / dela
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • TwitThis
  • LinkedIn
Av:

Marianne Eriksson

Kategorier:

Okategoriserad

9
Feb

Öken i vargavintern

Gammal "byapäls" i vargskinn från vargstammens storhetstid

Jag har under mina sju bloggår undvikit vissa ämnesområden. Ett av dem är vargfrågan. Idag brast dock mina spärrar när jag fick se att vargstammens lämpliga storlek ska utredas IGEN. Jag är inte varghatare utan tycker att vi ska ha en rimlig vargstam. Sen kan jag väl ärligen erkänna att jag inte skulle vilja bo i de vargtätaste delarna av Sverige. Typiskt feg svensk inställning alltså.
På LRFs kontor i Ås där jag ibland sitter och jobbar finns, eller rättare sagt fanns, också två personer som under ett år jobbat med jaktlagsutredningen. Härom veckan beslutade regeringen att lägga ner den pga pengabrist. Den bristen var tydligen inte större än att man direkt kunde ge signal till att starta en ny vargutredning trots att det redan utretts inte bara en utan tre gånger i modern tid. Vad är det här för lekstuga egentligen? Förra, eller kanske det var förrförra, året lades flera miljoner kr på att med jämna mellanrum flyga ner vargen Rödluvan från Junsele till södra Sverige, och nu ska det som är utrett flera gånger om utredas igen. Finns det ingen vetorätt mot sådan misshushållning med skattepengar? I det här TV-inslaget nämns att det läggs mer pengar på att kartlägga de svenska vargarna än på att kartlägga sjukdomar bland svenska barn. Kan det ha att göra med att någon minister, liksom ifjol, inte litar på forskarna? Det sägs hårda ord som ”lågvattenmärke i svensk politik” i TV-inslaget och jag kan inte annat än hålla med. I kombination med miljöorganisationers och myndigheters ständiga överklaganden av jakt på varg är det inte bara lågvatten, det är rena öken, i den vargpolitiska lekstugan.

  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
Spara / dela
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • TwitThis
  • LinkedIn
Av:

Marianne Eriksson

Kategorier:

Okategoriserad

4
Feb

Lonely Hearts

Livet som arbetspendlare Jämtland-Stockholm kan stundtals bli lite torftigt. Man har inte roligare än man gör sig, så det gäller att ta för sig. Därför har jag ikväll varit på talargala på Berns för att se och höra Årets Talare. Med andan i halsen anlände jag på utsatt starttid bara för att inse att galan inleddes med en timmes mingel. Det är i vanliga fall en av mina starkare grenar, men bland dessa hel- och halvkända talare och stylade stockholmare rasade min mingelkompetens ner till fotknölarna. En halvtimme och sex räksnittar senare smög jag ut i farstun för att hämta andan. Det kändes bättre att stå ensam i en dragig farstu än ensam bland en massa människor. Väggarna var klädda med affischer om ”Berns Lonely Hearts Club”. Det kändes lätt patetiskt så jag tog nya tag, stegade in i minglet och lyckades få två nya kontakter, en kvinna från ett försäkringsbolag och en från Trygghetsrådet. Det ingick nog i deras yrkesroll att ta hand om svaga och vilsna själar.
Sen började äntligen själva talargalan. Fyra priser delades ut. Priset för Årets genombrott gick till unge Milad Mohammadi som höll ett glödande tal om hur utanförskapet i uppväxten blev hans drivkraft. I olikheterna mellan människor finns möjligheterna är en av hans teser. Genom crowdfunding har han fått in pengar som nu ska gå till att starta en skola i Akalla, den bästa skolan av alla ska det bli.
På väg från talargalan kände jag i fickan de knallrosa ”visitkort” (se bilden här nedanför) som jag nyfiket plockade upp från trottoaren på Stureplan en kväll förra veckan. Korten var inte ”tappade” som jag så naivt trodde, snarare förtappade. Det är tydligen en reklammetod att sprida ut visitkort på gatorna. Reklam för striptease, ”exclusive gentlemens club”. ”Your satisfaction isn´t everything, it´s the only thing”. Jag mår illa av ilska och sorg när jag ser korten. Ilska över de män som tjänar/betalar pengar på/för kvinnors kroppar och sorg över ingrodda könsroller som skymmer framtiden.
Berns Lonely Hearts Club känns som ett betydligt mer sympatiskt alternativ för den som är ensam.

Året är 2015 och jämställdheten har inte kommit längre än så här

  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
Spara / dela
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • TwitThis
  • LinkedIn
Av:

Marianne Eriksson

Kategorier:

Okategoriserad