Marianne Eriksson

 

 

 

Nu blommar brunkullan, Jämtlands landskapsblomma. I många år har jag gått, cyklat och bilat för att titta på en, två eller möjligen fem brunkullor. I helgen upptäckte jag att det står hundratals av dem på en högt belägen äng i det kalkrika Marieby. När man väl hade sett den första brunkullan så trädde det plötsligt fram små mörkbruna kullor över hela ängen. Det här måste vara Sveriges brunkullacentrum. Nere i alperna lär det visst finnas gott om dem också men i Sverige är Marieby ett säkert tips.

Här i Jämtland växer också guckuskon i parti och minut. Tyvärr missade jag årets blomning. Högsommarvärmen måste ha fått blomningen att passera med racerfart för på mitt favoritställe nere vid Storsjön står bara utgångna guckuskor kvar.
Brunkulleängen sköts av entusiaster i Marieby hembygdsförening. Andra entusiaster sköter sommarcaféet där vi pustade ut med kaffe och stut efter brunkullejakten. Till kaffet lyssnade vi till gladjazz från entusiasterna i Garageorkestern. På parkeringen stod en gengasbil som ytterligare någon entusiast byggt. Tack alla entusiaster för att ni förgyller tillvaron för oss mer flegmatiskt lagda.

Koncensus kan vara något väldigt fint. Koncensus kan också vara väldigt komplicerat att uppnå. När Övervakningskommittén(=ÖK) för landsbygdsprogrammet ska fatta beslut ska det göras i koncensus. Vid senaste ÖK-mötet skulle ett beslut tas om ändringar i landsbygdsprogrammet. Från LRF var vi på några punkter inte nöjda med förslaget. Det handlade bl a om kompensationen till dem som tappar stöd pga att de har mer än 60 träd/ha på betesmarken och ett fult försök att bekosta rovdjursstängsel med LBP-pengar istället för viltskademedel. Efter intensiva diskussioner dagarna före mötet blev det till sist bestämt att vi från LRF skulle lägga ner våra röster istället för att rösta nej. Anledningen var att ett nej skulle kunna försena ändringen av LBP ett helt år och vi skulle då förlora många sköna tillskottspengar, t ex för investeringsstöd, som fanns i det nya förslaget. Det var inget lätt ställningstagande men bedömningen var att det ändå var det som totalt gagnade våra medlemmar bäst.

Så otacksamt att sedan bli påhoppad i ATL av Ekologiska Lantbrukarna som menade att om LRF hade stått på sig så hade förslaget ändrats. Icke sa Nicke – jordbruksdepartementet lämnade inte en centimeter förhandlingsutrymme, den vägen var redan prövad. Det är lätt att vara styv i korken när man företräder några tusen skapligt enhetliga medlemmar jämfört med 168 000 LRF-medlemmar med många olika intressen.

Onekligen kan man fundera över vilken funktion ÖK ska ha. Att sitta som gisslan med snaran om halsen känns inte särskilt meningsfullt.

Igår hade jag en riktigt bra dag på jobbet – en dag i lyx. Jag och Bosse, som är gårdsvärd, handledare och kortkursledare i Kraftsamling Skog, vandrade i lugn och ro runt slingan på hans demonstrationsgård. Vi funderade och diskuterade budskap, pedagogik och tekniska detaljer i en enda skön blandning. Jag fick många bra uppslag och idéer, kanske fick även Bosse någon ny tanke. Det mesta hade han dock redan tänkt på. Jag har inte sett maken till genomtänkt demonstrationsgård, alla åtgärder inom gångavstånd och dessutom en bygdegård för teorigenomgång inom promenadhåll. Bosse vill inte ha alltför stora grupper i taget, en eller ett par cirklar tycker han är lämpligt. Gissa om de blir väl omhändertagna. Många grupper har redan avnjutit hans vandringar och pedagogiska finesser och många fler kommer det att bli.

Till lyxen igår hörde också att sitta tre timmar på tåg både för- och eftermiddag. Tid att tänka, läsa och skriva utan tidspress är en stor bristvara för de flesta av oss idag. Lyxfaktorn kvadrerades av att det här var min sista resdag på länge. Nu jobbar jag hemifrån Jämtland fram till juli och sedan Semester med Sommar, Sömn, Sol och Söta bad. Lyxigt!

Äntligen blev den av – paddelturen i Rogenområdet som vi pratat om så många år. I ett landskap så särpräglat att det knappt kan beskrivas i ord (se det istället i bild här) avnjöt vi årets längsta dagar i sällskap av ett vaksamt fiskgjusepar, elegant gråbeslöjade lommar och ofantliga mängder lysande gul varglav. Under en timme såg jag mer varglav än jag sett under hela mitt tidigare liv. Förklaringen tror jag personligen står att finna i de mängder av död ved som låg kvar från sekelgamla avverkningar. Vilket ypperligt substrat för varglaven, den bryr sig ju inte om ifall trädet dött en naturlig död eller fallit för en mördande yxa och svans. Överallt låg grova toppar från tiden före massavedens intåg. Lägsta dimension som då nyttjades var tio tum. Inte bara toppar utan hela fällda stammar, ibland uppkapade i tvåmeters stockar, låg kvar. Kanske orkade man inte frakta ut stockarna, kanske kom en snöstorm och gömde virket.

Dimensionshuggning utan föryngringsåtgärder 750 meter över havet. Sur och fattig berggrund, tufft klimat, tunt humuslager, kraftigt renbete. Resultatet är en mycket gles tallskog där ljungen tar över mer och mer. Ibland beskrivs Rogen som ett urskogsreservat. Jag skulle snarare beskriva det som en restskog. Vilken tur att Rogenreservatet bildades innan avverkningsplikten för restskogar infördes. Annars hade vi idag inte kunnat njuta av detta vidunderliga naturgalleri. Många av tallarna är säkert långt över tvåhundra år gamla. En del sträcker grå och knotiga armar mot himlen, några ligger förvridna som av gikt på marken. Värre växtvridenhet än så här får man leta länge efter.

Lider du av tristess, stress eller distress kan jag varmt rekommendera en tur till Rogen. Att glida fram på dess småsjöar, vandra över moränryggarna och med stora ögon betrakta Rogens konstverk gör gott för själen. Med Rogen i ryggen orkar man sen ta itu med det mesta.

“…… and it brings me to the world.” De kloka orden kom från vår gårdsvärd utanför Umeå när han härom dagen tog emot en internationell ”Gender and forestry”-konferens ute på sin demonstrationsgård. Deras intresse för svenskt skogsbruk var stort, ända nerifrån markens pH-värde upp till trädkronornas slutenhetsgrad. En kvinna från Slovenien jobbade med att bygga upp skoglig studiecirkelverksamhet där hemma och bjöd på stående fot in oss från Kraftsamling Skog till Slovenien för att sprida vårt arbetssätt. Vårt arbetssätt ja. Ulf, van vid internationellt arbete, förklarade galant att ”seeing is believing” och ”learning by doing” är det som gäller i Kraftsamling Skog. Så enkelt och rätt blir det på engelska.

Konferensen som helhet handlade om sånt som ”makes a difference”. Helt klart är att såna som vår gårdsvärd Svarte med sin skogsglädje, kompetens, helhetssyn och engagemang i Kraftsamling Skog ”makes a difference”.

Idag har jag lämnat ett av mina ”sidouppdrag”. Jag har under ett antal år suttit med i KSLAs landsbygdskommitté. KSLAs roll är i grova drag att vara en mötesplats och länk mellan forskning och näringsliv. Vår kommitté har ordnat seminarier, rundabordssamtal, hearings (kan samma mynt ha tre sidor?) om frågor som handlat om landsbygdens förutsättningar och utveckling. Jobbet har vi gjort ideellt vid sidan om våra ordinarie sysselsättningar. Det har många gånger varit slitigt men också intressant. Med en dåres envishet har jag kämpat för att lyfta landsbygdsföretagande snarare än landsbygdsutveckling i kommitténs arbete. När vår mandattid nu gått ut och en ny kommitté  tillsätts står faktiskt ”nycklar för ett bärkraftigt entreprenörskap” som portalmening för kommitténs arbete. Kanske är det dumt att sluta nu när fokus ligger på mina hjärtefrågor. Dock tror jag det är bra för skavsåren på mitt samvete att skära ner på uppdragen. Sett så här i backspegeln har det varit låg ”åstadkommation” (nytt beskrivande ord som jag lärt mig idag) på mitt arbete i landsbygdskommittén. Det ska bli skönt att ha en sak mindre att ha dåligt samvete för.

Tiderna förändras. Döm om min förvåning när jag sprättade upp kuvertet med mätbeskedet och fick se att vår massaved blivit inmätt som brännved. Det var allt tur att jag härom veckan fick ett mätbesked som visade att det också hade blivit sågtimmer av våra nedblåsta tallar. Märklig virkesmarknad vi har. Först dök timret, sedan massaveden. Nu ökar efterfrågan på sågtimmer men ingen vill ha massaved. Då blir det en massa ved av massaveden.

 

Hursomhelst är jag glad att vara medlem i en skogsägarförening. Hur skulle vi annars kunna sälja två ynka skotarlass med nerblåsta fröträd mitt i iskall lågkonjunktur? Utan Norrskog hade vi stått där ensamma med en himla massa ved.

”Kommunikation för skogen” hette seminariet som Future Forest igår anordnade i Umeå. 25 deltagare, varav 8 föredragande, försökte vaska fram hur den optimala forskningsförmedlingen ska gå till. Som avskräckande exempel nämndes den utredning, från någonstans i världen, som visade att varje vetenskaplig artikel läses av i snitt 2,6 personer, inkl artikelförfattaren själv. Positiva signaler kom dock från  Mistraprojektet Marin Paint som lyckats ”få alla fiskar att simma i samma fiskstim”, dvs alla medarbetare i projektet att i alla lägen kommunicera utåt om projektet.

 

”Kommunikation för skogsfolk” tycker jag hade varit ett bättre namn på seminariet. Det vi jobbar med handlar mer om människor än om skog. Kan det vara så att vi i skogsbruket inte ser människan för all skog? Kan det vara så att vi hela tiden tänker ur avsändarperspektiv istället för ur mottagarperspektiv? Kan det vara så att detta bidrar till att frågan om hur forskningsresultaten ska komma ut i tillämpning ältas år ut och år in?

 

Kraftsamling Skog handlar till stor del om att föra ut forskningsresultat i praktisk tillämpning. Vi har en tacksam uppgift som har ett nätverk av fotfolk nära skogsägarna. Deras engagemang och relationer betyder mycket för att mobilisera och bädda för bra utbildningssituationer. Då ökar oddsen för att Pricken lär sig vissla. Det är som synes inte samma sak som att vi lär Pricken att vissla.

 

 

Kan man tänka sig bättre sätt att hedra nationaldagen än att plantera? Knappast. Varje planta är ju en investering för våra framtida barnbarn och nationens nettoexport. Vårt lilla hygge är nu planterat enligt konstens alla regler av fyra skogstjänstemän, en konfirmand, en snart-tonåring och en förstagångsväljare. Vad månde bliva av detta? Vi får hoppas att det  blir bättre än kockarna och soppan.

Mina plantor är satta med stor kärlek och omsorg. De små tallplantorna som ännu inte kommit ur sin brun-violetta vilofärg fick mina moderskänslor att svalla. Med ömma händer, i ordets rätta bemärkelse, introducerade jag dem på sin nya boplats, uppmanade dem att dricka mycket och se upp för snytbaggar och sorkar. Det strilande regnet hoppas jag gav dem en bra start i sitt nya liv. 

Även EU-valdagen ägnade vi åt plantering, dock inte mer än att vi hann rösta. Det verkar lätt att matcha fram ett nytt enfrågeparti, över 11% är läget just nu för PiratPartiet. Kanske vi skulle ha försökt få in PlanteringsPartiet.

SkogsElmia, skogsmässornas mässa. Man måste bara vara där för att förstå hur många varianter det finns på vedkapar, skördaraggregat och give-aways. Ät och drick dig runt slingorna tills karamellerna sprutar ut ut öronen och reklamkassarna är stinna av broschyrer. En proffessionell mässbesökare hänger på låset när grindarna öppnar och åker därifrån innan stängningsdags. Han, för det är i 95% av fallen en han, slipper därmed bilköerna dit och därifrån och ligger dessutom först i stimmet längs utställarstråken.

Som utställare gäller det att äta en stadig frukost, ha nödproviant och  halstabletter nära tillhands och bestämma sig för att det här är skitkul. Se varje besökare som en ny möjlighet, en unik människa som kan ge ditt budskap uppväxling om korten spelas rätt. Underskatta inte någon besökare men låt inte heller skogens besserwissers uppta all din tid (de känns igen på sin självsäkra hållning,  blick och minspel). 

Med största sannolikhet är de besökare som tar kontakt med dig de redan frälsta eller såna som du känner sedan tidigare. Större effekt får du genom att offensivt ta kontakt med dem som inte hade tänkt stanna i din monter. Jobbigt? Javisst. Effektivt? Förhoppningsvis.