Marianne Eriksson

Kultur är ett mångtydigt ord. Enligt Wikipedia har det främst två betydelser; andlig (konstnärlig) odling eller socialt överförda levnadsmönster. Sång och musik får väl anses bidra till vår ”andliga odling”. Skogsmannaskrået har en rikt arv av sånger. Förutom andlig odling bidrar de även till ”socialt överförda levnadsmönster”. Kultur i dubbel bemärkelse alltså.

Härom veckan deltog jag i en stor skoglig middag. Högt och unisont stämde alla in i sången som börjar ”Än en gång däran bröder, än en gång däran, följom den urgamla seden….”. Dagen därpå skulle vi arbeta med viktiga frågor om framtidens skogsägarrörelse. En av knäckfrågorna var hur vi ska få fler kvinnor att engagera sig som förtroendevalda. Nyckelordet tror jag är ”kultur”. Så länge ”bröder följer den urgamla seden” är kulturen i skogsbranschen, i dubbel bemärkelse, en hämsko för utvecklingen.

Nu har jag sett den live – inversmarkberedaren! I tjugo års tid har det talats om den optimala markberedaren, den som vänder på torvan och lägger tillbaka den i markberedningsfläcken istället för bredvid. I högen i fläcken får den späda skogsplantan en upphöjd, men inte uppgillrad, placering. Den får det varmt och skönt och lagom fuktigt om rötterna. Andelen påverkad areal blir mindre trots samma antal planteringspunkter. Ja så har snacket gått år efter år. Forskare har inversmarkberett med spade och mätt upp idel fördelar. Alla har trott på metoden men ingen har sett den, precis som med tomten*. Så började den för ett par år sedan dyka upp på mystiska, suddiga filmsnuttar. Och så en dag förra veckan stod vi öga mot öga med den. Den finns verkligen!!! Nu gäller det bara att pressa kostnaden lite mer för än så länge kostar det dubbelt så mycket som en vanlig markberedning att inversmarkbereda.
*En kritisk läsare har påpekat att detta är ett felcitat. Det är Jesus alla tror på men ingen sett. Tomten har alla sett men ingen tror på. Så var det ja.

Den här vyn är den vackraste jag vet. Här finns allt, gröna skogar, skimrande vatten, blånande fjäll och mitt i allt Hoverberget med sin mjuka kjol av odlad mark. Med så rika naturresurser och underbar miljö borde väl folk trängas för att få leva här? Njaa så är det nu inte …… snarare kämpar bygden för att överleva. Jag tillhör dem som svikit. Jag försvarar mig med att jag i mitt jobb kämpar för att utveckla företagandet på landsbygden, just nu med fokus på skogen. Ökad tillväxt i skogen är bra, för skogen den finns där den finns, över hela landsbygden. Pengarna från skogen, de hamnar där de hamnar och det är tyvärr inte över hela landsbygden.
Igår låg Hoverberget för mina fötter. Idag när jag åt lunch såg min vy ut som på bilden nedan. Då gäller det att minnas de vidare vyerna och jobba vidare, annars känns det inget vidare.

Idag är en stor dag! Inne i SkogsLand som finns inne i Land Lantbruk som finns inne i tidningen Land finns idag en alldeles särskild bilaga – en Kraftsamling Skog-bilaga. Läs den med andakt! Det är många personer som lagt många dagars arbete på den. Efter att ha varit med om att göra några tidningsbilagor, både på riks- och regionnivå, hyser jag den största vördnad för de människor som varje dag lyckas producera en dagstidning åt oss läsare. Vilket stressigt slitjobb!
Jag är så stolt över förstasidesbilden på dagens bilaga. ”En bild säger mer än tusen ord.” Karin och John ur LRF Ungdomens skogsgrupp utstrålar det som vi vill ska karakterisera Kraftsamling Skog; glädje, framtidstro, nyfikenhet, kompetens, beslutsamhet – vi kan och vi vill!
Jag är också glad över att vi kommit så långt att vi i tidningsbilagan kan samverka med projektet ”Skogsgårdens potentialer”, ett projekt som handlar om olika sätt att utveckla skogsgårdens affärsmöjligheter. Skogen är vår allra största landsbygdsresurs. Det ryms och behövs många olika idéer om hur vi kan utveckla skogens värden och affärer så att den bidrar till en livskraftig landsbygd.

Skogsägarting i Småland. Mycket nätverkande och många intryck. Starkast känslor väckte Kråketorps naturreservat där renläriga ”rör-inget-i-naturen”-fantaster beslutade att granbarkborren skulle få härja fritt efter Gudrun. Resultatet var skrämmande, som att gå i en spökskog av döda träd. Inte bara reservatet var drabbat utan även skogar upp till två kilometer utanför reservatet var angripna. Vilket vansinne! Som motvikt till den tragiska myndighetshanteringen fick vi dock på denna exkursionspunkt uppleva en härlig pedagogik med besök av granbarkborrarnas härförare, se bild. Vår pedagogiske guru, vars devis är ”riv alla blädderblock” skulle ha gråtit av lycka om han hade sett uppvisningen.

Starkt intryck gjorde också den tillfälliga virkesterminal vi besökte där man nu snart kör det sista virket till industrin. Fyra år har stockarna legat där med bevattning som under högsäsongen motsvarat 70 mm regn per dygn. Uppe i virkeshögarna växte gräs och lövsly. Trots dessa fyra år så kunde virket vara fräscht när det sågades upp, åtminstone virket efter Gudrun. Pers virke var sämre trots att det var yngre. Tänk att före Gudrun trodde vi att virke tålde att ligga under bevattning högst tre månader utan att tappa kvalitet. Det här hade legat fyra (4!) år!

2009 måste vara All Time High för kruståteln på våra breddgrader. Aldrig har jag sett kruståteln så tät och hög. Att gå över ett kruståtelhygge i år är en kamp mot högre makter, starka, sega och oändligt många snärjer grässtråna sig runt stövlarna. Tänk att de smala tunna strån som ser så oskyldiga ut i gammelskogen bara några år efter avverkningen kan förvandlas till en armé så stark att den övermannar de skogsplantor som ska utgöra nästa generations skogar. Lyriska konstnärer må uttrycka sig hur känsloladdat som helst om hyggenas böljande åkrar som skiftar i violett men för den som vill ha upp nya skogar gäller det att vara pang på rödbetan – markbered och plantera snabbt efter avverkningen, annars tar kruståteln över herraväldet.

Sensommaren är en stressig tid för oss bärjägare. Först är det hjortronletandet, och i bästa fall plockningen, på sugande myrar, rena workoutträningen. Det gör att även män kan delta i plockningen utan att klassas som knapsu. Sen gäller det att vara på hugget när de första hallonen mognar. Jag kan ännu minnas hur min annars så timida mor fick något vilt i blicken när det var hallondags. Med järnkoll på vilka hyggen och skogsbilvägar som hade rätt ålder drog byns damer ut på hallonskörd. Männen undvek däremot hallonsnåren, alldeles för lite vildmarksstrapatser för en karl. Mamma förklarade sin kärlek för hallon med att det inte fanns så mycket av den varan när hon växte upp. Hyggesskogsbruket kom först senare till våra bygder och därmed också de kväveälskande hallonen.
Doften av solvarma skogshallon fyller mig fortfarande med en närmast religiös känsla. Kanske var det den känslan som gjorde att jag som barn trodde att den stora syltkitteln som kom fram den här tiden på året hette ”syltkatekesen”. Kittel på jämtska kan låta förvillande likt katekes, åtminstone för ett storögt barn insvept i hallondoft.

Första arbetsdagen efter semestern. Hann knappt gå till sängs innan det var dags att vakna. Ny rekordtid ut till flygplatsen. Ovana handgrepp i säkerhetskontrollen. Fortfarande en hel del sommarresenärer. På den blekblå sommarhimlen hängde månen vilsen och trött, kanske försoven. Framme i Stockholm tog jag vägen över Karlberg till kontoret för att få en gradvis tillvänjning till den urbana miljön. På kontoret möttes jag av  idel glada somriga människor, blommiga och solbrända.
Sen spann det loss. Full fart dagen igenom. De glada, somriga, blommiga och solbrända arbetskamraterna var pigga och fräscha på insidan också. Ambitionsnivån tycktes ha stigit under semestern och nya orkar var påfyllda. Håll hårt i hatten de närmaste veckorna för här kommer det att gå undan. Skogsägarting, Landbilaga, webenkät, workshop, NSF-möte, skogsutbildning, personalbyte i Bryssel, VP 2010 och en och annan kolsänka. Som medlem kan du känna dig helt trygg att du får valuta för medlemsavgiften.

Härligt att i veckans Land Lantbruk se ett helsidesreportage från Storsjöyran (se sid19). LRF Jämtland storsatsade både dag och kväll med tonvikt på barn resp. ungdomar. Att nå unga konsumenter är inte lätt men här vågade LRF sig rakt in i lejonets kula, nära GAFFA-scenen där de unga, ännu oslipade, musikdiamanterna spelar. Strongt av personal och förtroendevalda att mobilisera så mycket kraft mitt i sommaren.
Storsjöyran i sig är ett fenomen värt att begrunda och lära av. I lågkonjunkturens Sverige lyckades man på tre dagar få in 54 000 besökare, 4000 fler än hela Kraftsamling Skogs deltagarmål. Där finns musik för många olika målgrupper, alltifrån death metal till Lundell. Yrans artistbokare tycks ha näsa för artister på uppgång, lågpris vid bokningen men världsartister när det är dags för Yran. Den här gången gällde det t ex Amy McDonald och Lady Gaga. Tänk om vi inom skogsnäringen kunde ha samma näsa för framtidens marknad.