Marianne Eriksson

Syns man inte finns man inte. Vi som jobbar med Kraftsamling Skog tror givetvis att ALLA har sett och känner till Kraftsamling Skog. För säkerhets skull har vi i höst gjort två undersökningar för att ta reda på om det är så. Det visade sig att bland skogsägare i allmänhet känner 50% till Kraftsamling Skog. Bland skogstjänstemän och mer aktiva skogsägare känner 80% till Kraftsamling Skog. Om det är bra eller inte vet vi inte eftersom man i tidigare studiekampanjer inte gjort motsvarande undersökningar.

Syns man så måste man också tåla att synas. Den här veckan har två revisorer från Jordbruksverkets granskningsenhet synat vårt landsbygdsprogramsprojekt. Det är märkligt att en revision kan höja pulsen och få en att känna sig som en bov trots att man jobbar som en gnu och har järnkoll på i stort sett varje krona. Revisorerna hittar de kronor man inte har järnkoll på trots att de inte jobbar som en gnu. Hur kan det komma sig?

Oktober-onsdag på LRFs kontor i Östersund. Förutom kontorets permanentboende LRFare har följande personer under dagen passerat mitt synfält:
28 st högstadielärare på studiedag om gröna näringarna
17 st företagare, tjänstemän och politiker på företagarlunch (16 män och 1 kvinna)
2 st höstlovslediga förstaklassare
2 st revisorer från Jordbruksverket
1 st ledamot från LRFs riksförbundsstyrelse
1 st ny ordförande i LRF Ungdomen
1 st Lantmännentjänsteman
1 st Landshypotekstjänsteman
1 st projektriggare
1 st skogsspekulant
1 st medlem med frågor om sin livförsäkring
1 st oidentifierad energipratare

Verkar det märkligt? Nej, snarare verkligt. En verklig vardag i vår märkliga verklighet.

Lavarnas Askunge

En våt filt kan väl det rådande höstvädret närmast liknas vid. I detta gråvåta väder träffade jag igår en blomstrande skönhet. Den annars så tråkiga, alldagliga, råttfärgade islandslaven var i sitt esse. Fukten fick den att likt Askungen på bal skimra i de vackraste olivgröna och bruna nyanser.

Skönheten själv

Den strålade ikapp med Norrlandslaven som annars alltid vinner skönhetstävlingen. Här och där hittade jag den lilla röda blombägarlaven som jag har ett alldeles speciellt förhållande till.

"Rött" alias blombägarlav

Det var fest att på hösten få följa Kicka, min barndoms gamla tant, ut på hällarna och plocka fönsterlav och ”rött” som hon kallade den lilla laven. Efter noggrann rensning och torkning lades fönsterlaven in mellan innanfönstren med ”rött” som prydnad. Innanfönstren är sedan länge utbytta så istället lägger jag fönsterlav och ”rött” på Kickas grav. Då ler hon, trots gråvädret, så förnöjt där uppe i sin himmel.
På hemväg från kyrkogården stannade jag till på äldreboendet. Där träffade jag två gamla skogsmän som inget hellre skulle vilja än att åter kunna vandra över hällarna i höstrusket. Ibland är det svårt att acceptera människans årstider. Naturens gråvåta höst hyser ändå hopp om en ny vår men vad kommer efter människohösten?

Titta på de bästa och bli bättre själv, säger Mr Mazaaki Imai, ”The Lean Guru”, i en tidningsbilaga om Lean-metoden. Enligt uppslagsboken handlar Lean om ”Mer värde för mindre arbete”, ett ständigt förbättringsarbete med tydligt kundfokus. I min resande tillvaro är det många tidningar och bilagor som får agera reselektyr. De flesta skummar jag bara igenom men just den här läste jag från ”pärm till pärm”. Organisationsutveckling är intressant och många av ingredienserna i Lean-metoden föll mig på läppen. Vad sägs t ex om:
-En gemensam vision stimulerar till koordinerad handling
-Engagerad och aktiv ledning som är där och lever som man lär
-Tilltro till människor, öppenhet och låga statusskillnader
-Ägandeskap och engagemang genom hela organisationen
-Fatta beslut långsamt och i samförstånd
-Fokus på kunden (medlemmen)
-Visa på lyckade exempel
-Ständigt lärande utifrån framsteg och misslyckanden
-Små stegvisa förbättringar hellre än stora innovationer

Det här tänket anses ligga bakom det japanska undret, t ex Toyotas framgångar. Metodens kritiker kallar den för ”Management by stress”. Känner man så finns ju alltid ”Lean back-metoden” att ta till.

Anrika Hussborg

Norrskogs ordförandekonferens på Hussborg i Ljungaverk. Den tidigare lanthushålls- och skogsbruksskolan har antagit en ny skepnad i form av konferensgård. Troligen är det nu mindre spring mellan husen på nätterna, åtminstone när skogsfolk konfererar. Ny skepnad hade även Norrskogs organisation. Varje skogsbruksområde omfattar nu en kommun, förutom i Medelpad där SBO-gränser är överordnade alla andra gränser. Brytningstid på många sätt. Traditionalister blandade med nytänkare. Intressanta tankar om nya sorters skogsägare och vad de vill ha ut av sin skog och samarbetspartner.
Många, små och tunga siffror passerade revy när VD för Norrskog resp NWP inträdde på banan. Frågan är om den uppgång vi sett de senaste månaderna har V- eller W-karaktär. Är det V så är vi verkligen på väg uppåt. Är det W så bär det snart neråt igen innan det går upp nästa gång. En snabbtänkt åhörare föreslog att NWP för säkerhets skull borde döpas om till NVP.
För NWP har det varit en lättnad att Setra lagt ned sågen i Färila, bara 10 mil söder om NWPs sågverk i Östavall. Den lättnaden blev dock kortvarig för idag beslutade Setras styrelse att öppna sågen igen. Trots att jag är Norrskogsmedlem blev jag glad över beslutet. Under ett intensivt ungdomsår på 70-talet bodde jag i Färila och jag vet hur mycket sågen betyder för byns näringsliv. Fast visst är det lite konstigt att våra djur som ska till slakt måste åka längre än redan stendöda timmerstockar?

Barrbroskskivlingar i arbete

En svamp på varje barr

Naturens kretslopp är fascinerande. Den här ynkans lilla svampen heter barrbroskskivling. Varje svampexemplar lever på varsitt litet granbarr som den sakta bryter ner och tar näring ur. Barrbroskskivlingen och jag träffades med hjälp av en biologilärare i en regntung granskog i helgen.
Idag besökte samma gäng Gysinge Centrum för byggnadsvård. Där handlar det istället om att stoppa nedbrytningsprocessen, att rädda gamla trähus i ursprungligt skick. Att måla är ett sätt. Kolla in bilden! Vilken beslutsångest!

Vilken färg ska vi ta?

Två dagars idé- och erfarenhetsutbyte med norska kollegor i ett gudomligt vackert höstlandskap runt det norska inlandshavet Mjösa. Tid for Skog heter deras kampanj för att öka medlemmarnas aktivitet i skogen. Många gemensamma drag med vårt arbete i Kraftsamling Skog men också stora skillnader. Samma problemställningar kring rekrytering, uppföljning och effekter ute i skogen. Skilda världar vad gäller storleksordning och skogsekonomiska system. Intressant var också att besöka Skogbrukets Kursinstitutt där 38 olika medlemsorganisationer samsas om en gemensam skoglig utbildningsorganisation för skogsägare och skogsarbetare.
Vid inflygningen till Oslo frapperades jag av att de böljande färdigtröskade sädesfälten låg oplöjda. Förklaringen var att man i Norge nu går in hårt för att minska näringsläckaget och därför spar till våren med att bearbeta jorden. Det var ju miljöframsynt. Desto mer förvånande då att man fortfarande får bespruta lövsly, från luften dessutom!

Vår norska gårdsvärd förklarar för oss...

... varför man måste bespruta lövslyet här.

Kollegorna på LRF Skogsägarna drar just nu ut i hela vida världen, Rumänien, Kina och världsskogskongressen i Argentina. Vi som bara drog till Norge är inte bittra för det. I bagaget hem packade vi med oss lite av det norska gemytet och bygdekänslan, många goda samtal och funderingar inför framtiden. Vi fick inte bara Tid for Skog, vi fick Tid for Tankar.

Med den rubriken räknar jag med att få gott om kommentarer till detta blogginlägg. Den enda gång jag fått igång någon större debatt på min blogg var nämligen när den handlade om kollisioner mellan myndighetsutövning och skogsägande. Nu har det öppnats ett mycket större debattforum när det gäller naturkulturmetoden. Förra veckan kom Skogseko, tidningen som Skogsstyrelsen ger ut, med flera sidor om den mytomspunna metoden. På sin hemsida bjuder man in till debatt. Häng på där!
Själv vill jag numera gärna ha klara bevis för att en metod fungerar innan jag applåderar den. I början av 80-talet satte jag på Skedomsskogen ut ett antal såddtrattar (ej att förväxla med såddkoner) som var den metod som naturkulturmetodens profet då vurmade för. Inte en planta kom upp. Där stod vi med våra såddtrattar och kände oss som fåntrattar. Sådd utan markberedning är lika biologiskt fel som att sätta ljusälskande tallplantor i skuggläge.
Klara bevis biter dock inte på mitt trädgårdsbruk. Där tillämpar jag som glad amatör min egen naturkulturmetod år efter år. Varje höst petar jag ner blomsterlökar på de mest omöjliga ställen, i dålig jord, i dåligt ljus, i dålig värme. Genom åren måste jag ha stoppat ner tusentals kronor i marken. Högst 10% av lökarna har kommit upp. Tur i oturen att jag inte behöver försörja mig på min trädgård.

Laddade grabbar

Laddat med ammunition, laddat med känslor, ja så har mitt senaste dygn varit. LRF Skogsägarna och LRF Konsult Skogsbyråns ledningsgrupp samlades måndag eftermiddag på Östermalma för att lära känna varandra bättre och hitta framtida samarbetsmöjligheter. Lerduveskytte var första programpunkt. Pojkögon tindrade och jag försökte få mina tantögon att åtminstone glimma till lite. De flesta lerduvorna överlevde dock mina halvhjärtade astigmatiska attacker. Det var svårt att lära känna varandra med hörselkåporna på, men det tog vi igen vid kvällens viltmiddag. (Med viltmiddag menar jag att vi åt viltkött, inte att det gick vilt till.) Tisdagens arbetspass väcker hopp om utökat samarbete och ömsesidig respekt. I skogsägarföreningarna och Skogsbyrån finns ju den gröna kooperationens samlade skogliga kompetens. Kan vi nyttja den fullt ut, utan att hämmas av gamla oförätter, blir vi oslagbara.

Från Östermalma hastade vi iväg till kvarteret Glädjen och en känslomässigt laddad avtackning av LRFs VD K-G Burman. K-G har varit min chef  i tretton år. Vi har inte alltid varit sams men när det verkligen behövts har han stöttat mig snabbt och tveklöst. För att vara karl har han en ovanligt välutvecklad intuition. Han är också en hängiven folkrörelsemänniska och vet att man måste ha långkalsonger om man ska på möte i bygdegården. Den kompetensen är det inte många som har numera. Fyrahundra personer, allt från ministrar till barnbarn, defilerade förbi den nyblivne ”pensionären”. En kväll laddad med känslor, minnen, skratt och tårar ……..  utan bomskott.