Marianne Eriksson

Intensiva dagar med snabba kast mellan människor och miljöer. Ena stunden distanscirkelledarutbildning med jordnära Rolf från SV i Burträsk, skogsveteranen Lars från Orsa och kvicksilvret Camilla från Småland. De är nu snart laddade för att leda studiecirklar på webben istället för i bygdegården.
Sedan direkt till KSLAs högtidssammankomst i Stockholms stadshus med kungen och Silvia som hedersgäster. De såg inte mig och jag hittade intressantare sällskap i en i Kälarne(!) boende professor i regional planering, entreprenörskap och tillväxt på landsbygd. Vilka möjligheter det finns idag att bo på landsbygden och verka ända bort i Japan! Jättekul var det också att möta årets Anders Wall-stipendiat, unga skogsvårdsentreprenören Joakim Gustafsson från Dalsland, som jag varit med och sållat fram bland ett tjog andra framtidshopp. Ännu bättre var att Eskil Erlandsson fick ett samtal med Joakim och fick sig en hel del om skogsvårdsentreprenörens vardag till livs.
Efter en sån arbetsdag känns framtiden hoppfull. Möten mellan människor är det som skapar utveckling.

Döm om min förvåning när jag en morgon fick se den här synen på väg till kontoret. Framför Östersunds rådhus står en man och halar ner EU-flaggorna! Även om 72% av jämtarna en gång i tiden röstade nej till EU, så är det här väl ändå en lite sent påkommen protest? Och mitt utanför Jens Nilssons högborg, han som snart ska bli EU-parlamentariker (extrasäte tack vare Irlands ja till Lissabonfördraget). Vojne, vojne!
Nåja, ”aktivisten” halade ner EU och hissade flaggor för Vinterstaden Östersund och verkade dessutom uppbära kommunal lön för det. Jens Nilsson är ju fortfarande kommunalråd i Östersund så han misstycker nog inte.

Oavsett röstningsresultatet 1994 så måste vi idag erkänna att vi i de gröna näringarna haft en hel del nytta av EU. Själv har jag genom åren varit insyltad i många EU-projekt, av skiftande kvalitet om jag ska vara ärlig. Att öka LRF-medlemmarnas datorisering med hjälp av en kringresande ”datadoktor” blev t ex en riktig flopp. Med åren har dock projekten blivit mer pricksäkra och LRFs projektrutiner allt bättre. Idag kan vi med stolthet säga att våra projekt är professionellt skötta och till verklig nytta för de gröna näringarnas företagare. Mycket som på 90-talet drevs som projekt är idag i ordinarie drift, t ex lokal färdigvärme, distansutbildningar, biogasanläggningar, lokal livsmedelsförädling och samverkan mellan turistföretagare på landsbygden.

Låt oss jobba för ”mer ur EU” istället för ”ner med EU”. Mer resurser till gles och svag infrastruktur och mindre till flyttkarusellen mellan Bryssel och Strassburg. Mer resurser till landsbygdens företagande och mindre till tung och överarbetad byråkrati.

Inga EU-pengar till dylikt, tack!

Nej tro nu inte att rubriken är föranledd av att LRFs VD vid sitt frukostmöte igår informerade om LRF 2011 då de extra kraftsamlingspengar som nu utgör 30% av LRFs budget är borta. Jag tror inte på sparken då. Jag tror på sparken nu. Den stränga kylan tidigare i vinter har inneburit kärvt och olustigt sparkföre men nu när det blitt blidare är sparken ett både lustfyllt och kraftfullt fortskaffningsmedel.

Äntligen sparkföre!

Att åka spark har stora likheter med att driva en studiekampanj. Om man ser till att hela tiden hålla fart så behövs det inte så stora kraftinsatser. Kan man dessutom placera avsparksfoten på strategiska ställen med bra fäste så får man ännu större kraft i ekipaget. Det är ingen idé att sparka tokfort, då tappar man lätt både ork och balans. Man får inte heller stanna av helt, då tar det onödig kraft att komma igång igen. Underlaget är viktigt, det gäller att snön är ordentligt tillkörd innan man ger sig ut med sparken. Är underlaget dåligt förberett skär medarna ner i gruset, det gnisslar och sprutar gnistor. På välpackad snö gör det inte så mycket om det ligger lite grus, det är lätt att parera, och med god fart på sparken klarar man även att flyga över smärre barmarksfläckar. Bra sparkföre ger lust och kraft!

Optimistisk julgran

Nu är glada julen slut, slut, slut, julegranen kastas ut, ut, ut. Så borde det väl vara i varje välartat hem? Vår gran vill dock inte bli utkastad. Den skjuter vilt omkring sig, sprudlar av färska ljusgröna skott. Hur ska man kunna skicka ut detta livsglada träd i den bistra vinterkylan? Nu står den kvar inne i stugvärmen bredvid årets första tulpaner. Liksom granen är de odlade i Jämtland. Låt oss hoppas att växthuset värmdes med biobränsle, kanske med uppflisade julgranar.

Årets första vårtecken

Vid lunchbordet på kontoret i Stockholm idag handlade det också om skottskjutning, i form av vargjakt den här gången. Det var den här och den här artikeln som föranledde diskussionerna. Jag får frossbrytningar, värmevallningar och ettriga utslag av att läsa detta. Hur arrogant, verklighetsfrämmande och nedlåtande får man vara i en, som jag trodde, seriös tidning? Hanne Kjöller blåser här under motsättningarna mellan stad och land på ett synnerligen olyckligt sätt. En sådan skottskjutning på bortaplan kan väl inte resultera i annat än självmål ……eller???

Gårdagen gick i framtidens tecken. Passade först på att delta i en omvärldsföreläsning om 2010 – vändpunktens år. Enligt Mats Lindberg från Kairos Future är några makrotrender just nu Det heta Afrika, Det nya Rom, Ratingsamhället och Intelligenta kompisar. Intelligenta kompisar trodde jag redan att jag hade, men ack vad jag bedrog mig. Här avsågs istället halsband som känner av känslor och elektroniska spår som avslöjar slöfockar. Politiken, Djupet och Absolutismen är på väg tillbaka. Dagens 20-åringar liknar värderingsmässigt de som är 40 år äldre. Arbetseffektivitet är på väg att ersättas av tankeeffektivitet. År 2025 räcker 1000 dollar till att köpa 1000 hjärnor, dvs 1000 datorer med större kapacitet än den mänskliga hjärnan.
På kvällen förflyttade jag mig till år 2154 och planeten Pandoras svävande berg där den eviga kampen mellan de onda och de goda, även en del fula, fortfarande pågick. Filmen, Avatar, var tekniskt imponerande men så lär den också ha kostat över 3 miljarder kronor. Där fanns en del tips om tankeeffektivitet/-styrning. Vi var i särklass äldst i biosalongen, övriga besökare tillhörde framtidens beslutsfattare.
Om någon läsare nu oroar sig över att jag snöat in på framtiden så kan jag lugna er med att jag mellan år 2025 och 2154, dvs under eftermiddagen igår, ägnade mig åt krassa nutidsfrågor som deltagarstatistik, DVD-fodral och reseräkningar. Idag, som igår var framtid och nu snart är dåtid, har gått i nutidens tecken.

Jag beundrar de människor som orkar ge järnet i det ideella föreningslivet. Själv försöker jag freda mitt samvete genom att ta små-små uppdrag som jag hoppas inte ska bli så betungande. Ett av de uppdragen är att vara finansminister (en del använder den mer triviala titeln kassör) i Föreningen Årets Margareta. Efter att idag ha förlorat en brottningsmatch mot en nitisk banktjänstekvinna inser jag dock att jag har en lång väg att vandra innan jag kan matcha Anders Borg.
Årets Margareta är en liten förening med stort hjärta. Syftet är att lyfta fram och synliggöra positiva förebilder bland kvinnliga företagare i Krokoms kommun. Ikväll har vi haft styrelsemöte i vår förening. Vilket järngäng; en driftig företagare, en adjungerad projekträv, en vacker bonde, en professionell ordförande och så jag då. Ur denna brokiga skara sprang en hel hop med goda idéer fram och tack vare detta vändes ett kylslaget ekonomiskt läge till rena värmeböljan. Med en ordförande från spelbranschen var det givet att en finansieringskälla blev lotteribetonad. Utfallet kommer att säkerställa att det blir en Årets Margareta och en Nästa Årets Margareta och en Nästa Nästa …..

Från min horisont, med kontoret på fickan

Vad tycks om min arbetsmiljö idag? Med ett skyddsombuds ögon är kontorsstolen regelvidrig, bildskärmen felvinklad och ljusinstrålningen uppåt väggarna …… men oj vad gott jag mår. Utanför mitt fönster ligger ett gnistrande vitt fjällandskap, andlöst vackert men bistert kallt. Vilken frihet att då kunna arbeta några timmar härinne vid brasan med utsikten som inspiration och kraftkälla. Plöja e-post, hantera fakturor, boka resor och förbereda inför nästa vecka när jobbet börjar på allvar. För mig är den nya tekniken, i kombination med oreglerad arbetstid, en välsignelse som gör det möjligt att sköta ett intressant nationellt uppdrag från 63:e breddgraden 750 m.ö.h. Jag vet mycket väl att denna ”välsignelse” för en del kan vara en förbannelse som får dem att drunkna i jobbet. Det som ger den ene arbetslust kan ge den andre olust.
Från min horisont är jag dock oerhört tacksam att ha en arbetsgivare som ger mig ”frihet under ansvar”, ansvar för arbetsresultat men också ansvar för egen ork och arbetslust. Jag saknar definitivt inte ”den gamla goda tiden” med stämpelur och utan dator och mobiltelefon. Nej tacka vet jag mitt oreglerade kontor på fickan.

Efter att ha avslutat sejouren på sydliga nejder med magsjuka har jag istället dragit till fjällen – för här ska ju vara så hälsosamt och stärkande. Fjällen är en viktig del i varumärket för vår region, vars största näringsgrenar är jord-/skogsbruk och turism. Båda dessa branscher samspelar med rennäringen, starkt kopplad till varumärket fjällen. Samspelet i Härjedalen har dock länge gått på kryckor och 2009 misslyckades ännu en medling i förhandlingarna om ett renbetesavtal. Dessa frågor har under tio år varit en svårbalanserad del av mitt yrkesliv. Att arbeta för markägarnas rättigheter och samtidigt verka för ett klimat som möjliggör samexistens mellan näringarna är ingen lätt ekvation. Ett inslag på lokalradion idag bättrade inte på frågan. En representant för Sverigedemokraterna* uttalade sig där om att de minsann står på markägarnas sida. LRF och skogsägarföreningarna har under många år försökt jobba seriöst och långsiktigt med dessa svåra frågor. Att SD nu klampar runt på arenan är varken hälsosamt eller stärkande.

*(Bloggmässigt hade det här passat bra att lägga in en länk till SDs hemsida, men så lågt vill jag inte sänka mig)

Under det nya decenniets första dagar lyser skogen med sin frånvaro i mitt liv. Det skadar förhoppningsvis inte att se lite annat än skog. När vi idag vandrade genom Lund, staden som nästan blev kulturhuvudstad (grattis Umeå!), såg jag många intressanta saker. Vad sägs t ex om denna läckra skylt – ”Fruntimmersföreningen”?

Min första tanke var att tipsa Skogsägarkvinnorna om namnbyte. Vid närmare eftertanke insåg jag att det nog inte vore så lyckat, risk finns för misstolkningar och öknamn som ”klentimmer” eller ”kvinnta”. Dessutom avser ordet fruntimmer ursprungligen varken någon kvinna eller virkessortiment. Ordet kommer tydligen av det tyska ”frauenzimmer” som kan översättas med frustuga eller kvinnogemak.
Fruntimmersföreningen tycks onekligen vara principfasta, inga karlar på rummen. Självaste tomtefar verkar ha blivit utkastad därifrån, se bildbevis här.

Inga karlar på rummen här inte

Som av en händelse passerade vi på vår stadsvandring även denna skylt, Mariannes rum, också en sorts ”fruntimmer”. Veckoarbetstiden i detta frauenzimmer verkar onekligen tilltalande.

Frauenzimmer med begränsade öppettider