Marianne Eriksson

Svettigt bastutak (splintved till höger)

Furuvirke ska man inte ha i bastun, det vet alla byggare. När vår fjällbastu byggdes råkade det dock bara finnas takpanel i furu på plats. Under flera meditativa bastustunder har jag därefter studerat kådtranspirationen från vårt bastutak. I kärnvedsbrädorna händer ingenting medan splintvedsbrädorna svettas kådpärlor i mängd. I den gedigna virkeslärautbildningen på Skogis fick vi lära oss att halten av kåda och hartser är mycket högre i kärnveden men ingen sa ett knyst om att det var splintveden som skulle komma att svettas kåda i bastun. Efter fruktlöst surfande efter kunskap kretsar min egen hemgjorda förklaring runt något med slutna fyllda celler kontra motsatsen.
Min viktigaste slutsats med anledning av detta är dock inte kopplad till hartser, osmos och andra teknikaliteter. Nej jag fascineras av bastuns pedagogik. Tänk att jag genom att se och känna på skillnaden mellan furutaket och granväggarna, splintveden och kärnveden blev så nyfiken på orsaken att jag ägnade timmar åt att fundera över och söka kunskap om ämnet. Det är pedagogik när den är som bäst, att via konkreta upplevelser väcka intresse för att söka mer kunskap som jag kan ha direkt nytta av. Så försöker vi jobba i Kraftsamling Skog.

Kådfri bastugranvägg

-31 grader ger positiva bieffekter, t ex buss till kontoret. I mitt tidigare liv som regionchef på LRF Jämtland var morgonbussen in till stan ett bra sätt att hålla relationen till länsstyrelsens vitala delar vid liv. Sen jag började pendlandet till Stockholm har mina bussrelationer blivit eftersatta. Tack vare kylan fick jag igår ett intressant buss-samtal om fördelarna med att ha lantbruk under samma avdelningstak som annat företagande på länsstyrelsen. Lantbrukarna är ju Sveriges största småföretagargrupp och för mig känns det givet att de ska finnas med på samma bana som andra företagare. En förutsättning är förstås att lantbrukarna själva ser sig som företagare och att näringslivets företrädare inte negligerar de ”gröna företagarna”.
Landsbygdsprogrammet smög sig objudet in i samtalet. Där har utvecklingen på skogsfronten istället gått tvärtom, LBP-resurser har brutits loss just för skogen och handläggs av Skogsstyrelsen. Bra eller dåligt? Det beror på…… Klarar Skogsstyrelsen att hantera programmet med fokus på företagande på landsbygden? Finns det risk att länsstyrelsen slentrianmässigt räknar bort skogsägarna och hänvisar dem till Skogsstyrelsen? Även skogsföretagare kan ju vilja söka t ex investeringsstöd och det ingår inte i Skogsstyrelsens paket. Sista, men inte minsta, frågan är om skogsägarna själva vill se sig som företagare.
Vår bussresa tar bara tio minuter så man hinner inte avhandla alla vinklar och vrår. Dock hann jag intuitivt känna att min rutinerade tjänsteman tyngdes av allt fler och tyngre administrativa system. Hur går det egentligen med regeringens förenklingsarbete?

I Stockholm rasar det nu i mångdubbel bemärkelse. Stockholmarna rasar över att vintern inte rasat ut, och hela stan kryllar av rasriskskyltar. Det hjälper föga att ha ett rikt teater- och restaurangliv när snöslungor, långkalsonger och startkablar är det som bäst behövs. Hur kan en huvudstad i kalla norden bli så lamslagen för lite snö och kyla? Kanske är det dags för ett mer handfast erfarenhetsutbyte ”Stad och land – hand i hand”. In med fler robusta landsbygdsföretagare i stan och ut med fler storstadspolitiker på studiebesök i snösvängen i landsorten.
Kylan ger stockholmarna rosiga kinder och en nästan ödmjuk blick. Det knarrar under skorna och parkerna är sagolika i sin vinterskrud. När jag ikväll vandrade genom Tegnérlunden tyckte jag mig se en ensam liten Bosse på en bänk och i Vasaparken tisslade Peter och Petra bakom ett träd alltmedan Astrid Lindgrens ande svävar över krontaket. Det gåtfulla småfolket finns även i stan.

Framtiden?

Tillbaka till framtiden är titeln på Skogforsks utvecklingskonferens som nu är på turné runt landet. På grund av ett försenat flyg missade jag konferensens inledande framtidsfilm som jag så småningom listade ut att alla föredrag kopplade tillbaka till, därav titeln. Innan dess uppfattade jag många föredrag som mer nutid än framtid. KarlOskar träffade jag i höstas, Heureka likaså och att markberedningen har stor betydelse för föryngringsresultatet lärde jag mig på 70-talet. Intressanta framtidsvyer dock inom bl a högupplöst laserscanning och transportoptimering.
Om än lite kritisk till innehållets framtidsbäring måste jag dock ge en eloge till fina tekniska konferenslösningar som SMS-frågor, mentometermätningar, filminslag, dokumentation både på USB-minne och snygg broschyr. Personligen skulle jag också vilja utveckla de mänskliga mötena på konferensen. Däri ligger ju det unika med dessa tillfällen där skogsfolk träffas över företagsgränserna. I ett äkta möte uppstår ny kunskap.

Vad är det som händer i mötet mellan människor? Det har vi jobbat med under en utbildningsdag i ”det goda värdskapet”. Viktiga frågor att ta ställning till är om vi jobbar med skog eller människor, skog eller skogsägare? Smaka på uttrycket ”den mänskliga faktorn” – är det en katastrofvarning eller en framgångsfaktor? Vari ligger skogsägarföreningens mervärden? Personligen tror jag att vi ska vara bäst på relationer. Det handlar om ett förhållningssätt, om äkta möten, jämbördighet, att vara här och nu, se och höra. Under dagen framkom ett förslag till ett nytt prestationsmål ute i skogsägarföreningarnas fältverksamhet, inte bara x kubikmeter utan även 5 kaffekoppar i veckan tillsammans med skogsägare. Antar du den utmaningen?

Nytt verksamhetsmål?

På glid i vintervilande skog

Efter veckans sifferexcercis gjorde en helg med skidåkning i hemmaskogarna gott. Jag tänker så bra när jag åker skidor. Kan det ha att göra med diagonalåkningens korsvisa rörelser? Såna rörelser lär ju befrämja kontakterna mellan hjärnhalvorna. Stakåkningen i nedförsluten skulle isåfall inte vara så utvecklande. Stämmer rätt bra med livet i övrigt, det är inte när glidet är som bäst som man utvecklas som mest.
Det är fridfullt i den vintervilande skogen. Vinterkylan stryper många skadliga svampar och insekter och gör våra skogsekosystem mer robusta. Kylan ger också bärighet på marker som annars inte skulle vara körbara, åtminstone vissa vintrar. Här gick det inte så bra ……. fast nu är den uppe.
Längdåkning på skidor är allt en riktig skogssport. De bästa längdåkarna jobbade förr (på den tiden idrottsmän/–kvinnor inte hade idrotten som yrke) ofta i skogen, t ex den jämtländske skidlegenden Haldo Hansson. Den andra stora skogssporten är ju orientering. Skidåkning och orientering – varför i hela friden finns inte skidorientering med som OS-gren?

Kristallklar leverans va´?

Att leverera resultat i siffror och diagram går hem i många läger. I Kraftsamling Skog levererar vi massor av siffror och staplar, på längden, bredden, höjden, tvären ….. ja vilken ledd som önskas. Den här veckan har jag ägnat många timmar åt att räkna på och grunna över deltagarstatistik och utvärderingsresultat. En del saker är busenkla att plocka fram och förstå, t ex att vi hittills nått 57692 deltagare, att 21326 av dessa deltagit i aktiviteter som är 3-6 timmar långa och att 8320 fått personlig rådgivning. Likaså, om än med en suck, att 81,892% av deltagarna är män och 28,354% över 65 år.
Lite klurigare är det att tolka det här: Av ett första stickprov på 246 deltagare var det 33 stycken som markberedde både 2007 och 2009. De markberedde 3,2% av sin skogsmarksareal som i snitt var 266 ha. De 37 som markberedde 2009 men inte 2007 markberedde 3,5% av sin skogsmarksareal som i snitt var 150 ha medan de som markberedde 2007 men inte 2009 markberedde 2,8% av sin skogsmarksareal som i snitt var 220 ha. Skicka mig gärna din tolkning av detta.
Ja det gäller att handskas varsamt med siffror annars kan man lätt halka från siffersinne till siffersyne*.

*en åkomma där man ser siffror i syne

Sista året med Kraftsamling Skog. Deltagarmålet 50000 är uppnått med råge. Nu lägger vi krutet på längre aktiviteter som kurser och studiecirklar, även distanscirklar. Vi inriktar oss också på specifika målgrupper som t ex utboskogsägare. Just nu kör vi telemarketing dels i en del av norra Sverige, dels i två stora städer längre söderut. Resultaten skiljer sig starkt åt. Anmälningsfrekvensen i de två städerna är mycket, mycket låg. Vad beror det på? Är man som skogsägare i stan redan fullärd på tillväxthöjande åtgärder i skogen? Eller gör den fysiska distansen till skogen att det också blir en mental distans?
Apropå distans så kan man ju utbilda sig på distans också. Distansstudiecirkel är ett sånt sätt. Intresset har dock hittills varit svalt för detta i Kraftsamling Skog. Kanske är det så att de som gillar att gå i studiecirkel vill vara nära andra människor, inte cirkla på distans.

Avverkning i svår terräng

Efter några dagar i de österrikiska alperna inser jag att vår svenska skogsbruksterräng, till och med Hoverberget, är synnerligen välvillig. Titta på hygget i mitten av fotot (i skogszonen alltså, inte alptoppen). Det kan inte ha varit varken lätt eller billigt att avverka och få ut virket därifrån. Kanske är det inte så underligt att de österrikiska stubbarna är så höga på denna höga höjd.

Höghöjdsstubbar?

Barrfria lärkar bakve´ den optimala traven barkfri bakve´

Skogsögat följer med även på skidsemester i Alperna. Vid en första översyn av närområdet tändes en varningssignal i skogsmullecentralen, pip-pip-pip barkborre!!! Från en studieresa i Schweiz för några år sedan minns jag deras stora problem med barkborreskador. De fick koncentrera alla sina avverkningsresurser på att ta ut skadade träd. Alper som alper tänkte jag, nu har de samma problem här. Efter att ha putsat glasögonen såg jag dock att de ”torra” träden var lärkar. Hade glömt att jag befann mig på breddgrader där det finns fler barrträd än gran och tall.
De österrikiska vedtravarna är värda ett eget omnämnande. Kolla in bilden! Snyggt kluven meterved perfekt travad med korsvis lagda vedlager. Vilket precisionsjobb!