Marianne Eriksson

Mitt förra blogginlägg slutade på en gropig grusväg. Det här inlägget handlar också om en gropig väg, fast mer bildligt. Vi har under drygt två år drivit ett landsbygdsprogramsprojekt som förstärkning till Kraftsamling Skog. Det var ett av de första projekten som Skogsstyrelsen beviljade i sin nya roll som filial till Jordbruksverket (filial vad gäller Landsbygdsprogrammet alltså). När jag blir pensionär kanske jag skriver en bok om tiden med detta projekt – en tragikomisk resa på gropig EU-väg. Just nu är jag dock fullkomligt nöjd över att ha skrivit en slutrapport som tillsammans med en kartong verifikationer är inskickad till Skogsstyrelsen. Med väl förrättat värv och hedern i behåll har vi kommit till vägs ände ….. för denna gång.

Man vet att det våras i Jämtland när
a) tre tjog tranor majestätiskt vandrar på de nytinade åkrarna
b) kärlekskranka storspovar pockande drillar efter sällskap
c) virket ramlar fram ur skogen och samlas längs vägarna
d) vägarna lämpar sig bättre för puckelpist än virkestransport

Det kom ett mail från en kollega. Det var ett kort mail, en länk till en tidningsartikel och ett enda ord – suck! I artikeln presenterar en forskare från Lunds Universitet en hypotes om att ökad skogstillväxt skyndar på klimatförändringarna. Förklaringen är, håll i er nu, denna: Med mer och tätare skog minskar den snötäckta delen av jordens yta. Istället för att solstrålar reflekteras mot snön och vänder ut i universum stannar energin kvar i de mörka träden vilket leder till en temperaturhöjning. Teorin är säkert riktig men hur är det med proportionerna? Finns klimatnyttan som den ökade tillväxten gör med i ekvationen? Att skogen är fattigmans tröja har folk vetat i alla tider utan forskningsinsatser. Tänk om dessa forskningspengar istället hade satsats på utveckling av teknik för att ta ut klenvirke som bioenergi för att ersätta fossilt bränsle. Det skulle ge verklig klimatnytta.
Här skulle det kunna vara en länk till artikeln men jag länkar bara till sånt jag tycker är läsvärt. I det här fallet hjälper det inte att tidningen kallar sig för Sveriges största miljö- och affärstidning för proffs och beslutsfattare inom det privata och offentliga näringslivet. Proffs och beslutsfattare behöver bättre underlag än det här.

Med hull och hår gav jag mig i år hän åt Skogsnäringsveckan.
Måndag kväll:
Inledde med ”gratis mingel”, som det stod i programmet. Träffade dem jag redan kände och några nya som jag redan glömt namnen på.
Tisdag morgon:
Kom blöt av svett fem minuter för sent till Föreningen Skogens årsmöte där jag var föreslagen som ny styrelseledamot. Behövde inte skämmas eftersom de två andra nya ledamöterna inte ens var där.
Tisdag förmiddag:
Högtidlig invigning av Skogsnäringsveckan. Imponerades av Hans Rosling, professor vid Karolinska Institutet, som höll ett invigningstal under rubriken ”Har världen blivit bättre?”. Gav en hel del aha-upplevelser och insikt om hur förlegad min egen syn på I- och U-länder är/var (vet ju bättre efter detta).

Onsdag förmiddag:
Modererade vårt eget seminarium ”Från Kraftsamling till krafthandling”. Ett 40-tal intresserade deltagare vandrade disciplinerat runt i vår Kraftsamlingsorientering för att sedan samlas till ett ordrikt och diffust soffsamtal om framtidens utbildning för skogsägare.
Onsdag eftermiddag:
Skogsnäringsveckan goodbye! Arbetsmöte på Sånga-Säby med Kraftsamling Skogs förstafemma – mindre snack och mera verkstad.

På Stubben – vår expresskurs i Kraftsamling Skog, den här gången för skogsägare boende i Stockholm. Spännande människor från vitt skilda branscher men med ett gemensamt intresse – skog. Teatern, universitetet och de lammande fåren fick under två dagar stå tillbaka för ökad skogstillväxt. Efter en späckad teoridag drog vi på fredagen till skogs där vår eminente gårdsvärd och handledare Bertil lotsade oss runt bland fröträd, röjningar och frostsvackor. Höjdpunkten var den slutavverkningsmogna tallskog som Bertils far stamkvistade i sin ungdom. Där luktade det pengar vill jag lova.
På Stubben hette kursen, men däremot gick det inte att ta sig hem till Jämtland på stubben i det rådande ask-kaoset. Det här kan man verkligen kalla ”flygaska”. Vore ju praktiskt om det gick att göra väg-grus av den.

På en skidtur häromdagen fick jag gnugga ögonen två gånger innan jag förstod vad det var jag såg. Det var en högläggning gjord alldeles nyligen med grävmaskin på snö. Jag har inte sett det förut …. och skeptikerspöket knackade mig på axeln. Vid närmare eftertanke kändes det dock inte så dumt. Marken var av omgivningen att döma fuktig med konstant dålig bärighet. Snötäcket på vårvintern är segt och hårt och ger ett visst markskydd. Den svaga tjälen gör det fullt möjligt att lägga upp högar på snön. So what! Jag ska med spänning följa hur denna föryngring under björkskärm utvecklas.

Vårvinter och skarföre, då bjuder Svartsjöarna på underbar skidåkning ett stenkast från Östersund. Vinter och vår möts kind mot kind. I söderlägen har myrstackarna tinat fram och de stackars myrorna knegar för fullt mitt under självaste högmässotiden. Oreglerad arbetstid förstås.

Ute på myrarna syns dock inga myror och skaren ligger stark. På torr-rakorna lyser klargul varglav, giftig som bara den. Stackars den som äter åtel preparerad med varglav och krossat glas.

Jag har just deltagit i två dagars moderatorutbildning, ej att förväxla med moderatutbildning. En moderator* kan ju liknas vid en spelfördelare eller toastmaster på ett bröllop. Själv har jag nog varken spel eller bröllop framför mig den närmaste tiden. Däremot händer det då och då att jag leder möten där det är viktigt att alla deltagare kommer till tals och att mötet blir konstruktivt och leder framåt. Så blir det inte alltid, men skam den som ger sig.
På den här utbildningen fick vi lära oss att vad, hur och varför är bra frågor som öppnar upp samtalet. Vi fick också lära oss att undvika de sju dödssynderna, t ex dubbelfrågor, överlastade frågor och laddade ord. Roligast av allt var röstgymnastiken. Genom att vaja som ett träd, väsa som en orm och rrrrrrrrrulla på r-en laddade vi batterierna och lade rösten på plats i magen. Möter du någon som låter ooooiiiiaaaauuuueeee, ptkpa, ptkpi, hoj hoj och frågar dig vad, hur eller varför så vet du att det är en nyutbildad moderator.
*i fysikens värld håller moderatorn igång en kedjereaktion (inte helt olikt ett möte)

Det kom ett mail från en av Kraftsamling Skogs eldsjälar som hade vårstädat i sina gömmor. Där hade han bl a hittat en deltagarlista från en skogscirkel som han ledde vintern 1991. En av deltagarna på listan var LRFs nuvarande VD. Cirkeln måste ha gett honom en bra grund att stå på med tanke på den karriär han sedan gjort.
Att vår VD känner starkt för skogen och för skogsägarföreningen råder ingen tvekan om efter att han i ett av sina veckobrev skrev att ”….gemenskapen är en bra utgångspunkt för utveckling och framtidstro” och att ”…känslan av att ha någon vid sin sida för att förädla skogens del i gårdens affärer. Det är riktigt starkt och stort det!” De orden bådar gott för samarbetet mellan LRF och skogsägarföreningarna i livet efter Kraftsamling Skog.
Vill du också få en bra grund för din fortsatta karriär? Då finns fortfarande chansen att hänga på en studiecirkel i Kraftsamling Skog. Om det vill sig väl är det kanske du som är LRFs VD år 2028.

Vilken välsignad påsk. Verkligheten trotsar väderprognoserna och solen strålar från klarblå himmel över snövita fjäll två dagar i sträck. Även i fjällmiljö gör dock skogen sig påmind. Jämtlands flagga har sina färger från den blå himlen, de vita fjällen och de gröna skogarna. Flaggans färger förverkligas när man från en fjällsluttning blickar ut över halva Jämtland. Då är det extra lätt att förstå hur viktig skogen är för vårt län.
Skogen fascinerar med sin vidsträckta storhet men också med sin spännande närhet. Med ett barns ögon är foten av en fjällgran en egen värld med både kök och balkong.