Marianne Eriksson

”Eftertänkarna” var namnet på en grupp LRF-anställda som avrundade ett par av LRFs tidigare tältmöten på Sånga Säby med sina eftertankar. Numera har vi tältmöten i Södra-salen men eftertankar kan man ju få även där. Jag sitter och läser igenom mina anteckningar från förra veckans stora personalkonferens och hittar bl a följande godbitar som väcker eftertankar:
Är vi till för medlemmarna eller är medlemmarna till för oss?
Vad ska vi inte göra?
LRF är inte till för alla, LRF är till för sina medlemmar.
Man får inga applåder för uteblivna försämringar.
Vi har levt i en kultur av rådgivning, nu är det coachning och kunskapsöverföring som gäller.
En folkrörelse är folk i rörelse.
Just idag är jag stark.
Hur svårt kan det va´?
Varenda kock vill ha sin egen bonde.
Ha roligt och tjäna pengar!

P&K (=Puss&Kram har jag nu lärt mig)

Hela LRFs personal är samlade till personaldagar på anrika Sånga Säby. Vi går här lite extra raka i ryggen efter att just fått veta att vi jobbar i den trendigaste av branscher. Det gamla bondesamhällets traditioner och normer är, enligt ett av våra omvärldsinstitut, superhett nu. Byteshandel och återanvändning, säsongsanpassning, ärvda möbler, många barn och måna om släkten, mat ”From nose to tail” (dvs laga något av hela djuret). Ja rekorderligt ska det vara. Ungdomarna väljer Allsång på Skansen framför frisläppta ravepartyn.
Nu gäller det att smida medan järnet är varmt. Hur göra affärer av denna trend innan den avlöses av nästa?

De håller landsbygden levande

Vad vore landsbygden utan ”kuan”, dvs korna? (rubrikens ”quan” är en jängelsk stavning) Svaret är: igenvuxen, öde och död. Jag sitter vid fönstret i kammarn och njuter av de här små kopojkarna som flitigt betar våra lägdor som annars skulle växa igen och bli ett sork-eldorado. Jag är oerhört tacksam att det fortfarande finns en mjölkbonde i byn. Oron är dock stor i bygden över hur Milkos mjölkbönder ska överleva de sänkta mjölkpriserna i sommar och en oviss väntan på fusionen med Arla. Norrlands inland har inte råd att förlora en enda ko om vi ska behålla ett levande landskap.

"Tree-in-bag"?

Så är då vardagen här igen och med den mitt intermittenta Stockholmsliv. Likt kusinen från landet står jag och gapar över en del av storstadens fenomen, t ex:
”Bag in box” har ju även vi lantisar numera anammat men vad kallas företeelsen på fotot? ”Tree in bag” kanske. Det är då de största täckrotsplantor jag sett i mitt liv.
Vidunderligt stort är också ICA Maxi Lindhagen. När vi häromdagen styrde kosan dit för att köpa salta pinnar kunde jag inte hitta ut ur butiken/hangaren. En vänlig själ förbarmade sig till sist över mig och ställde mig på rullbandet till utgångsplanet.
Åka hiss är nästan lika kul som att åka rullband. Idag råkade jag dock ut för något olustigt. När jag precis hade tryckt på hissknappen som skulle leda mot LRF-husets högre höjder sprang två killar med varsin telefon i örat in i hissen. Jag tyckte de såg ut som IT-konsulter. Sekunden efter hoppade vår alerta receptionist in i hissen och förde bestämt ut ”konsulterna” därifrån. De kom från ruffel-å-båg-branschen och tänkte åka snålskjuts med blåögda mig in i huset, kanske för att ”inventera” värdesaker.
Efter den betan tog jag det säkra före det osäkra och åkte hem till Jämtland där jag orkar bära täckrotsplantorna, hittar ut ur butikerna och känner igen alla som jobbar i LRF-huset.

Olycklig flottarkärlek

Döm om min förvåning när jag häromdagen fick se denna syn ute i Dammån längs vägen upp till Bydalen. Flottningen i Indalsälven upphörde ju redan för fyrtio år sedan så hur hade man tänkt sig få ned det här virket till kusten?
Förklaringen var helt enkelt att föraren av en virkesbil tappat kontrollen över sitt ekipage och brakat genom vägräcket ut i ån. Ingen ny flottarkärlek på gång alltså.

P.S. Om du vill läsa om den riktiga flottningen i Dammån, på den tiden det begav sig, så klicka här. D.S.

Hallontall?

Den här bilden ger onekligen begreppet ”bärande träd” en ny innebörd. Kung Magnus Eriksson lagstiftade på 1300-talet om att alla bärande träd, dvs träd som bar frukt, nötter eller ollon, tillhörde Kronan och inte fick avverkas. Syftet var att staten skulle ha tillgång till ektimmer för flottans räkning. Förbudet att avverka bärande träd togs inte bort förrän år 1875.
Föga anade Magnus Eriksson att det flera hundra år senare skulle finnas hallonbärande tallar. Jag får nog erkänna att jag i just detta fall är betydligt mer intresserad av bären än trädet

Deutsche trainees

Ovanstående ramsa av tyska prepositioner räckte inte långt när vi idag hade besök av ett dussin tyska trainees från olika delstatliga skogsförvaltningar. Det hade behövts en hel del skogstyska att blanda upp prepositionerna med. Gudskelov för världsspråket engelska.
Våra besökare gjorde tre års traineetjänst på sina respektive skogsförvaltningar och var nu på studieresa i Sverige. Vart har de svenska traineetjänsterna i skogsnäringen tagit vägen? Skogsstyrelsen och dåvarande Domänverket tog på de glada 70- och 80-talen in ett antal trainees varje år. Även LRF har haft trainees. Det var matnyttiga och eftertraktade utbildningstjänster som nästan alltid gav en flygande start i yrkeslivet.
I vissa av de tyska delstaterna har man skogliga hybridorganisationer som utgör skoglig myndighet, statligt skogsbolag och skogsägarförening – allt i ett. Undrar just hur det blir med myndighetsintegriteten där? På vägen hem träffade jag Sveaskogs VD. Han avböjde vänligt men bestämt en motsvarande hybridisering i Sverige.

15 klövermärkta år

5:e augusti 2011 – på dagen 15 år sedan jag började min anställning på LRF. Det var på darriga ben jag tillträdde min tjänst. Efter tjugo år i skogsbrukets trygga hage skulle jag nu jobba med allt från cykelvägar till bonde i butik. Tidigare hade jag bilden av LRF som en dammig och mossig organisation. Intensiva ambassadörer för LRF hade dock övertalat mig att söka tjänsten som länsombudsman på LRF Jämtland, det som sedermera döptes om till regionchef.
En ny värld öppnades för mig den dagen. Från den statliga skogsvårdsorganisationen med krav på opartiskhet och tidredovisning timme för timme kom jag nu till en sfär där det gällde att i alla lägen vara partisk och ge järnet för medlemmarnas bästa dygnet runt. Vad som var medlemmarnas bästa var inte alltid så lätt att veta när den ene ville si och den andre så. I intensivt samarbete med en engagerad styrelse lyckades vi vända den svacka med sjunkande medlemsantal och -nöjdhet som länsförbundet varit inne i. Frustrationen över att aldrig hinna göra allt som skulle behövas för att få de gröna näringarna att blomstra uppvägdes av enskilda medlemmars uppskattning och engagemang. LRF består av människor och där finns vår kraft och energi.
Jag hade fel när jag trodde att LRF var en dammig och mossig organisation. Under mina femton år har jag fått vara med om hur LRF utvecklat sitt arbetssätt för att möta en föränderlig omvärld. Jag har också personligen getts möjligheter att utvecklas vilket bl a lett till att jag nu finns inom den skogliga delen av LRF. Att utveckla LRFs skogliga engagemang och samverkan med skogsägarföreningarna är en utmaning som nog kan ta 15 år till. Det vill till att pensionsåldern höjs om jag ska få vara med då.

Baksidan av "svartjorla"

Trots idoga marklärastudier under min  skogistid så fick jag aldrig riktigt kläm på ”svartjorla”. Den fanns inte med i böckerna, åtminstone inte under det namnet. På 80-talet kom Jan-Erik Lundmarks bibel om det ståndortsanpassade skogsbruket, men ”svartjorla” fanns inte nedskriven där heller. Mina centraljämtska skogskollegor pratade dock, med skräckblandad förtjusning, om ”svartjorla”, dvs de närings-, humus- och finjordsrika marker som det är så gott om i Storsjöbygden. Ofta är det gammal sjöbotten eller utdikade kärr, bördiga marker men ofta frostlänta, svårföryngrade och med låg bärighet. Alltför ofta ser spåren efter avverkningsmaskinerna ut som på den här bilden. Med ett varmare klimat kommer den tjälade delen av året att bli allt kortare och de här markerna allt bördigare. Om vi ska lösa den knuten behövs det maskiner med lägre marktryck än idag.