Marianne Eriksson

Katuk Odeyo Gulley

Åter hemma på svensk mark efter två veckor i Kenya är det många tankar om vatten som skvalpar runt i huvudet. Regntunga oktoberskyar, dricksvatten ur kranen, grön el från Indalsälven, översvämmat Bangkok och många starka intryck från Kenya. Vattnet som bristfaktor för grödornas tillväxt, kampen för att ta vara på regnvattnet för att ge liv och växtkraft under längre tid. Vattnet som jordförstörande kraft när det ohämmat sköljer nerför bergssluttningarna och underminerar jordbruksmarken i Katuk Odeyo så att djupa ”gullies” bildas. På bilden står vi i utkanten av ”the valley of death” där hela gårdar har eroderat bort. Med hjälp av trädplantering försöker man, med skiftande framgång, att binda jorden i dalen. Det lindrar dock bara symptomen på ett problem som egentligen handlar om bristande kommunikation. Bönderna uppe i bergen avverkar skog för att istället odla jordbruksgrödor på marken. De drabbas inte av de ökade vattenmängder som sedan sköljer nerför sluttningarna och äter upp marken för bönderna i Katuk Odeyo. De olika regionerna förmår inte gemensamt ta tag i problemet och lösningen ligger därmed långt borta.

The master of Agroforestry

Maurice Odhiambo Kwadha heter min nya idol. På en halv hektar mark i Kombewa i Kenya bedriver han agroforestry. Det gör han så bra att tolv personer har sin försörjning från gården. Det handlar om ”brain” säger han, att använda huvudet, planera, räkna och följa upp. Två odlingssäsonger per år, en kortare, en längre, kräver delvis olika grödor. Kvävefixerande växter tillför jorden näring liksom komposten. Olika sorters träd som ger frukter, djurfoder och virke står spridda i odlingarna av majs och annat. Den enda kon är såld men en ny, mer högmjölkande sort, står i startgroparna. Som grädde på moset drar familjen också upp trädplantor som de säljer till andra bönder. Maurice är en av Vi Skogens budbärare. Han är ett levande exempel för andra bönder i trakten att det går att öka avkastningen från sin gård mångfalt. Den metoden känner vi igen ifrån Kraftsamling Skog men den känsla och ”brain” som Maurice lägger in i sitt agroforestry ligger vi hästlängder ifrån.

Förstafemman packar för vidare vyer

Om drygt två veckor kan det bli väsentligt vidgade vyer på den här bloggen. Då har jag avnjutit två veckor i Kenya tillsammans med Kraftsamling Skogs förstafemma. En av våra tidigare medlemmar i förstafemman jobbar där nere och har ordnat ett spännande program för oss. Vi kommer givetvis att besöka Vi-Skogen men också det projekt som LRF Skogsägarna och Norra Skogsägarna varit engagerade i. Det går bl a ut på att hjälpa småbönderna att bygga upp en fungerande organisation för att få större inflytande över och bättre betalt för sina råvaror. Vi sitter på en hel del knowhow om detta i den svenska lantbrukskooperationen.
Vi hoppas förstås få med oss många nya intryck och tankeställare hem. Vår svensk-afrikanske kollega hävdade alltid att han i Kraftsamling Skog hade stor nytta av sina erfarenheter från arbetet i Vi-Skogen. Både där och här hemma handlar det om att utveckla småföretagares kunskap, attityder och lönsamhet.
Kanske tycker någon att det luktar Juholt om vår resa. Då kan jag lugna er med att vi tar ut semester och betalar resan helt ur egen ficka. Det känns onekligen lite unikt att åka på semester med sina arbetskamrater. Det gör man bara om man trivs ihop. Kanske ligger en del av förklaringen till Kraftsamling Skogs framgångar däri.

Ett hjärtenära budskap

Det senaste året har Norrskog använt den känsloladdade bilden av ett hjärta med texten ”För din skull” i sin marknadsföring. Till mig skickar den signaler om att själva kärnan, det som sitter i hjärtat, i en skogsägarförening är att den är till för medlemmarna, skapad av medlemmarna för att uppfylla medlemmarnas behov.
I dagens skogsbilaga till ÖstersundsPosten finns en annons från ett av våra större skogsbolag. Bilden i annonsen är två händer som formar ett ………. gissa vad. Jo, ett hjärta! Det tydliggör den utveckling som pågått under ganska många år. Skogsbolagen börjar mer och mer ta till sig skogsägarföreningarnas arbetssätt och skogsägarföreningarna blir mer och mer lika skogsbolagen. Rätta mig om jag har fel.
Det här skogsbolaget skriver i sin annons inget om för vems skull man finns till, för vem hjärtat klappar. Skogsägarföreningarna ägs av sina medlemmar, skogsbolagen av sina  aktieägare. Vilka skillnader finns dem emellan? Var bor de - Gillhov, Bromma, London? - och var beskattas deras inkomster?

3195 riksdagsmotioner har i höst lämnats in under den allmänna motionstiden. Ämnena är stora som små, allt från tjänstecyklar till regional utveckling. Jag hoppas motionerna i gemen är bättre genomtänkta än den här som vill införa skogsbruk enligt den s.k. Lübeckmodellen i Sverige. Den sägs vara ”en naturnära form av kontinuitetsskogsbruk, där man skördar virke och skogsråvara ur skogen i samklang med skogens naturliga ekosystem.” Avverkningen fokuseras på stora träd som ”då ger god lönsamhet”.
Lübeck ligger på 53:e breddgraden, tillika på havsnivå. De förutsättningar skogen har där skiljer sig radikalt från vårt kärva skogsklimat i Sverige. Dominerande jordmån är hos oss podsol med ett avgränsat och isolerande humuslager högst upp. Vi har tillämpat en sorts ”Lübeckmetod” här fram till 1950-talet, fast vi kallade den blädning eller dimensionsavverkning. Resultatet blev allt tjockare humuslager, lägre tillväxt och glesare skogar.
Ska man rikta in avverkningen på de grövsta träden blir det till att använda maskiner som är anpassade för slutavverkning istället för smidigare gallringsskördare. Stora maskiner som gång på gång kör inne i beståndet ökar risken för rot och stamskador och kräver rejält stickvägsutrymme. Eller har motionären tänkt sig att virket ska avverkas manuellt?

Idag har de gröna näringarna hamnat i skugga. Oppositionspartiernas skuggbudgetar tävlar om att motarbeta jord- och skogsbruket. Vad sägs t ex om det här:
Vänsterpartiet vill införa en skogsvårdsavgift på avverkningar för att betala ersättningar för skyddad skog. Skogsägarna ska alltså betala ut pengar som sedan ska betalas till skogsägarna. Plus minus noll, skogsägarna betalar rubbet. Skumt!
Miljöpartiet  satsar på en straffskatt på lastbilstransporter som ska finansiera klimatinvesteringar. Socialdemokraterna klämde också in detta i sin skuggbudget. Ökad skogstillväxt innebär ökat koldioxidupptag och ökad tillgång till råvara för bioenergi och klimatsmart byggande – det är väl en klimatinvestering som heter duga? Fast virket måste ju fraktas från skogen förstås …. och då är det lastbil som gäller. Högre transportkostnader ger sämre lönsamhet som leder till lägre aktivitet i skogsbruket och där försvann den klimatnyttan. Skumt!

Timer av äldre hemsmidd modell

Jag har tillbringat helgen i Snilleriket, bl a i Hovermo där uppfinnarjocken Johannes Andersson 1918 lät bygga ett vattenkraftverk för att driva sin gårdsindustri med bl a kvarn och sågverk med elektricitet. Elsäkerheten var nog inte så hög på den tiden och därför stängde man av turbinen på natten. För att spara på stegen konstruerade man en särskild timer för att slå av turbinen, se bilden. Det var bara en av alla små finurliga tekniska lösningar som man tillverkade i den egna smedjan på gården.
Hela den nya trojkan, miljö-, energi- och näringsminister, skulle gnugga händerna om Johannes Anderssons och hans ättlingars snillrikhet kunde förmeras och konverteras till nutid. I Hovermo fanns/finns lokal och miljövänlig verksamhet driven av förnyelsebar energi och en okuvlig entreprenörsanda. Kanske skulle Vattenfall vilja låna den här tavlans budskap?

Ett tips till Anna-Karin Hatt