Marianne Eriksson

Jag följde i helgen min farbror, en skogsman av den gamla sorten, till den sista vilan. Skogen var hans liv, och från tretton års ålder också hans försörjning. Han började med yxa och svans, fortsatte med de klumpiga motorsågarna på 50-talet och avslutade sin yrkeskarriär med att skaka sönder ryggen i 70- och 80-talens skogsmaskiner. Ur skog och sjö hämtade han kött och fisk och alltid hittade han mylta, även de år när andra kom tomhänta tillbaka. Ja i skogen trivdes han som allra bäst, vardag som helgdag.
Det kan inte ha varit lätt för en sådan skogsman att i släkten få först en ung jägmästare och strax därefter en, två, tre (!) unga skogstekniker med ryggsäcken full av skolböcker och nyvunnen kunskap. Aldrig visade han dock med en min att han tyckte att vi var naiva och oerfarna. Han blev mitt skogliga bollplank, lyssnade till frågor och teorier och bjöd på sina erfarenheter. Min skog blir fattig utan honom.

Årets Anders Wall-seminarium i entreprenörskap var en riktig höjdare. Percy Barnevik var i sitt esse och med hjälp av en gammal hederlig OH-projektor berättade han livfullt om sitt engagemang i ”Hand in hand”. Hittills har 700 000 fattiga kvinnor fått hjälp att starta företag, en hjälp till självhjälp som, enligt Percy, är tjugo gånger effektivare än vanligt bistånd.
En helt annan generation företagare representerade Gustav Söderström som berättade framgångssagan om Spotify. Kontentan var dock densamma – ”Lady Luck comes to people who work hard”.
Två barndomsvänner som invandrat till Sverige från Iran ligger bakom Serendipity Innovations som satsar på och utvecklar forskningsintensiva företag. Visste ni att 80% av de företag som startas av akademiker finns kvar efter tio år, att jämföras med medelvärdet 30% för alla företag? Saeid och Ashkan lovordade de goda möjligheter företagare har i Sverige jämfört med många andra länder. De utstrålade båda en ödmjuk briljans och framtidstro som fick de flesta av oss grå svenssons att blekna.
Kronprinsessan Viktoria överlämnade priset till Årets Uppsalastudent. Han citerade i sitt tacktal en dikt av Alf Henriksson som jag tycker sammanfattar hela arrangemangets budskap:
Den vilsamma friden käraste vän
inte är det precis något fel på den.
Men se lyckan, när allting kommer omkring,
består i att uträtta saker och ting.

Höstweekend i Barcelona med ett intressant besök nära himlen, närmare bestämt i Montserrat, ett avgränsat bergsmassiv med märklig geologisk sammansättning. Stenar i olika grovlek är sammankittade av finkornig kalksten till ett lättvittrat konglomerat, därav de speciella avrundade bergsformationerna. Bergstopparna ligger tidvis uppe i molnen och luftfuktigheten på nordsluttningarna är hög vilket ger en rik och speciell flora.
Området är sedan länge totalskyddat så något skogsbruk kunde vi inte beskåda. Däremot nyttjas området intensivt ur socialt perspektiv. En gång i tiden drog sig fromma munkar undan i de otillgängliga bergen för att fundera över livet. Idag finns det nog inga ostörda ställen för eremiter i Montserrat. Turister och Barcelonabor strömmar upp i bergen med hjälp av tåg, berg- och linbanor. ”Jacobs stege” fanns dock kvar från eremittiden, en brant och svettig trappa upp till ett övergivet och raserat kloster. Kan det vara den Led Zeppelin avsåg med sin ”Stairway to heaven”?

4,5 timmar tog det mig att förbereda 45 minuters framträdande igår på Märgträffen, Skogisstudenternas årliga mötesplats med sina blivande arbetsgivare. Sex minuters förberedelse per minut taltid kan tyckas mycket men Churchill lär ju ha sagt att: ”Ett tal på 3 min tar 3 veckor att förbereda, ett tal på 3 timmar klarar man att förbereda på 3 minuter!” Det är agasamt att möta de unga ambitiösa människor som ska leda skogsnäringen i framtiden och då gäller det att vara väl förberedd.
Jag berättade för dem om min väg genom yrkeslivet, vad som varit bra att ha i bagaget, vad som spelat roll …. och inte spelat roll. 4,5 timmars funderingar över 35 års yrkesverksamhet, det var rena psykoanalysen. Min yrkesväg har varit smal och krokig, ingen raketkarriär precis. Jag valde den för att jag tycker det är mycket roligare att köra längs en sådan väg än på autobahn där farten kan förblinda. Jag har hunnit se skogen i olika ljus, lyssna på och lära av de människor jag mött, tänka om, och om igen. Det skadar inte att nöta på några år med lite ”tråkiga” jobb. Erfarenhet ger trygghet och självkänsla som är bra att ha den dag drömjobbet kommer.
Lite hårt kändes det förstås att tala om för studenterna att det som varit till störst nytta för mig inte kommer från utbildningen utan är sånt som jag plockat upp längs vägen. Stamanalysen har jag haft noll nytta av, människoanalysen har varit desto viktigare. Nån sån kurs fanns dock inte på Skogis på min tid.

Stockholms stad vill sprida riskerna. Skoningslösa härjningar av almsjuka och askskottsjuka i södra Sverige har väckt tankar om att även linden skulle kunna drabbas av någon sjukdom. Isåfall skulle det mesta av Stockholms alléer och gatuträd stryka med.

På Hornsgatan planterar man nu istället det kinesiska tempelträdet Ginkgo biloba. Det är en urgammal (270 miljoner år) art som ser ut som ett lövträd men egentligen står närmare barrträden.

Den är tydligen mycket tålig mot avgaser och passar därför bra som gatuträd. Ginkgon var det enda träd som överlevde i närheten av Hiroshima. Extrakt från gingko sägs kunna öka blodcirkulationen i hjärnan och motverka demens. Sniffa Gingko på Hornsgatan kanske blir det nya utflyktsmålet.

Två veckor i den svenska vardagslunken har inte förträngt de starka intrycken från vår resa i Kenya. Något som genomsyrade våra möten med människorna där och intrycken längs vägen var en stark insikt om och tro på att kunskap och utbildning är nyckeln till framtiden. Att kunna betala barnens skolgång var drivkraften för de bondeföretagare vi träffade. Överallt längs vägarna, från tidig gryning till sena kvällen, vandrade barn och ungdomar i skoluniformer på väg till eller från skolan. Någon enstaka skolskjuts såg vi också men inkvalningsdistansen till den var nog betydligt större än de svenska tre kilometrarna. Vid skolorna tittade klasar av glada skolbarn ut och ofta fanns det visdomsord skrivna på väggar och portar, t ex som på den här bilden – ”Where there is a will, there is a way”. Jag fick en stark känsla av att orden var sprungna ur den egna verkligheten, inte köpta av någon konsult.

Under Skogsrikets flagg genomfördes idag en hearing om kompetensförsörjning för skogsbruket. Konkurrensen om ungdomarna hårdnar när årskullarna sjunker. Idag finns det 110000 16-åringar, att jämföras med 130000 för fem år sedan. Naturbruksgymnasierna tappar marknadsandelar. Dock ligger antalet som väljer skogsinriktning ganska konstant, ca 330 per år, vilket är 50 mer än för tio år sedan. Skogsnäringens samlade satsning på bl a ”Sveriges bästa PRAO” verkar ha gett effekt. Dock behövs 4-500 nya skogsmaskinförare varje år så ekvationen går inte ihop.
SMF hävdar dock att det inte är brist på förare, det är brist på högproduktiva förare. 100% produktivitet krävs för att få lönsamhet för en skogsentreprenör. För det behövs träning och åter träning …… men ingen vill betala för den tiden. Alla vill ha erfarna högproduktiva förare på direkten. Hur ska vi knäcka den nöten?
Jag fick idag många flashbacks från min tid som skogsbruksskolelärare på 80-talet. Problemställningarna är sig tämligen lika. Dock har priset på en skogsutbildningsplats stigit, enligt riksprislistan är riktvärdet för en skoglig utbildningsplats idag 169000 kr/plats och år.

Än en gång har jag gått en kurs i personlig effektivitet. Första kursen, för trettio år sedan, var en korrespondenskurs. Den bestod av ett antal klisterlappar som man skulle sätta på olika ställen på skrivbordet. Tyvärr fanns det ingen ångervecka på den tiden. Jag hade redan tre hemgjorda lappar på mina brevkorgar – ”Bums”, ”Snart” och ”När andan faller på”. ”När andan faller på” rationaliserade jag bort efter några år eftersom andan ändå aldrig föll på. När ”Snart”-korgen började bli dammig anmälde jag mig till en ny effektivitetskurs. Där lärde jag mig att hitta min egen arbetsrytm över dygnet. Eftersom mitt dygn de senaste åren verkar ha krympt hoppade jag igår på en tredje effektivitetskurs.
Kursen gick ut på att arbeta smartare, dvs vara effektiv. Norstedts svensk-engelska lexikon översätter effektiv till ”efficient” (om personer) eller ”effective” (om saker). Vilket som ger störst effekt fattade jag inte riktigt. Tydligen kan människan bara hålla sju saker i huvudet samtidigt (småbarnsföräldrar måste vara undantagna) så det gäller att peta in så mycket som möjligt i olika tekniska hjälpmedel. Dock krävs struktur i tekniken, för svenska tjänstemän ägnar 45 minuter om dagen åt att leta material.
Efficient eller effective? Effekten av kursen blev i alla fall att jag nu stängt av aviseringen av inkommande mail för att minska risken att fastna i Bråttom-träsket när jag istället behöver ägna mig åt Viktig-berget.