Marianne Eriksson

Natten till annandag jul frustade draken Dagmar till, ljuset slocknade och ett ännu okänt antal kubikmeter skog föll till marken. Vår väg till omvärlden spärrades av en gran i sina bästa år som intagit horisontalläge över vägen. Motorsågen befann sig på fel ort men en bågsåg, en yxa och två ivriga män löste den knipan. Värre verkar det vara för grannen där ett nygallrat och välartat bestånd fullständigt trasats sönder.
Jag har under hela mitt liv färdats längs samma vägsträcka, numera E45, med jämna mellanrum. Aldrig förr har jag sett så många vindfällen längs vägen. Värst drabbade är nygallrade bestånd, hyggeskanter, fröträdsställningar och trädridåer men inga skogar verkar ha gått helt oskadda ur stormen. Dagmars vindstyrka sägs ha varit i klass med Gudruns, upp till 45 m/s i byarna, men omfattningen av skadorna är troligen inte lika stora.

Grannens f.d. granna skog

Problemen för de boende i Dagmars revir syns kanske inte så mycket i media. Det är ju ett glest befolkat område där man inte är van att höja rösten. 3-4000 hushåll i Jämtlands län är dock inne på sitt tredje dygn utan el, vilket oftast innebär att man också är utan vatten. Men landsbygdfolket är ett härdigt släkte. En dam på äldreboendet Bostugan i Hunge konstaterar i dagens ÖP att ”vi har varit med om värre”. En helikopterförare svarade i lokalradion idag på frågan om det inte är fruktansvärt farligt att flyga i det stormiga vädret ”Njaa, det är bara lite obekvämt”.
Återstår nu att se hur obekvämt det blir för de skogsägare som drabbats av Dagmars framfart. Det blir ett elddop för LRFs nya skogsförsäkring.

Årets julpepparkaka

Så blev det då en vit jul trots att det länge såg grått ut. Här i Bingsta står skogen snötyngd och stjärnorna gnistrar helt enligt regelboken. I Gillhovs kapell samlades imorse mer folk än jag trodde fanns i skogsbyarna runtomkring till julotta. Ett dragspel utgjorde kyrkorgel och prästen hade trots den långa resvägen redan hunnit med en julotta i Hackås.
Julevangeliets nya språkdräkt har jag svårt att smälta. Som tio-åring läste jag nämligen på darrande ben, och förmodligen än mer darrande stämma, julevangeliet på en skolavslutning i kyrkan och vartenda ord finns inetsat i minnet. Sånt ändrar man inte hur som helst. Den här prästen lyckades dock på ett mycket skickligt sätt växla över julevangeliet till dagens situation i vår omvärld. Tomas Tranströmer och Elsa Wallén smög sig också in i julottan och med välbehag i sinnet kunde vi sen lämna kapellet och blicka ut över Näktens gryningsland.
En riktigt god jul önskar jag dig som eventuellt läser detta mellan julens olika fröjder.

Nu är det jul igen!

Det sägs ju att summan av lasterna är konstant. Och jag röker ju inte …… men den här tiden på året kan jag inte undertrycka min hemliga last – JULGRUPPER! Innan snön faller vandrar jag över hällarna i min barndoms skogar med blicken djupt nedborrad i marken. Där hittar jag de ljuvligaste julgruppsingredienser som tänkas kan, fönsterlav, grå renlav, islandslav, norrlandslav och den skönaste av dem alla – blombägarlaven. När det lackar mot jul ockuperar jag tvättstugan och frossar i mina kompositioner av mossor, lavar och julblommor. Nån enstaka tomte får också hänga med från skogen men de amerikanska tomtevarianterna får vackert stanna i blomsteraffären. Vår natur bjuder på så många skönhetsupplevelser att det inte behövs någon sån förstärkning.

Så här såg förstasidan på en av våra lokaltidningar i Jämtland ut idag. Artikeln handlar om det höga rovdjurstrycket och dess effekter för en av Jämtlands samebyar. Man beräknar att björn, lo och järv varje år tar ca 2000 renar, mest kalvar, varje år. Samebyns vinterstam är nu ca 4000 renar. Eftersom jag arbetat med och respekterar ordförande i den här samebyn läste jag artikeln extra noga.
Jag drog mig till minnes ett allvarligt samtal som vi två hade tidigare i år på Arlanda i väntan på ett försenat flyg. Hon beskrev då sin frustration över att Jämtland fått sig tilldelad en så oproportionerligt stor andel av landets lostam. Hon sitter själv med i viltförvaltningsdelegationen men upplever inte att den kan påverka den nationella fördelningen av målen. Björnstammen i länet misstänks dessutom ligga uppåt 1000 björnar trots att målet är satt till 650. I höst sköts björnjaktskvoten snabbt full, men en begäran om utökad kvot avslogs av länsstyrelsen. Detta trots att det i augusti hade presenterats en undersökning från Jokkmokk som visade att björnar där tog varannan renkalv. Läs mer om det här.
Både skogsbrukare och renskötare är landsbygdsföretagare. Vi är inte alltid överens om markanvändningsfrågorna men låt oss ändå hjälpas åt att påverka de frågor där vi har gemensamma intressen. En av dem är det alltför höga rovdjurstrycket.

Djungelolja från Durban

Julminglen avlöser varandra. Ändå är det ingenting mot det året när vi tack vare, eller snarare på grund av, tre barn på dagis, skola, fritids, kör mm genomled 9 julfester på två veckor. Julgröt och skinkstutar trängde till sist ut genom öronen. Sååå många julmingel är det inte nu, men jag lovade ju i ett tidigare blogginlägg att avge rapport från LRFs julmingel i Stockholm, om det var Olåt eller Go´låt där. Det var varken eller, det var Go´mat istället. Sånga-Säbys suveräna kök hade skapat de läckraste små mingelrätter som tänkas kan.  Det köket är ett riktigt kuttersmycke för den svenska maten. Gröt och skinkstut slapp vi helt ifrån.
Det är inte utan att jag känner mig stolt över att arbeta i LRF-koncernen. Så mycket kompetens vi har inom familjen! I ett litet förmingel baserat på Djungelolja från Durban fick vi initierad information direkt från klimatmötet. LRFs nya dotterbolag Macklean berättade i gengäld om sin verksamhet …. fast jag måste nog få en repetition vid något lugnare tillfälle. I det stora julminglets djungel hade jag sedan ett mycket givande samtal om det hårda arbetet bakom det nya älgförvaltningssystemet. Det kan se enkelt ut i pressmeddelandet men utan uthålliga och kunniga medarbetare hade vi kommit mycket sämre ur det hela. Nu vill det verkligen till att vi fortsätter att hålla i och hålla ut om vi ska få ner betestrycket. Sveaskog lär ha kommit fram till att de förlorar 20% av sin produktion pga viltbetesskador. Sånt kan ingen företagare, stor eller liten, acceptera.
Jag minglade en bra  stund med LRF Samköp också. Jösses vad det företaget växer! Och så många nya medlemsförmåner vi fått de senaste åren, inte bara på hydraulkolvar och jeepar. Rena djungeln där också! Idag har jag t ex beställt julgrupper med 16% medlemsrabatt.
Imorgon bitti fortsätter jag med att gå på julfrukost. Där blir det säkert julgröt och skinkstut.

Ceres (alias Demeter) - växtlighetens gudinna

Dra mig baklänges så förvånad jag blev i fredags när dagens första mail var en gratulation till att jag blivit invald i Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin. Nog för att jag minns att jag ifjol fanns med på förslag men kom jag inte in då så väntade jag mig verkligen inte något annat utfall i år. Jag kan inte påminna mig att jag gjort några särskilt remarkabla insatser detta nådens år 2011.
Jag har under flera års tid arbetat i ett par av KSLA:s kommittéer. Det tog sin tid för mig att förstå KSLA:s roll. Den neutrala och oberoende plattformen ”på vetenskaplig grund” frestade på mitt tålamod, särskilt som jag i mitt jobb på LRF hade vant mig vid att vara partisk, höja rösten och gasa i kurvorna. Jag tyckte KSLA kändes tandlöst och långsamt. Så småningom insåg jag dock att det var just KSLA:s oberoende ställning och allsidiga belysning av komplicerade frågor som gav tyngd och trovärdighet åt denna anrika mötesplats. Och nu får jag en formell plats där. Det känns lite agasamt. Tänk om jag inte klarar att vara neutral, opartisk och vetenskaplig.
Nej, jag väljer att tänka så här istället: Nu har jag chansen att från en väl ansedd plattform göra mitt bästa för att lyfta fram de gröna näringarna och deras betydelse för landet, i dubbel bemärkelse.  Jag har inga egna forskarmeriter men jag är, åtminstone ibland,  grymt bra på att sprida den kunskap andra tagit fram. Med fötterna och hjärtat på landsbygden hoppas jag dessutom kunna bidra till att decentralisera  KSLA:s insatser. När jag dessutom ser på hemsidan att KSLA står under Hans Majestät Konungens beskydd så kan det här väl inte bli annat än bra?

Go´låt - det goda samarbetets krona

Det har sina fördelar att ha kontor på två ställen. Man kan t ex gå på julmingel två gånger. Idag har jag varit på mingel i LRF-huset i Östersund. Inbjudna var LRFs samarbetspartners. Med liv och lust kastade de sig in i glöggångorna där gamla och nya kontakter möttes helt enligt mingelskolans handbok. För mig, som nu arbetat utanför länet i fem år, blev det en hel del nostalgiska möten med gamla kändisar men också möten med nya fräscha ansikten. Tiderna förändras, och vi med dem (?). 
Det var länge sen jag skrattade så gott som när minnena av vår gamla kör Olåt kom upp. Den kören framträdde, och tränade, bara en gång per år och bestod av folk från LRF och våra samarbetspartners. Där ingick medlemmar, förtroendevalda, byråkrater, rådgivare, miljöexperter, ja alla som ville vara med i vårt samarbete. Första framträdandet ledde till körnamnet Olåt. Efter ett par år drev publiken igenom en hedrande namnändring till Go´låt. Ett par år senare inträdde dock ett par brölande stjärngossar i lokalen och körens namn återgick till Olåt. Numera är kören nedlagd. Det är däremot inte det goda samarbetet mellan alla aktörer i länet som tror på de gröna näringarnas framtid. Än bättre blir det av en stunds mingel.
Nästa vecka tänker jag vara med på julmingel i LRF-huset i Stockholm. Undrar just om det blir Olåt eller Go´låt där …..

Varje eftermiddag trillar Skogssveriges nyhetsbrev in i min mailbox. Ett antal rubriker från dagens mediaklipp flimrar snabbt förbi mina oseende ögon. Ibland hajar jag till, som t ex idag när ”Låt inte gubben bestämma!” rullade förbi. En svunnen känsla från min obstinata ungdom fick mitt musfinger att klicka till. Vilken besvikelse att under en så kraftfull rubrik läsa en liten tunn artikel om att jämställdheten i skogen går alldeles för sakta. Det finns ingen särskild traktorgen hos pojkar, säger Eskil Erlandsson, så nu får myndigheter, skogsnäringen och intresseorganisationer fyra år på sig att fixa jämställdheten i skogen. Lycka till, säger jag.
Tidningen Skogsvärden får sig en, välbefogad, släng av sleven i artikeln. Jag brukar ibland roa mig med att räkna hur många män respektive kvinnor som finns på fotona i olika skogstidningar. Den nyss nämnda tidningen brukar ligga i botten, eller toppen beroende på hur man ser det. Tidningar med stora annonser klarar sig ofta bättre i min statistik. Annonserna görs troligen av marknadsinriktade personer som inser värdet av att tala till både kvinnor och män.
Just marknadsföringsaspekten var det mest intressanta med artikeln. Genom en färgstark rubrik lockades jag att läsa en artikel som jag annars aldrig skulle ha tittat på. Det påminner mig om när Maskinringen skulle ha en vanlig grå ekonomikurs. Man valde att kalla den ”Köper gubben för mycket maskiner?” och vips så var kursen fulltecknad – av kvinnor.

Stämplat á la Lübeck

Mitt tidigare blogginlägg angående Lübeckmetoden resulterade i att jag fick en inbjudan att komma till de djupa Tivedsskogarna för att på plats och ställe studera metoden. Sagt och gjort. Jag och vår skogsskötselexpert på LRF Skogsägarna äntrade häromdagen tåget till Hallsberg för att gå på blind-date med en för oss okänd skogsägare. Vi fick en dag med många intressanta diskussioner och funderingar om trädslag, tillväxt, klimatförändringar och landsbygdsutveckling.
Vi besökte bl a ett nyligen genomhugget barrbestånd i en sydvästsluttning ner mot en sjö. Humuslagret var luckert och de daggmaskar som stack upp huvudet, eller var det svansen, tyckte det var smaskens. Årsringarna var fläskiga och självföryngringen av gran riklig. Onekligen borde någon form av kontinuitetsskogsbruk kunna fungera under dessa förutsättningar. Dock är jag inte övertygad om att Lübeckmetoden skulle vara den bästa formen av kontinuitetsskogsbruk. Ärligt talat så såg avverkningen i mina ögon mest ut som en ojämn höggallring.
Vi besökte också ett blandbestånd där det för femton år sedan avverkades på ungefär samma sätt. Där var jordmånen en podsol och boniteten lägre. Vi enades om att metoden nog inte passade så bra där, särskilt inte om man vill ha ett blandbestånd. Granen kommer snart att dominera totalt. Tallen är ju liksom de flesta av våra lövträd ljusälskare.
Sammanfattningsvis hade vi en intressant dag med en nyfiken, tänkande och experimenterande skogsägare. Omvänd är jag dock inte. Givetvis ska en skogsägare som har bestånd med så gynnsamma förutsättningar som jag beskrev i början kunna bedriva någon form av kontinuitetsskogsbruk där. Den absoluta merparten av Sveriges skogsmarker uppfyller dock inte dessa kriterier och därför tycker jag att det är oklokt att i en riksdagsmotion plädera för ett införande av Lübeckmetoden i Sverige. Dessutom gillar jag inte tanken att köra inne i relativt gamla granbestånd vart tionde år. Och vad gäller klimataspekten så fortsätter jag nog att tro att det är bra med ökad skogstillväxt.