Marianne Eriksson

Vi i femman

Mitt sista riktiga arbetsmöte med förstafemman (=projektledargruppen) i Krafthandling Skog är just avverkat. Nästa vecka byter jag, åtminstone på papperet, arbetsuppgifter. Fem år med förstafemman – 49 ”fysiska” möten,  75 telefonmöten och en himla massa kompetensutveckling för skogsägare har vi haft genom åren. Förstafemman är nog det mest kreativa gäng jag jobbat med hittills under mitt yrkesliv. Här är ingen idé för liten eller för stor att frikostigt dela med sig av.  Förstafemmans kreativitet, engagemang och löpande utbyte av idéer och erfarenheter mellan de olika skogsägarföreningarna har haft avgörande betydelse för Kraftsamling Skogs stora framgångar.
Vi i förstafemman bor och verkar i olika delar av landet. Vi är blandade ålders- och könsmässigt och är delvis väldigt olika som personer. Ändå har det mellan oss vuxit fram en gemenskap som varar även när någon i femman lämnat gruppen. När vi idag avslutade arbetsveckan ute ”på lokal” fanns t ex två tidigare projektledare med. Det gör att det känns lite mindre tungt att lämna detta härliga arbetslag. Jag vet ju att: en gång förstafemman – alltid förstafemman!

Den nya sortens träben - ben av trä

Det är många nyheter som flimrar förbi under en vecka. Jag hajade till lite extra häromdagen när jag läste den här blänkaren om ett nytt användningsområde för trä.  Tydligen  kan trä fungerar som benimplantat iställer för t ex metall. Träet hettas upp under tryck tillsammans med kol och calcium i en fosfatlösning. Då blir det så ”benlikt” att kroppen accepterar materialet fullt ut. Efter en tid växer till och med den riktiga benmassan in i och omvandlar ”träbenet” till riktigt ben. Tror du mig inte så läs mer här. Onekligen kan detta leda till en renässans för träben. Tänk om min pappas gamle vän Haldo hade vetat att han med sitt omoderna träben ändå var så långt före i tiden.  
En omvärldsspanare påstod nyligen att hälften av de träprodukter vi handlar med om 5-10 år ännu inte är uppfunna. Det ligger nog något i det.

Landsbygdsvägens Meeting Point

Skyltar med texten Meeting Point ser man lite här och där nuförtiden, på flygplatser, järnvägsstationer och andra ställen där mycket folk rör sig. Efter en titt i LRFs kalendarium konstaterar jag att det just idag, 15 februari, finns minst 52 Meetings Points ute i landsbygdssverige. Idag är det nämligen enligt LRFs stadgar sista dagen att genomföra årsmöte i lokalavdelningarna och på 52 ställen har man valt att vänta till just idag med detta. Bättre sent än aldrig. Ett bra årsmöte kan vara en verklig Meeting Point med utvecklande samtal om viktiga frågor. Ett dåligt årsmöte kan vara rent själsdödande. En gång åkte jag hem från ett årsmöte klockan tolv på natten och då hade man fortfarande inte kommit igenom den rena årsmötesformalian. Den mötesplatsen blev inte populär.
Härom veckan besökte jag en väldigt speciell Meeting Point– KSLA:s årliga högtidssammankomst. Där fick jag under högtidliga former motta mitt ledamotsbrev och avnjuta en superb middag. Njutningen grumlades dock av bävan inför det tal jag hade lovat att hålla å de nyinvalda ledamöternas vägnar. Jag valde att hålla talet just på temat Meeting Point. Trots både bävan och bihåleinflammation verkade talet gå hem. Vill du läsa om min syn på KSLA som Meeting Point så hittar du talet här.

Eskil tror på skogen

Visionen Skogsriket lockade i torsdags 150 personer till ett seminarium på Sånga Säby. Det var en salig blandning av skogsägare,  myndighetspersoner, skogsbolag, intresseorganisationer, skolor …… och jag.
Landsbygdsminister Eskil Erlandsson var mycket tydlig i sin tro på skogen som resurs för landet och landsbygden. Sverige må vara litet i befolkning mätt men i skogliga sammanhang är vi en nation att räkna med. Fortsatt hög virkesproduktion med god miljöhänsyn och utveckling av nya produkter var vad han, och de flesta i publiken, ville se.
En av Skogsrikets ambassadörer talade om stolthet, den stolthet som man som skogsägare har så många anledningar att känna. Den känslan är viktig bl a när det handlar om att konkurrera med andra branscher om den krympande skaran ungdomar. Just kompetensförsörjningen kom upp flera gånger under dagen som en viktig knäckfråga. Att börja tidigt, redan med Skogen i Skolan, kan vara ett sätt att öka attraktionskraften.
En annan av Skogsrikets ambassadörer berättade om hur man på ett skogstekniskt företag bestämde sig för att fördubbla omsättning och resultat. Man lyckades tack vare att man tog in betydligt fler kvinnor i företaget. Han menade på att om skogssektorn ska stå sig i framtiden så måste vi nyttja hela kompetensen, inte bara halva.

Byggritning för kooperativt företag

Har just tillbringat två dagar i framtiden, i skogsägarrörelsens framtid, tillsammans med sexti andra framtidsspanare. Ingen tvekan råder om att marken som resurs ökar i värde. Begreppet Land Use återkom gång på gång. Efterfrågan på traditionella skogsprodukter ökar, men i nya geografier långt bort. Vinstmarginalerna finns för oss istället i nya biomaterial. Varannan produkt vi ska sälja om 5-7 år finns inte idag.
Vi fick också bekräftat att kooperationen ligger i tiden,  och framtiden. En gemensam värdegrund, en ideologisk plattform, som innehåller mer än bara varor och pengar. Ett instrument med många olika tangenter, inte alltid så lättspelat men med många oktavers tonomfång.
Våra två framtidsdagar kanske kan sammanfattas i att ”bästa sättet att påverka framtiden är att uppfinna den”.

Kooperationens År 2012

Ifjol var det Skogens År. I år är det Kooperationens År. Vad kan då passa bättre än att skogsägarföreningarna och LRF träffas för att prata skog och kooperation? Det är precis vad som händer måndag-tisdag denna vecka på Sånga-Säby. Jag återkommer med närmare rapport.
Jag läste nyligen en  intressant iakttagelse som löd så här: ”Det är ingen slump att framgångsrika företag som HM och IKEA har satsat stort på att knyta sina kunder till sig och skapa identifikation med företaget. Under 1990-talet startade en rad stora företag kundklubbar med ”medlemskort” och låtsades vara folkrörelser. De senaste decennierna har många storföretag, som ett led i sina affärsstrategier, kopierat gamla hederliga kooperativa idéer.”
Och vi, vi som är en kooperation, försöker alltmer likna storföretagen.

Kan dessa förebilder tänkas locka fler kvinnor till skogsnäringen?

Av ren självbevarelsedrift bestämde jag mig för några år sen att ligga lågt i skogsnäringens jämställdhetsfrågor. Det är inte bra för blodtrycket med ständiga adrenalinpådrag. Ändå kunde jag inte säga nej när jag blev inbjuden att som ”senior lady”  medverka vid ett möte med ett av de nätverk som finns för skogskvinnor. Jag vill ju så gärna stötta och peppa de kvinnor som gett sig in på den skogliga yrkesbanan, kanske vara den förebild som inte fanns när jag själv var ung jägmästare.
På nätverksträffen mötte jag en handfull ambitiösa kvinnor som till vardags jobbar utspridda på olika orter. Skogskvinnorna är  betydligt fler nu än på 70-talet men de är fortfarande ensamma i sin vardag. Därför fyller de här nätverken en viktig funktion, som en syresättande ventil som gör att kvinnorna trivs bättre och stannar i företaget.  Det är tyvärr så att det är högre andel skogsutbildade kvinnor än män som lämnar skogsnäringen. Den åderlåtningen har näringen inte råd med. Det finns tydliga forskningsresultat som visar att företag med mixade ledningsgrupper och styrelser är lönsammare än de som har monokultur-ledning.
38% av skogsägarna är kvinnor så för skogsägarföreningarna är det en solklar framgångsfaktor att öka andelen kvinnliga inspektorer. Jag håller därför tummarna för att kvinnorna i det här nätverket orkar stå på sig, starka och stolta, så att de som förebilder lockar fler kvinnor att verka i familjeskogsbruket – ett skogsbruk där både kvinnor och män behövs.