Marianne Eriksson

"Svartskogsbruket"?

Jag hade tänkt blogga om plantor och skottskjutning och kanske avslöja receptet på mina syltade granskott idag. Innan jag hann dit snubblade jag dock över en annan slags skottskjutning på Twitter. ”Centern bli aldrig grönare än Erlandsson, Erlandsson blir aldrig grönare än Stridsman och Stridsman blir aldrig grönare än svartskogsbruket.” skriver Naturskyddsföreningens ordförande ikväll. Är det ett inlägg som anstår en seriös miljöorganisation? En livaktig debatt om skogsbruk behöver vi, men den här typen av argumentation behöver vi inte.
När Naturskyddsföreningen i våras lämnade det s.k. dialogprojektet deklarerade man att man nu istället skulle lägga sin tid och kraft på att dokumentera bristerna i dagens skogspolitik. Onekligen gör man sitt yttersta för detta. Tänk om den tiden och kraften istället kunde läggas på att tillsammans med oss i skogsbruket planera och ställa i ordning pedagogiska exempel på god natur- och kulturmiljöhänsyn vid avverkning. Vi har ett 60-tal demonstrationsgårdar över hela landet som går att utveckla med fler visningsytor. Skogsägare, skogstjänstemän och maskinförare, alla vill vi ta bra hänsyn men vi behöver också kunskap om vad som är bästa hänsyn. Förra året deltog nästan 2000 maskinförare i utbildningar om hur man undviker körskador vid avverkning och körning intill vattendrag. I den inventering Skogsstyrelsen gjort av tagna och otagna hänsyn (den där Naturskyddsföreningen säger att man mörkar lagbrott) visar det sig att andelen avverkningar där man kört över vattendrag har sjunkit från 43 till 19%. Ökad kunskap leder till förändring. Det är värt att lägga tid och kraft på!

Vem är det som är lång, ljus och vacker? Nej jag tänker inte på Fröken Sverige, jag tänker på årets längsta och ljusaste dag. För att inte tala om hennes ljusa, nästan obefintliga natt. Att stå på berget i Bingsta klockan elva på kvällen och se solen sänka sig över Storsjön väcker de fornnordiska hedniska generna till livs. Jag kan verkligen förstå att dessa, de ljusaste av dagar och nätter, ägnades åt att hylla livets växtkraft. Allt är grönt, allt är ljust, och fotosyntesen jobbar dygnet runt. Nu vore det lätt att än en gång halka in på lovsången till den gröna cellen och glädjen att få jobba med att odla, skörda och förädla förnyelsebara råvaror, Rio +20, hållbart skogsbruk och hela baletten. Jag bespar er läsare det för den här gången och önskar er istället en riktigt grön, skön och ljus midsommar.

Det har varit en skogligt händelserik vecka. Skogsstyrelsen skickade i  tisdags ut sina årliga inventeringsresultat av naturhänsynen. Där kunde man bl a se att antalet körningar över bäckar i samband med avverkning minskat med mer än hälften på ett år. En mycket glädjande utveckling som  måste vara en effekt av att nästan 2000 skogsmaskinentreprenörer senaste året deltagit i utbildningar om hur man förebygger körskador vid vatten. Och idag kom ytterligare en rapport från Skogsstyrelsen som visar att 647000 hektar av de frivilligt avsatta arealerna håller höga naturvärden redan idag och att ytterligare 143000 hektar kommer att växa in i höga naturvärden.

Observera timmerbröten i andrakammarsalen

Dessa positiva signaler gillas dock inte av alla. Det framgick vid det skogsseminarium som Folkpartiet igår anordnade i gamla riksdagshuset med deltagande av bl a kulturjournalisten Maceij Zaremba och Naturskyddsföreningens vice ordförande Karin Åström. Kravet på en ny skogspolitik upprepas som ett mantra oavsett vilka förbättringar vi från skogsbruket kan visa upp. Att riksskogstaxeringens siffror tydligt visar att lövandelen i våra skogar ökar avfärdas  som ”uppskattningar”.  Hur seriös är man om man kallar en årlig inventering av 20 000 provytor  för ”uppskattning”?
Sammanfattningsvis så var det ett seminarium med väl förberedda föredragande, en duktig moderator och mycket kvalificerad publik. Ändå tyckte jag inte att seminariet ledde många steg framåt. En av åhörarna uttryckte det så här: ”det var bara en radda monologer”. Ordförande i Folkpartiets miljögrupp sammanfattade det hela som en samsyn om att det behövs en renässans för naturvården. Den samsynen märkte då inte jag något av.
Samtidigt som vi satt där i den gamla andrakammarsalen var tiotusentals personer samlade i Rio för den globala konferensen Rio+20 som handlar om att klara utmaningarna hållbar utveckling och utrotandet av fattigdom, hur vi genom att använda förnybara resurser kan uppfylla humana behov. I det perspektivet känns det onekligen som att vi plaskar runt i en liten ankdamm i vår svenska skogsdebatt.

Den älskade 868an

Att jobba i en medlemsorganisation ger en krydda åt tillvaron. Allra kryddigast blir det i närkontakt med medlemmarna. Igår tillbringade jag dagen tillsammans med skogsägardelegationen som består av de fyra skogsägarföreningarnas ordföranden och några till. Det var en intensiv dag och en minnesvärd middag. Två tvillingsjälar fann nämligen varandra vid middagsbordet. Deras gemensamma nämnare var att de ägde varsin BM 868, en skotare från 70-talet. Jag minns själv hur ny och fantastisk den maskinen var då. De här båda herrarna tycker fortfarande att 868an är fantastisk. Hela kvällen frossade de i 868ans alla detaljer, pinjonger, utskjut och spakar. Kärleken till 868an brann i deras ögon och Sveriges fotbollsmatch i EM hamnade lågt i prioritet.
Jag trär den här middagskonversationen på mitt halsband av livets pärlor. Det är ju engagemanget från skogsägarna, de äkta människor som lever med och för sin skog, som gör mitt jobb så kul. Ena stunden handlar det om 868an, men mest handlar det om engagemanget för ett uthålligt skogsbruk, för kunskap om skogen, för rätten att äga och bruka det man äger. Att jobba i lantbrukskooperationen gör en inte rik på pengar, men rik på människor, relationer och engagemang.

Är man fackidiot om man ägnar fredagkvällen åt att knata runt på gamla skogsföryngringar, och dessutom tycker att det är jättekul? Isåfall är jag och min man fackidioter för vi hade igårkväll riktigt mysigt när vi besökte två områden som slutavverkades för ungefär tjugo år sen.
Det ena området ligger i ett fjällnära område med ovanligt jämn och hög luftfuktighet. Det tror jag är huvudförklaringen till att det vid mitt besök där för tjugo år sen över hela hygget växte en jämn matta av självsådd gran. Det är fortfarande ett granbestånd, även i de delar av beståndet som skulle lämpa sig bättre för tall. Granen såg inte särskilt växtlig ut på dessa delar, ingen vidare ståndortsanpassning alltså. För tjugo år sen kände vi inte till de produktionssiffror som SLU visade upp ifjol. De visade då att gran på tallmark i Norrlands inland producerar mindre än hälften av vad tallen gör.

Skenet bedrar ....

Det andra området vi besökte igår var ett av våra första hyggen med rejält tilltagen naturhänsyn. Ett par kullar med rejäla evighetsträd av tall värmde gott i hjärtat att se. Tyvärr hade kvarlämnat hyggesrens, undertryckta granruskor på den tiden, tagit överhand i beståndet, delvis med hjälp av starkt betestryck på tallen. De fyllde nog sin funktion som gräs- och frosthämmare vid beståndsanläggningen men borde ha röjts bort några år efteråt. Nu står de där som gröna lögner, skapliga toppskott men svår stamkrök på rotstocken och säkerligen även röta i den.

..... kraftig krök på rotstocken

Hursomhelst så är det  lärorikt att följa upp det som gjorts. Skogsbruk är en långsiktig verksamhet och vi lär så länge vi lever. Mera fredagsmys i skogen!

Kvigkommittén skickade ut sin ordförande för att möta övervakningskommittén

Möte med övervakningskommittén för landsbygdsprogrammet. Fem år har gått sen första mötet. Då var mycket oklart, vilka måltal och indikatorer skulle landsbygdsprogrammet ha och hur höga skulle de vara? Efter ett år såg det dystert ut, lågt ansökningstryck, Leader stod och stampade och Skogsstyrelsens LBP-hantering hade kapsejsat. Nu, efter fem år, rullar programmet på och allt pekar på att de flesta av programmets mål  kommer att uppnås. Talessättet att det omöjliga bara tar lite längre tid stämmer tydligen.
En gång om året är ÖK-mötet utökat med en dags studiebesök på olika företag som fått stöd från landsbygdsprogrammet. Den här gången besökte vi tre företag i Norrbottens kustland, värdefulla betesmarker, en gårdsrestaurang och en mjölkgård. Minsta gemensamma nämnare för dem var ett brinnande engagemang och många, många arbetstimmar veckans alla dagar. Gudskelov så uttalade alla också klart att stödet från landsbygdsprogrammet betydde mycket för att de skulle kunna utveckla sitt företagande. Annars hade ju landsbygdsprogrammets insatser varit meningslösa. Extra viktigt var det den här gången eftersom vi hade besök från finansdepartementet, regeringens plånbok, med oss, en man i randig kostym och svarta blanka skor. Efter en tur i kvigornas betesmarker var inte skorna så blanka längre.