Marianne Eriksson

Odlarmöda

Kaj på Höjda är en av mina favoritkonstnärer. Egentligen heter han Kaj Persson. Namnet Kaj på Höjda tror jag kommer från hembyn Nagasjöhöjden mellan Strömsund och Backe. Där är det nära till skog och vatten men mycket långt till asfalt och betong. Numera bor Kaj på Höjda i Lorås som också ligger högt, med utsikt över skog och vatten (men vägen är asfalterad och det är ganska nära till betongfabriken i Hammerdal).
Kaj på Höjda är mest känd för sina hästmålningar. Han målar mest arbetshästar, nordsvenskar, ofta ute i arbete i skogen. Häromveckan fick jag dock se en annan sida av hans konstnärskap när han i Persåsen ställde ut målningar på människor, gamla människor. I bilderna fanns en ömhet och respekt för de generationer som slitit hårt med jord och skog, frusit och krökt rygg. Jag fastnade särskilt för den här bilden. Kanske är det en sten från en lägda i Nagasjöhöjden som en äldre generation Persson kämpar med. Tänk så mycken kraft som lagts på att bryta och odla mark där idag lövslyet är den nye herren.

Jag hade tänkt skriva något somrigt och fint idag, kanske om mandelblom, kattfot eller blå viol. Råkade dock ta en twittersväng först och där hoppade det grodor bland ängens blommor. Jag hoppas de som sagt/skrivit följande grodor biter sig rejält i tungan till nästa gång:

• ”Skogen är naturligtvis en viktig ekonomisk tillgång, men reglerna måste skärpas för att undvika skövling.” (Jan Björklund, Fp, i sitt Almedalstal) Får en utbildningsminister verkligen sprida sådan inbillning? Att prata om skövling i ett land som i mer än hundra år haft återväxtplikt är grovt osakligt.
• ”Allt känns fattigt, övergivet och förfallet” (Dan Jönsson om Haparanda i boken Ingenmansland) Han kan inte ha sett det nya köpcentrat i Haparanda. Boken sågas rejält i en recension i DT.
• ”Han representerar ett Sverige som knappt längre finns och som Stockholm ler överseende åt.” (Oisin Cantwell i Aftonbladet om Eskil Erlandsson och hans Sommarprogram) Ja det ”överseende leendet” har vi ju sett en hel del av, men att landsbygden ”knappt längre finns” är ett övertramp som borde rendera rött kort.
• ”Skratta inte nu. Det finns mycket som talar för att de nordligaste delarna av landet går en strålande framtid till mötes.” (ur artikel i Svenska Dagbladet om gruvnäringens expansion) Här verkar det inte räcka med att ”le överseende” längre, det tycks vara rent skrattretande att det skulle kunna gå bra för Norrland. Se upp där nere – glöm inte talessättet ”Skrattar bäst som skrattar sist”.

Utgrävd gårdsplan framför Uppåkra kulthus

Turistar i Lundabygden. Besökte ena dagen utgrävningarna i Uppåkra som fram till 1000 e.Kr. var maktcentrum i den här delen av världen. Den kyrkliga makten förlades sedan till Lund där domkyrkan började byggas. I Uppåkra finns Nordens, näst efter Bornholm, fornfyndsrikaste område. 30 000 fynd har man hittat hittills, Birka kan slänga sig i väggen. Mest känt av fynden är nog järnåldersvarianten av  Musse Pigg .
Nästa dag besökte jag Lunds botaniska trädgård. Den anlades som undervisningsträdgård för universitetet på 1800-talet och där skulle då bara finnas växter som man kunde utvinna nyttigheter, läkemedel o.d. ur. Ingen ”fåfäng sladderdom” skulle få finnas där enligt en av grundarna. Numera innehåller trädgården både det ena och det andra till fröjd även för oss turister. Artrikt, välskött, systematiskt upplagt och skyltat.

Jättenäckros - fåfäng sladderdom?

Två riktiga turistpärlor tycker jag mig alltså ha besökt. De ligger dessutom i en av de tre regioner där turismen är som störst (Malmö, Göteborg, Stockholm). Utan mina lokala kontakter skulle jag dock aldrig ha hittat dem. Hade jag kommit en dag senare hade Uppåkra sommarstängt visningarna. Ingenting behövde jag heller betala för dessa högklassiga besöksmål. Min lilla affärsnerv darrar av upphetsning över utvecklingspotentialen. Det gör uppenbarligen inte Lunds Universitet som tillsammans med ideella krafter ansvarar för båda ställena. Finns det några drivna entreprenörer i närheten så slå till. Här finns läge för Triple Helix, samverkan akademi-företag-kommun. Effekten kan bli ökad kunskapsspridning, turistiska affärer och regional attraktionskraft.

Högbonden i Höga Kustens horisont

Långt därbort  i horisonten syns Sveriges högsta bonde, 60 meter hög, Högbonden. Tidigare var det en fyrplats där, numera ett vandrarhem och naturreservat. Högbonden ligger i världsarvet Höga Kusten, den kuststräcka som har största landhöjningen i Sverige. En gång i tiden låg inlandsisen tre kilometer tjock här och tryckte ner jordskorpan som sen dess sakta men säkert reser sig upp ur havet.
I mitt förra blogginlägg skrev jag om en gammal sjöbotten av kalkbleke. Här i Höga Kusten vandrar vi istället fram på klappperstensfält, eller djävulsåkrar som de också kallas, av röd Nordingrå-granit och lite annat gott&blandat. Nordingrågraniten kallas också för rapakivigranit därför att den är så lättvittrad. Rapakivi är finska och betyder rutten sten ….. rappakalja kommer visst också från finskan.   

En djävulsåker av rapakivi

För mycket kalk

”För mycket och för lite skämmer allt”, är en gammal sanning som håller än. Porfyrberggrunden i Älvdalen, gnejserna i Bohuslän och sandstenen i nordöstra Småland – gemensamt för de jordar som bildas av dessa är att de är kalkfattiga och inte så bördiga. Bördiga blir däremot jordarna som bildas av kalkstensberggrunden i Skåne, Siljansringen i Dalarna och Storsjöbygden i Jämtland. Ibland kan det dock bli för mycket av det goda, så även av kalken. De här fotona tog jag idag i ett område på Rödön i Jämtland där marken är så kalkrik att den blir steril. Några enstaka orkidéer trotsar kalken och står som små trotsiga dvärgsoldater i öknen. Några små maskrosor hittade vi också där, spensliga med mörkröd bladnerv. Det är inte vilken maskros som helst, det är en Jämtlandsmaskros. Det lär visst finnas flera hundra sorters maskrosor så du behöver inte vara avundsjuk på oss jämtar för att vi har en egen maskros. Det finns säkert nån Dalamaskros eller Ölandsmaskros åt dig och Stockholmsmaskrosor vet jag att det finns gott om.

Jämtlandsmaskros i kalköknen

Kanske undrar du hur den här kalköknen kommit till. Jo det var en prästänka som ville få mer slåtter- och betesmark så hon lät dika ut Acksjön, en kalkblekesjö vars botten nu utgör ett Mecka för traktens botanister. Nån vidare slåttermark blev det nog inte.

Skogssamtal på Donners plats

Almedalsveckan är slut. Slut var jag redan på torsdag kväll när vi hade rivit vår monter på Donnerska platsen. Då hade vi burit, byggt, klättrat, flyttat, klistrat, sågat, skurit, knutit, skruvat och PRATAT sen sju på morgonen. Vår gotländske superentreprenör hade i ottan levererat delar av den gotländska skogen. Den skottskjutande granen protesterade dock mot torrläggningen genom att hänga med skotten. Besökarna i vår monter förförde vi med barkbröd och älgchips innan de fick smaka på familjeskogsbrukets erbjudande om hållbar framtid på och för landet. En heldag mitt i folkflödet med många viktiga samtal blev det och förhoppningsvis gav det fler effekter än onda fötter.
Det lär ha varit ca 1800 olika seminarier och möten under Almedalsveckan. Vilken fortbildningsmöjlighet! Jag hann tyvärr bara gå på skogsseminarier, och där var både budskap och diskussioner väldigt förutsägbara. Det hade varit kul, och nyttigt, att gå på något helt annat, t ex ”Hållbara hoppjerkor” som Almega anordnade. Att träffa andra människor än det vanliga klientelet, att fundera över andra frågor än de som hopas framför den egna dörren, att vända och vrida på vinklar, kuttingar och perspektiv – det behöver vi alla om vi inte ska stagnera i tanke och handling.
Många intressanta, och delvis skrämmande, samtal har det varit under veckan. Skrämmande var bl a det samtal där en politiker på en för skogsbruket mycket viktig position visade sig på fullaste allvar tro på att kontinuitetsskogsbruk ger en högre lönsamhet för skogsägaren. Skickligt lobbat (av andra än oss)! Skrämmande var också hur siffrorna om turismens expansion används som ett tecken på att skogsnäringen minskar i betydelse. Att vi svenskar spenderar lika mycket när vi turistar i andra länder glöms bort, liksom att det är i Stockholm, Göteborg och Malmö som turismen ökar som mest. Skogsnäring och turism är två viktiga näringar som mycket väl kan samexistera och ska vi prata nationalekonomi är det nettoexport som ska jämföras.
Nåväl, nu är Almedalsveckan slut för denna gång och vardagsarbetet tar vid. Fast för min del blir det först några veckors semester. Några blogginlägg ska det nog bli även under semestern för det finns ju så himla mycket intressanta saker att fundera över och samtala om. Du hänger väl på?

Solnedgång över Almedalsveckan

Emma - framtidens skogsägare

Observera att det inte stod ”hemma i Almedalen” i rubriken, för hemma skulle jag nog aldrig kunna känna mig i denna enorma vandrande skara av människor som ständigt söker efter viktiga personer att avfyra sitt budskap mot. Nej det står ”Emma i Almedalen” därför att idag berättade Emma, 13 år gammal, om sin syn på skogen i vårt skogsseminarium ”Det var vi som ärvde skogen”. Emma kommer en vacker dag att bli skogsägare och jag är övertygad om att hon kommer att klara det med glans.  
Det är många skogsseminarier i Almedalen i år, säkerligen på grund av den stora mediadebatt om skogen som vi haft under våren. Det är ungefär samma människor som pratar, fast i olika konstellationer beroende på arrangör. Har man inte fått en föreläsarroll så sitter man i publiken. Diskussionerna blir därefter, som en ping-pongmatch ungefär.
Så blev det inte när Emma talade. Vem kan säga emot en trettonåring som bjuder på sina njutningsfulla smultronställen i skogen? Vem kan säga emot en trettonåring som säger att det är viktigt att ha mål för sitt skogsbruk och förbereda sig för skogsägandet genom att skaffa sig kunskap? Vem kan säga emot framtiden?

Full fart på dansbanan

Vad är egentligen kultur? Vad är finkultur och vad är fulkultur? Och vem har tolkningsföreträdet? Jag funderade en del över det i helgen när jag ena kvällen var på nostalgidans på Svea Park i Kaxås och dagen efter på bygdeteater i Döda fallet i Ragunda. Två typiska landsbygdsföreteelser, sånt som riksmedia och storstadens innefolk ofta belägger med ett lätt löjesskimmer.

Svalkande sommarskymning på Svea Park i Kaxås

Svea Park var en kulturupplevelse. Sommardansbana vid vattnet, skjutbane- och tombolastånd (visserligen inte öppna), AC genom öppna fönsterluckor, kokkaffe utstrött på dansgolvet (potatismjöl funkar också), ljusskylten damernas/herrarnas och givetvis dansanta människor från flera mils håll. Styrdansen är hos sina virtuoser en väl utvecklad konstart. Hit kommer man för att dansa och träffa folk. Inne på dansbanan är det svettigt, lika för alla så det gör inget. Svalka och återhämtning får man ute i den ljusa sommarkvällen. Gamla vänner pratar minnen och öser beröm över eldsjälarna i bygdegårdsföreningen som med ideella krafter byggt ut anläggningen. Och man är långt från Stureplans penningstarka inneställen.
”Flykten till Ravundberget”, spelad vid Döda fallets vridläktare var också en kulturupplevelse. Det omgivande landskapet utgör storslagna kulisser för spelet som skrivits av Sven Wollter. Proffsskådespelare och amatörer från bygden spelar tillsammans så att man ibland inte vet vem som är proffs. Även här är det massor av ideell tid och engagemang som möjliggör verksamheten. Och man är långt från statsunderstödda Dramaten.
Jag erkänner att jag är partisk. Jag brinner för landsbygden och avskyr den nedlåtande schabloniserade bild av landsbygdskulturen som ibland förmedlas av TV och riksmedia. Finns det äkthet, engagemang och samhörighet i kulturyttringarna så är det finkultur för mig.