Marianne Eriksson

Till minne av prästen som hellre fiskade än predikade

Tog en skidtur på vackra sjön Näkten häromdagen. Landade i Prästviken på Monäset. Namnet Prästviken kommer sig av att en präst från Hackås gick hädan här. Enligt sägen var det församlingsborna som stenade honom därför att han hellre drog ut på Näkten och fiskade än predikade i kyrkan. Oavsett sanningshalten i detta så har det ända sen barndomen pirrat i magen när jag stått där vid stenhögen med korset. Så även denna gång.
En bit upp i skogen ovanför prästgraven ligger resterna av en skogskoja. Bara de nedersta stockvarven finns kvar. Kojan är byggd mot ett stort klippblock vid vilket också eldstaden fanns. Bra värmemagasin var det säkert. Jag vet inte åldern på kojan men den skog som växt upp efter den då aktuella avverkningen är snart avverkningsmogen.
Kulturminnen som dessa hjälper oss att minnas vår historia och de människor som byggde upp vårt välstånd. Idag kan de som jobbar i skogen, tack vare skogsbilvägarna, hinna hem och sova i sin egen säng på natten.
 Och båtarna är så snabba att prästen kan hinna både fiska och predika samma dag.

Till minne av skogshuggare som nog hellre hade bott hemma hos frugan

I skogspolitiska kretsar far just nu många tafatta förslag till tydliggöranden av skogsvårdslagens krav på miljöhänsyn genom luften. Ett av dem är ”tio träd per hektar”, dvs vid slutavverkning ska minst tio träd lämnas kvar ute på hygget. Jag kan se en fördel med det förslaget – det är lätt att följa upp. Miljönyttan av tio fristående träd anser jag dock vara mindre än av motsvarande träd i grupp, i anslutning till en bergbrant eller kantzon mot myr. Funktionell naturhänsyn verkar i dagens diskussioner ligga i underläge jämfört med det som är lätt att räkna, mäta och utfärda sanktioner för.

Inga tio träd per ha kvar här inte

Jag stod härom dagen och tittade ut över vårt lilla hygge på knappt två hektar. Efter två omgångar av vindfällen står nu inte många träd kvar ute på hygget, färre än tio per hektar är det. Ändå tycker jag att vi fått till en bra naturhänsyn. Mot inägan finns ett bryn med stort lövinslag. Två fuktiga områden står orörda kvar och i anslutning till en hällmark finns några grova tallar, kanske blivande boträd. Hyggets form är oregelbunden, inte bra med tanke på konkurrensen för de nya plantorna, men bra för den biologiska diversiteten eftersom den är störst just i brytningen mellan olika biotoper. Bra funktionell naturhänsyn tycker jag alltså att vi har tagit, men om ”tio-träd-per-hektar-regeln” skulle gälla så hade vi begått ett lagbrott.
Jag vill uppmana våra politiker att inte fastna i schablonfällan. Naturen är inte schablonartad. Att i desperat jakt på bättre naturhänsyn och behov av att visa handlingskraft lagstifta om detaljer är inte rätt väg att gå. Nej äkta handlingskraft är istället att tillsammans med de i skogsbruket verksamma satsa på kunskap och insikt om hur vi i konkret handling kan leva upp till den skogsvårdslag vi idag har. Där har vi alla, politiker, myndigheter och skogsnäringen, en gemensam hemläxa att göra.

Hembygdsföreningen på våffeldag i Åsbodarna

Vårvintersöndag i Ås. Hembygdsföreningen serverar kaffe och våfflor i Åsbodarna, längst bort på ”långspåret”. På den gamla lagårdens plåttak kryllar det av barn som åker rutschkana. Inne i bustugan sitter hembygdsföreningens medlemmar. De nu mycket mogna männen berättar om pojkstreck från ungdomens dar. Man kunde minsann på den tiden också. Namn på gårdar och människor flyger genom luften, tillsammans med sanna berättelser och en och annan skröna. Den muntliga traditionen vandrar från generation till generation och barnens öron blir stora som paraboler.
Tack ni eldsjälar i hembygdsföreningen som för vårt kulturarv vidare. De flesta av er är uppvuxna i bygden, bland kossor, lägdor och skogar. Att bruka jord och skog är för er självklart. Hur skulle annars bygden hållas levande? Att Hembygdsförbundet i Stockholm skickat ut ett diskussionsunderlag om skogen, där skogsbruket närmast liknas vid miljöfarlig verksamhet har inte nått fram till er hembygdsrörelsens gräsrötter…… och det är kanske tur det.

Barnen roar sig i kulturarvet Åsbodarna

Tre i panelen, två fysiskt och en som 3D-film

Så här i kölvattnet av den internationella skogsdagen borde jag väl skriva en lovsång till skogen, men det tänker jag inte göra. Jag tänker istället berätta om en innovationskonferens som jag bevistade tidigare i veckan. Jag tycker om att hoppa över skaklarna ibland, umgås med andra sorters människor och scanna av vad som pågår i andra branscher. Innovation var temat, och även tekniken var innovativ. Konferensen genomfördes i Stockholm, Göteborg och Malmö samtidigt och med samma föreläsare. Jaja, videokonferens tänker ni nu, det är väl inte så innovativt längre. Men det här var en tredimensionell bildöverföring. När någon föreläsare från annan ort talade så framträdde hen som i en 3D-film. Mycket märklig känsla. Kolla in bilden härintill.
Konferensen handlade om hur man skapar förutsättningar för kreativitet och innovationer. ”Fortune favours the prepared mind” sade Serendipity Innovations VD. Donnie Lygonis är affärsutvecklingscoach på KTH. Han betonade vikten av visioner, glädje och passion. Innovationskraften i ett företag finns enligt honom i ”slacket”, ”We have something that makes us Swedes innovative, it is called Fikarast (coffee break)” . Lisa Lindström, VD för Doberman, investerar i öppenhet, för innovationer startar med tillit. I hennes team bygger man budgeten i legoklossar istället för excelark.
Konferensens siste föreläsare var Bruce Dickinson, sångare i Iron Maiden men också framgångsrik entreprenör. Den mannen håller sig inte inom boxen, till kameramannens förtvivlan inte heller på den plats där han skulle stå för att kunna synas i 3D i Göteborg och Malmö. Redan Einstein sa på sin tid att ”Imagination is more important than knowledge”. Och imagination det har Bruce Dickinson gott om, liksom energi och glädje. ”It started with a smile, with a relation” sa han om en av sina stora framgångar.

Skogens drottning - Helena från Helgum

Ikväll har jag varit på mitt livs första boksläpp. Boken var ”Vägen tillbaka” som handlar om skidskyttedrottningen Helena Ekholm, skriven i samarbete med min tidigare kollega Stig Wiklund. Helena var innan hon gifte sig namne med vår LRF-ordförande och boksläppet hölls också helt passande i LRF-huset. Passande därför att skidskytte nog måste anses som en landsbygdssport, liksom längdåkning på skidor. Guldmedaljören från VM, Johan Olsson, fanns också på plats ikväll. Det var när jag tidigare under dagen ivrigt berättade om Helenas och Johans stundande besök som jag insåg det där med landsbygdssport. Blicken på dom jag försökte frälsa var tom och oförstående - Olsson? Helena? längdåkning? skidskytte? Hur stavas det?
LRFs VD höll ett mycket bra öppningstal där han kopplade just till skogen och landsbygden. Dess utvecklingsmöjligheter illustrerade han med att slänga ett vitt ”piller” i sitt vinglas. Det ut-vecklades då, bokstavligt talat, till en servett i mjukpapper. Många fler produkter från skogsråvara väntar på att utvecklas, fast kanske inte i ett vinglas.
Helena Ekholm berättade ödmjukt och chosefritt om sin väg till framgångarna, särskilt om vägen upp ur svackan vid OS i Vancouver. Utan tvekan har hennes grundtrygghet från uppväxten i Helgum på den ångermanländska landsbygden betytt mycket, liksom den mentala träningen som vässat hennes psyke och prestationer. Med glimten i ögat förklarade hon dock för sin yviga mentale tränare att barnet hon bär i magen, oavsett vilket kön det är, inte kommer att få heta Stig.

Varje morgon kl 8 får jag en sammanställning över färska mediainslag med skoglig bäring. Igår var en av Aftonbladets rubriker ”Du gamla, du fria, du kalhuggna land”. Texten inleds så här: ”De flesta inbillar sig nog att Sverige norr om Östersund är orört land”. Det är en aktad och prisbelönt journalist som skrivit detta. Han vet säkert att halva Sveriges yta finns norr om Östersund, men tycks ha glömt att skog, malm och vattenkraft från den halvan byggt upp Sveriges välstånd. Att en hel landsända skulle både utgöra råvarubas och ligga orört är en ekvation som inte går ihop.
Så här skriver skribenten vidare: ” Ingenstans har jag sett skog som vi föreställer oss skog.” I orden ”vi föreställer” ligger pudelns kärna tror jag. Vilka är ”vi” och hur skapar ”vi” sin föreställningsbild? Vem har tolkningsföreträdet? Vem skapar bilderna?
För många år sen gjorde jag vid ett studiebesök på Aftonbladet den chockerande upptäckten att man inte hade en enda journalist norr om Stockholm. Den senaste tiden har vi nåtts av beskedet att TT drar in alla sina redaktioner norr om Stockholm. Vad innebär detta för mediabilden av vårt avlånga land? Om man ”inbillar” eller ”föreställer” sig orörda, men ändå levande, bygder så blir resultatet givetvis de dystra vinklade reportage som vi redan ser alltför många av.
Som tur var kom det idag i en annan tidning en landsbygdsbilaga där det skrivs om kreativitet, modern teknik och livskvalitet på landsbygden. Läs den istället.
P.S. Under gårdagen pågick en livlig debatt i anslutning till bloggversionen av Aftonbladets artikel. Bl a deltog en engagerad skogsägare där. Den debatten försvann från webben innan dagen var slut. Vart tog den vägen Aftonbladet?

Mötesplats Måndag

På måndagar möts vi, dvs går på möten, i och utom LRF-huset i Stockholm. Själv nöjde jag mig med tre möten idag, men jag har kollegor som hann med fem.
Det är mycket med det skogspolitiska nu. Olika krafter drar åt olika håll. Aktivt skogsbruk som för några år sedan var politiskt korrekt och salongsfähigt vill idag vissa falanger klassa som miljöfarlig verksamhet. Efter såna möten behövs en stunds debriefing. Enligt Wikipedia är debriefing en form av bearbetning med syfte att minska stressreaktionerna efter ett trauma samt påskynda återhämtningsprocessen. En god arbetskamrat är guld värd i såna lägen. Guld värd är också det här inlägget på Twitter idag, sänt från ett i övrigt splittrat möte : ”Lag i all ära men vad känner skogsägaren med hjärtat? Klokt sagt idag om den enskilda skogsbrukarens stolthet.”

Bygd, hembygd, landsbygd – positiva ord för de flesta av oss, under förutsättning att det är levande bygder.  I en levande bygd bor det människor, och människorna som bor där måste försörja sig på något.  För dem som äger skog kan skogen ge ett större eller mindre tillskott till försörjningen, under förutsättning att man får bruka skogen.
Hembygdsrörelsen har över fyrahundratusen medlemmar, många av dem boende på landsbygden, många av dem skogsägare. Jag är själv medlem i två hembygdsföreningar därför att jag tycker att vårt kulturarv är viktigt men också för att föreningarna bidrar till en levande landsbygd ……. trodde jag i alla fall. Idag är jag inte så säker på det. Det verkar nämligen inom hembygdsrörelsen pågå en kampanj för att väcka misstroende mot skogsbruk och skogsägare. På stämman i maj ska en skogspolicy antas. Om den liknar det här diskussionsunderlaget, eller skogssidorna i det nummer av Bygd och Natur som kom idag så blir  jag inte kvar som medlem. En folkrörelse som svartmålar sina egna medlemmar och vill vingklippa deras verksamhet så radikalt  jobbar inte för hembygden, den jobbar för obygden.

P.S. Är du medlem i en hembygdsförening så nyttja dina demokratiska möjligheter att tycka till i skogsfrågan. D.S.

Gratis GROT är gott

Gratis GROT utannonserade jag på Facebook förra helgen. Det var mest menat som ett skämt. Efter att ha avverkat några risrika blågranar, eller mer exakt Engelmanngranar, på tomten låg två gruvsamt stora rishögar och väntade på borttransport. Marknaden för pyntegrönt är ju inte precis på topp i februari. Hur många vändor med släpvagn det skulle bli vågade vi inte ens tänka på.  Det hela fick en lyckad upplösning för oss för nu tycks GROT-värdet vara så högt att det till och lönar sig att hämta granris på en villatomt. Vi slapp kostnaden för borttransporten och lastbilsåkaren fick förhoppningsvis en slant för riset.
Jag förvånas gång på gång över hur snabbt och obemärkt den svenska övergången till biobränsle gått. Minst en tredjedel av Sveriges totala energiförbrukning kommer från bioenergi och merparten, 85%, av detta kommer från skogsråvara. Där finns potential för den  gröna ekonomin ……. inklusive några blå granar.

En marknära myndighet.

Det var med glädje jag härom veckan läste den här debattartikeln där man klart tar ställning för Skogsstyrelsen som en egen fristående myndighet. I den nyligen framlagda regionutredningen föreslås Skogsstyrelsens lokala och regionala delar inordnas under länsstyrelsen. Jag var en gång med och ordnade en konferens med titeln ”En marknära myndighet i tiden” inom skogsvårdsorganisationen. Den marknära kopplingen kan vi titta i stjärnorna efter om Skogsstyrelsen läggs in i länsstyrelsen. Dels handlar det om den geografiska lokaliseringen, dels om den mentala inställningen.
Kanhända är jag att anse som part i målet efter att själv ha jobbat i skogsvårdsorganisationen i tolv år och dessutom ha både min make och syster där. Jag har dock inte alltid haft ett gott öga till Skogsstyrelsen. Perioden för några år sen när man av integritetsskäl skulle undvika att ”umgås” med skogsnäringen var ingen bra epok. Ska man nå resultat i skogen så måste man göra det via människor. Erfarna skogskonsulenter har lokalkännedom om både skogar och skogsägare och vet vilka knappar man ska trycka, och inte trycka, på för att få resultat. Med god rådgivning minskar behovet av lagtillsyn. Mycket av det som skrivits i media och naiva utredningstexter det senaste året är rena förolämpningar mot myndigheten och dess anställda. Istället vill jag uppmana alla att stå upp för Skogsstyrelsen som en självständig marknära myndighet.