16
Feb

Låt hjärtat va´ me´

En hel del vita SCA-mössor bland publiken

Firade Alla Hjärtans Dag med att gå på Världscupstävlingar i längdåkning i Östersund. Vilken folkfest! Publiken lät  hjärtat va´me´ och åkarna gav allt och lite till. En av sponsorerna gav också en hel del, dock inte allt, för företagsledningen hade redan förbrukat bra mycket på sina vidlyftiga flygresor med tjänsteplanet. Men viss utdelning fanns ändå kvar till vanligt folk. I vanliga fall är det främst presumtiva rotpostsäljare som är målgrupp för SCAs sponsoraktiviteter vid såna här skidarrangemang. Men i år satsade man hårt på den breda allmänheten. Med en oskuldsfullt vit SCA-mössa försökte man putsa upp den något skamfilade bilden av SCA hos besökarna. Mina tankar gick osökt till Gustaf Frödings strof
”Jag köpte min kärlek för pengar, för mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar, sjung vackert om kärlek ändå.”
Och nog skorrar det om den avgångna SCA-ledningens överklassfasoner. Någonstans längs maktens väg måste man ha tappat bort sitt sunda förnuft. Risken finns att hela skogsnäringen svärtas ner av det som hänt. Jag hoppas dock av hela mitt hjärta att folk klarar att se skillnad på företag och företag, bolag och föreningar, aktieägare och medlemmar. Om detta bloggade jag för drygt tre år sen, även då med ”hjärtlig” koppling. Och Sonya Hedenbratts slagdänga ”Låt hjärtat va´me´- ingenting går upp mot de´” gäller än idag.

Av:

Marianne Eriksson

Kategorier:

Okategoriserad

9
Feb

Öken i vargavintern

Gammal "byapäls" i vargskinn från vargstammens storhetstid

Jag har under mina sju bloggår undvikit vissa ämnesområden. Ett av dem är vargfrågan. Idag brast dock mina spärrar när jag fick se att vargstammens lämpliga storlek ska utredas IGEN. Jag är inte varghatare utan tycker att vi ska ha en rimlig vargstam. Sen kan jag väl ärligen erkänna att jag inte skulle vilja bo i de vargtätaste delarna av Sverige. Typiskt feg svensk inställning alltså.
På LRFs kontor i Ås där jag ibland sitter och jobbar finns, eller rättare sagt fanns, också två personer som under ett år jobbat med jaktlagsutredningen. Härom veckan beslutade regeringen att lägga ner den pga pengabrist. Den bristen var tydligen inte större än att man direkt kunde ge signal till att starta en ny vargutredning trots att det redan utretts inte bara en utan tre gånger i modern tid. Vad är det här för lekstuga egentligen? Förra, eller kanske det var förrförra, året lades flera miljoner kr på att med jämna mellanrum flyga ner vargen Rödluvan från Junsele till södra Sverige, och nu ska det som är utrett flera gånger om utredas igen. Finns det ingen vetorätt mot sådan misshushållning med skattepengar? I det här TV-inslaget nämns att det läggs mer pengar på att kartlägga de svenska vargarna än på att kartlägga sjukdomar bland svenska barn. Kan det ha att göra med att någon minister, liksom ifjol, inte litar på forskarna? Det sägs hårda ord som ”lågvattenmärke i svensk politik” i TV-inslaget och jag kan inte annat än hålla med. I kombination med miljöorganisationers och myndigheters ständiga överklaganden av jakt på varg är det inte bara lågvatten, det är rena öken, i den vargpolitiska lekstugan.

Av:

Marianne Eriksson

Kategorier:

Okategoriserad

4
Feb

Lonely Hearts

Livet som arbetspendlare Jämtland-Stockholm kan stundtals bli lite torftigt. Man har inte roligare än man gör sig, så det gäller att ta för sig. Därför har jag ikväll varit på talargala på Berns för att se och höra Årets Talare. Med andan i halsen anlände jag på utsatt starttid bara för att inse att galan inleddes med en timmes mingel. Det är i vanliga fall en av mina starkare grenar, men bland dessa hel- och halvkända talare och stylade stockholmare rasade min mingelkompetens ner till fotknölarna. En halvtimme och sex räksnittar senare smög jag ut i farstun för att hämta andan. Det kändes bättre att stå ensam i en dragig farstu än ensam bland en massa människor. Väggarna var klädda med affischer om ”Berns Lonely Hearts Club”. Det kändes lätt patetiskt så jag tog nya tag, stegade in i minglet och lyckades få två nya kontakter, en kvinna från ett försäkringsbolag och en från Trygghetsrådet. Det ingick nog i deras yrkesroll att ta hand om svaga och vilsna själar.
Sen började äntligen själva talargalan. Fyra priser delades ut. Priset för Årets genombrott gick till unge Milad Mohammadi som höll ett glödande tal om hur utanförskapet i uppväxten blev hans drivkraft. I olikheterna mellan människor finns möjligheterna är en av hans teser. Genom crowdfunding har han fått in pengar som nu ska gå till att starta en skola i Akalla, den bästa skolan av alla ska det bli.
På väg från talargalan kände jag i fickan de knallrosa ”visitkort” (se bilden här nedanför) som jag nyfiket plockade upp från trottoaren på Stureplan en kväll förra veckan. Korten var inte ”tappade” som jag så naivt trodde, snarare förtappade. Det är tydligen en reklammetod att sprida ut visitkort på gatorna. Reklam för striptease, ”exclusive gentlemens club”. ”Your satisfaction isn´t everything, it´s the only thing”. Jag mår illa av ilska och sorg när jag ser korten. Ilska över de män som tjänar/betalar pengar på/för kvinnors kroppar och sorg över ingrodda könsroller som skymmer framtiden.
Berns Lonely Hearts Club känns som ett betydligt mer sympatiskt alternativ för den som är ensam.

Året är 2015 och jämställdheten har inte kommit längre än så här

Av:

Marianne Eriksson

Kategorier:

Okategoriserad

29
Jan

Modig Attraktiv Tuff

KSLA i Gyllene Salen

Är du Modig, Attraktiv och Tuff? Då kan du bli bonde och producera MAT. Så sa i alla fall f.d. jordbruksminister Annika Åhnberg i sitt högtidstal på KSLAs högtidssammankomst ikväll. Hon inledde sitt tal med offerkepsen på. Den kom från en prisad LRF-kampanj på 80-talet. ”Det finns 15 utrotningshotade arter i Sverige, en bär keps” sa man visst där. Annika slängde offerkepsen, den leder inte mot framtiden. Nej,  det gäller istället att vara Modig, Attraktiv och Tuff för att finnas kvar på matmarknaden var hennes budskap. Jag sitter nu och funderar på om vi i skogsbranschen har offerkepsen på …….
Modig, attraktiv och tuff var en av mina grannar vid kvällens middagsbord, en 19-årig kvinna från det forna Östtyskland. Hon följde med sin morfar, en av våra internationella KSLA-ledamöter, till middagen. Hon studerade internationell konflikthantering och hade redan besökt fler länder i sitt unga liv än jag torde göra i hela mitt liv. Vi hade inga konflikter vid vårt bord, men internationellt var det. Bland de tjugo personerna runt bordet fanns sex olika nationer representerade. Björn Söder skulle kanske ha fått det till sju, men jag räknar, till skillnad från honom, samer som svenskar. Till detta kom att servitören var bulgar vilket gladde den unga tyskan som då kunde träna på sin bulgariska. Världen krymper och framtiden är global.

Av:

Marianne Eriksson

Kategorier:

Okategoriserad

23
Jan

SMARTa mål?

Är våra miljömål SMARTa?

Att sätta mål är inte lätt. En av de målskolor som paraderat genom mitt yrkesliv är SMART. Ett smart mål ska vara Specifikt, Mätbart, Accepterat, Realistiskt och Tidsbundet. Kan inte låta bli att fundera över hur det är ställt med Sveriges 16 miljömål. Är de SMARTa?
Att vi misslyckas med att att nå 14 av 16 miljömål kan knappast ha undgått någon. Miljöorganisationer, media och vissa politiker har med stor frenesi basunerat ut detta under lång tid. I den här artikeln finns sammanfattande klipp ur samtliga läns bedömningar av läget vad gäller miljömålet Levande skogar. De andas misslyckande och undergång.
Man kan förkovra sig i miljömålen på denna länk . Jag kikade förstås lite extra på mitt hemlän Jämtland och konstaterade med förvåning att vi ännu inte uppnått miljömålet ”Frisk luft”. Det lyder så här ”Luften ska vara så ren att människors hälsa samt djur, växter och kulturvärden inte skadas.” I byn Bredkälen i Strömsunds kommun finns en av de mätstationer som ingår i den nationella övervakningen av luftkvalitet. Jag minns tydligt hur en bonde, tillika LRF-ordförande, från byn med stolthet berättade att i Bredkälen finns Sveriges renaste luft. Och ändå uppnår vi inte miljömålet Frisk luft!?! Hur bra luft behövs det då för det?
Jag har vid ett flertal gånger genom åren tvingats justera uppsatta mål i min verksamhet. Det har ofta berott på att de varit orealistiskt höga. Någon enstaka gång har det också hänt att de varit för låga. Men om  miljömålen är rätt satta tycks ingen våga ifrågasätta. Törs vi fundera över om de är SMARTa?
Specifika? Njaa
Mätbara? Vissa
Accepterade? Nej
Realistiska? Nej
Tidsbundna? Ja

Jag är inte ensam om att vara kritisk till miljömålsarbetet. ”Låt oss utvärdera arbetet med miljömålen utifrån de framsteg som görs, inte utifrån ouppnåeliga visioner” skriver en kollega här på sin blogg.

Av:

Marianne Eriksson

Kategorier:

Okategoriserad

16
Jan

Kvitter i skogen

Fågelkvitter - också ett sätt att kommunicera

”Kvitter i skogen” var rubriken på en artikel i Skogen nyligen. Den handlade om Twitter och avslutades med en lista över skogliga twittrare och sist, men inte minst, Mark Levengood. Han fick beskrivningen ”förbaskat kul” medan det efter mitt namn stod ”jämtlänning …”. Kanske dags att dra ner på patriotismen?
Sociala medier upptar en hel del av min arbetstid. Det började med bloggen för drygt sju år sedan. Det var då för mig ett nytt och spännande sätt att kommunicera. Min tanke var att på ett personligt sätt lyfta frågor och budskap som kändes viktiga, främst med koppling till jobbet men kryddat med mina egna känslor och tankar.
Sen fortsatte det med twitter för snart tre år sen. Då gick skogsdebattens vågor höga och jag hade två syften med mitt twittrande. Det ena var att följa vad som sades i debatten. Det andra var att föra ut fakta om skogsnäringen och dess möjligheter som motvikt till skogsbruksmotståndarnas inlägg. Jag ställde framför allt in siktet på mediafolk och politiker. Fram till dags dato har jag gjort drygt niotusen tweets/inlägg.
Vårvintern 2013 startade jag sen facebooksidan Vi som gillar skog. Tanken var att skapa en mötesplats för dem som är skogsintresserade, och också en plats där man kan tanka kunskap. Främst tänkte jag då på dem som är intresserade av skog men inte professionellt verksamma där. Det har dock visat sig att många skogsägare och skogsyrkesmänniskor besöker sidan också. Man behöver väl någonstans känna att man är bland vänner. På Vi som gillar skog lägger jag ut diverse information om skog och dess olika värden, gärna lite udda saker som väcker intresse. Ibland blir gensvaret stort med intressanta diskussioner och ibland hörs inte ett knyst från läsarna. Strax före jul passerade vi den magiska gränsen 10000 gillare.
Ibland är det svårt att hålla isär tillvaron på sociala medier och den verkliga världen. Idag blev jag uppringd av en person som jag sett en hel del av på sociala medier. Jag blev stum av häpnad över insikten att hen fanns IRL (In Real Life) också.

Av:

Marianne Eriksson

Kategorier:

Okategoriserad

10
Jan

Stormande känslor

Vi jämtar stöder er i stormigt söder

Det har varit många stormiga känslor den här veckan. I nutid skottdramat mot tryckfriheten i Paris. Och samtidigt 10-års-minnena från stormen Gudrun.
Jag minns tydligt Gudrunkvällen 8 januari. När jag klev ut från min farbrors 80-årskalas i Gillhovs bygdegård i södra Jämtland hade vädret slagit om, det blåste rejält och hemresan gick genom kraftigt snödrev. Föga anade vi då att detta bara var små fläktar av vad som pågick i södra Sverige. Det förstod vi först dagen efter. Bilderna som kablades ut var svåra att ta till sig, chocken efter tsunamikatastrofen fyllde fortfarande själen.
Säkert har varenda svensk minnen från Gudrundygnet. Den djupa förtvivlan, sorg och ilska som de direkt drabbade upplevde tror jag dock inte någon av oss andra riktigt kan förstå. Mycket av dessa känslor har nog rivits upp den senaste tiden när media verkligen lyft fram ”10-års-jubiléet” av Gudrun.
Skogsland har tillägnat hela tidningen denna vecka åt Gudrun. En hel del förtvivlan förstås, men också hoppfulla beskrivningar av vad vi människor förmår när vi går samman. Jag fylls av stolthet över vad de organisationer jag jobbar för, LRF och skogsägarföreningar, kan åstadkomma när det krisar. Missa inte Lars-Eric Åströms artikel om kooperationens styrka i stormen.
För mina då tonåriga barn var det nog en aha-upplevelse att på påsklovet 2005 åka till Stockholm för att på Sergels torg demonstrera tillsammans med tusentals LRF-are. ”Vi jämtar stöder er i stormigt söder” stod det på en av våra skyltar. Ett rörande samtal utspelade sig när en gammal småländsk skogsbonde tackade min son för att han åkt så långt för deras skull. Plötsligt blev det kristallklart vad mamma och LRF jobbade för.
Vi har lärt oss en hel del av Gudrun och de kommande stormarna. Södra gallrar t ex numera inte i äldre skogar över 20 meters höjd. Vi vet nu att det vid upparbetningen av vindfällen är klart lönsamt att ha särskilda losskapare. Är det svårt att hinna med avverkningen så kan vindfällen med god rotkontakt klara sig en säsong utan att tappa i kvalitet. Och det går att såga virke som lagrats i flera år under bevattning.
En tråkig vinkel i stormdebatten tycker jag är det ständiga sökandet efter fel och syndabockar. Givetvis ska vi försöka stormanpassa sånt som luftledningar och gallringsprogram men vi måste också acceptera att ibland är naturens krafter oss övermäktiga. Då är människan liten.

Av:

Marianne Eriksson

Kategorier:

Okategoriserad

4
Jan

Gott Nytt Arbetsår

Min största nyårsönskan - helhetssyn på skogen

Ett årsskifte förpliktigar. Borde kanske ha skrivit en årskrönika …… men jag hänvisar istället till min bloggkollega Jonas Eriksson som gjort en mycket bra sammanfattning av skogsåret 2014. Borde kanske utfärda några nyårslöften …..  det får i så fall bli att jag lovar att ge järnet ända in i kaklet under detta, mitt sista, arbetsår på LRF Skogsägarna.
Inför det nya arbetsåret har jag en låååång lista av nyårsönskningar:
- Först av allt önskar jag mig att skogsfrågorna blir högprioriterade inom hela LRF. På LRF Skogsägarna är de förstås ständigt i topp men eftersom merparten av LRFs medlemmar har skog måste de ligga högt inom hela organisationen.
- Min nästa önskan handlar om ett ännu tajtare samarbete mellan skogsägarföreningarna och LRF. Kan vi nyttja vår sammanlagda kompetens och resurser optimalt så är vi oslagbara som skogsägarens stöd både företagsmässigt och politiskt.
- Rent skogsbruksmässigt önskar jag att 2015 blir året när vi lyckas minska körskadorna radikalt. Ingen, varken skogsägare, allmänhet eller miljö, tycker om körskador.
- I samspelet med omvärlden önskar jag mig mer kunskap och mindre tyckande. Det gäller miljöorganisationer, politiker, opinionsbildare och även oss själva.
- Jag önskar också fler samtal och färre skyttegravar. Jag hoppas att Naturskyddsföreningens nya ledning också har det på sin önskelista.
- Min allra största önskan (förutom fred på jorden och dylikt) handlar om HELHETSSYN. Jag önskar att 2015 års ögon öppnas upp för skogen som bas för vår hållbara välfärd, klimat, energi, samhällsekonomi, levande landsbygd och livsmiljö. Förhoppningsvis kommer detta att prägla det kommande nationella skogsprogrammet.
Ja detta är några av de ledstjärnor jag kommer att ha under mitt arbetsår 2015 …… men några nyårslöften är det inte.

Av:

Marianne Eriksson

Kategorier:

Okategoriserad

30
Dec

Tankar om vårt uthus

Frivillig avsättning i samband med avverkning av gammalt uthus

På vår tomt fanns fram till i somras ett gammalt uthus. Det var ett charmigt uthus i bästa Pettsson-stil. Panelen var bitvis lavbevuxen och rötsvampar frodades i golvåsarna.  I skrymslen och vrår huserade diverse smågnagare till lekattens stora förtjusning. Myror, hästmyror och diverse skalbaggar gnagde sig tålmodigt fram i det gamla virket. Taket bågnade,  dörren hängde på trekvart och inträde skedde på egen risk. Uthuset var nog ett eldorado för den lägre floran och faunan, men dess funktion för oss lagfarna ägare var inte längre bra.
Det gamla uthuset är nu rivet och ett nytt uthus är byggt i samma stil som det gamla, fast med en del förbättringar som t ex många hyllplan och indragen el. Virket är nytt och friskt och uthuset kommer att fylla sin funktion under resten av vår levnad.
Som ett eget litet kulturminne fick en gavel av det gamla uthuset leva kvar som plank mellan uteplats och kompost. En frivillig avsättning helt enkelt.
Onekligen finns det även en del andra paralleller mellan våra uthus och att bedriva skogsbruk. Skogen blir också gammal och tappar i tillväxt/funktion. Förhoppningsvis har den kloka skogsägaren avverkat den innan den förfallit så långt som vårt uthus. Den nya skogen planteras, liknar den gamla men växer bättre och fyller sin funktion under lång tid framöver.
Tänk om någon inventerare skulle ha hittat en rödlistad skalbagge i vårt gamla uthus. Tänk om vi inte hade fått riva vårt uthus. Tänk om det skulle ha stått kvar där som ett döende monument. Tänk om ….

Av:

Marianne Eriksson

Kategorier:

Okategoriserad

22
Dec

Hur mycket är nog?

Får våra skogsägare någon julefrid?

På väg mot julefrid …… trodde jag. Senaste tiden har dock inte varit någon höjdare sett ur ett skogsägarperspektiv. En skogsägare i Dalarna riskerar avverkningsförbud utan ekonomisk ersättning pga av att Skogsstyrelsen sett lavskrika på hans marker. Samma effekt kunde det ha fått om man sett talltita där, eller orre, eller jorduggla eller någon annan på den artlista som börjat tillämpas som nån sorts länk mellan Skogsvårdslagen och Artskyddsförordningen. Vad gäller skogsägarens möjlighet till ersättning hänvisas till en lag som inte finns! Den här soppan kan om den får fortsätta lägga en död hand över merparten av Sveriges skogar. Titta på artlistan, och fundera över om det finns några skogar där ingen av dessa arter finns.
Jag har i snart tjugofem års tid, alltsedan utbildningskampanjen Rikare Skog, arbetat för och trott på balans mellan naturhänsyn och virkesproduktion i svenskt skogsbruk. I början var det trögt att få gehör för ökad naturhänsyn men likt en atlantångare styr det nu över. Dit det bär dit bär det.  Var finns de makthavare med helhetssyn som ser vad som håller på att hända? Ska vi överhuvudtaget ha någon skogsproduktion i Sverige? Vem ser skogsproduktionens roll för klimatet och omställningen till ett biobaserat samhälle? Vem törs ställa frågan om våra miljömål är rätt utformade? Jonas Eriksson konstaterar i sin blogg att även om vi skulle satsa hela statsbudgeten, flera år i rad, så kommer vi inte att klara miljömålet Levande skogar så som kriterierna är uppställda idag.
Och vad är vår grundlagsskyddade äganderätt värd? Hur mycket ska våra skogsägare tåla? Hur får man som skogsägare julefrid i nådens år 2014?

Av:

Marianne Eriksson

Kategorier:

Okategoriserad