Marianne Eriksson

Kunskap Direkt utvecklas hela tiden

Vet du vad Kunskap Direkt är? Det visste inte jag när jag för några år sen började jobba på LRF Skogsägarna. Ändå hade den skogliga kunskapsplattformen www.kunskapdirekt.se då funnits i flera år. Under studiekampanjen Kraftsamling Skog gick rullgardinen upp för mig och vi nyttjade Kunskap Direkt flitigt i studiecirklar och kurser. Nu är jag, hör och häpna, ordförande i Kunskap Direkts styrgrupp. Från 0 till 100 på fem år!
Besökssiffrorna på Kunskap Direkt ökar med 25% varje år. 180 000 årsbesök är det nu. Men så är det också en kunskapsplattform som hela tiden växer och utvecklas. Har du inte varit inne där så är det hög tid för ett besök. Snart kommer de viktigaste verktygen i mobilform också.
Styrgruppen är förstås en celeber samling av kloka och kunniga personer som det är en stor ära att få vara ordförande för. I dagarna två har vi nu vridit och vänt på våra idéer om Kunskap Direkt och framtiden. Vi har testat Kunskap Direkt i ”skogsliknande miljö” och som grädde på moset fått en första-hjälpen-kurs i filmproduktion. Min första film heter ”Hemliga rum i LRF-huset” och kan nog bli en riktig storsäljare.

Styrgruppen dissekerar Karlbergsparken

Lövriket

Den här tiden på året syns det tydligare än någon annan tid hur mycket lövträd vi egentligen har i våra skogar. Titta bara på bilden härintill.
På 20-talet när riksskogstaxeringen startade var andelen lövträd av den totala stående virkesvolymen i våra skogar 18%.  På 50-talet var siffran nere på 15% och mycket mer blev det nog inte under de kommande två decennierna när lövet var nästintill bannlyst i skogsbruket. Sen kom dock en renässans för lövet, framförallt för att så många höga naturvärden är kopplade till grova lövträd. Även virkespriserna på löv har gått upp och i vissa fall legat klart över barrveden. Nu är lövandelen uppe i 19% och andelen lövrika skogar ökar. En skog kallas lövrik när lövträden utgör mellan 20 och 49 procent av alla träd. Är det ännu mer än så kallas den lövskog. På bilden här intill finns nog både lövrik skog och lövskog. Nästan allt man ser på bilden är kulturskog så snacket om att kulturskogen bara blir en monokultur kan vi nog glömma i våra trakter. Vårt skogsrike är lövrikt.

Den senaste veckan har jag sett fler långa träbyggen än jag tidigare gjort på flera år. Det började med Europas längsta trätrottoar, 3 km träramp på Järvzoo i Hälsingland.

3 km trätrall i skogen

Lejonströmsbron, gammal och lång

Idag fortsatte det i Skellefteå med Sveriges längsta äldre träbro som fortfarande är i drift och en sprillans ny trähängbro, givetvis Sveriges längsta av sitt slag även den. Dessutom låg där på stranden av Skellefte älv tre nybyggda 7-våningshus i trä. Sånt vill vi se mera av!

Älvsbackabron, ny och lång, med trähöghus

Stenkista, årsmodell 1880

I Ljusnan, den sydligaste av de tio norrlandsälvarna, lär det finnas arton vattenkraftverk, tjugosex om man räknar tillflödena också. Där omvandlas en hel del rörelseenergi till elektrisk energi.  Mellan två av dem kände jag i helgen på vattnets kraft rent bokstavligt. Tio vänner i en gummiflotte jazzade då fram i Kölströmmens lekfulla vatten.
En gång i tiden var det virke, inte gummiflottar, som forsade fram på Ljusnan. Många lämningar finns kvar från den tiden. På fotot syns en 250 meter lång stenkista, den längsta i Färila, som byggdes på 1880-talet för att hålla virket i den stora strömfåran istället för att fastna i krökar och lugnvatten. Vilket byggnadsverk!
Vår forsfärdsguide berättade att omkring 1920 blev det under flottningen lågvatten och en 2 km lång timmerbröt bildades från Kölströmmen till Kasteln. I bröten fanns massor av grova, långa, fyrkanttäljda torrakor och det tog mycket lång tid innan bröten kunde skingras.
Virkesförlusterna, det ojämna virkesflödet över året och problemen att ta virket förbi de allt fler kraftverken bidrog säkert till att flottningen lades ner i Ljusnan. 1967 gick sista rumpan där. Så nu flottas bara äventyrslystna vattenfarare i gummiflottar i Kölströmmens kraftfulla vatten.

Flerskiktad skog

Idag slank jag med på en temadag om kontinuitetsskogsbruk som Norrskog anordnade för sin personal. Det gäller ju att hålla sig uppdaterad för att kvalitetssäkra nivån på bloggandet. Inga av mina blogginlägg har nämligen lästs och kommenterats av så många som dem om Lübeckmodellen. Då gäller det att ligga på topp.
Vad har jag då lärt mig idag? Jo, till exempel att det finns 1,8 miljoner hektar skog i Sverige som är så pass skiktad att den lämpar sig att bedriva kontinuitetsskogsbruk i. 0,8 miljoner hektar av dessa är avsatta med någon form av skydd (reservat e.d.) så i praktiken finns 1 milj ha fullskiktad skog att tillgå. Naturskyddsföreningen vill att kontinuitetsskogsbruk ska bedrivas på 30% av den produktiva skogsmarksarealen, dvs 7 milj ha. 6 milj ha måste alltså omföras till skiktad skog. Att ställa om en likåldrig granskog till fullskiktad tar ca 50 år och forskarnas produktionssimuleringar pekar på att man under den tiden får räkna med en tredjedel lägre tillväxt jämfört med konventionellt gallrade bestånd.

Försöksyta för omföring av likåldrigt till flerskiktat

Jag har också idag med egna ögon sett försöksytor som huggits ner till den i vissa kretsar så omdiskuterade 10§-kurvan. Vilken skogsförstörelse! Ingen seriös skogsägare kan vilja ha skog som nyttjar produktionspotentialen så dåligt. Jag lärde mig på den ytan ett nytt uttryck av Sveaskogs forskningsledare som pratade om hur man får skog att ”växa baklänges”.
”Berikande plantering” var ett annat för mig nytt uttryck. Mats Hagner kallar det för naturkulturmetoden och tillväxtdiagrammet visade där på under två kubikmeters tillväxt per år och hektar på mark som lätt skulle kunna producera det dubbla.
Sammanfattningsvis så tror jag efter den här dagen fortfarande att kontinuitetsskogsbruk kan lämpa sig i bokskog, i bördiga fuktiga och frostlänta granskogar där det är svårt att få upp ny skog med hyggesbruk, i t ex kalkbarrskogar med speciella marksvampar som inte tål att kalläggas och i tätortsnära skogar där man av sociala skäl inte vill ha hyggen. Vill någon på vanlig skogsmark välja ett rejält produktionsbortfall så är det fullt möjligt inom lagens råmärken, men jag tycker personligen att det är slöseri med naturresurser att göra det i en värld där tillgången på biomassa är en av framtidens flaskhalsar. Den tankemöda vi nu satsar på att grunna över kontinuitetskogsbruk och de pengar vi riskerar att förlora skulle göra större nytta i t ex en massiv satsning på att minska körskadorna i skogsbruket, utveckla maskiner med lägre marktryck och kosta på mer tid och hjälpmedel vid körning i känsliga områden.

"...gyllne mognad och fullbordan"

”Nu är den stolta vår utsprungen, den vår de svaga kalla höst.” Ja så skrev han, Erik Axel Karlfeldt i dikten Höstens vår.  Längre ner i texten står det
”Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och hviska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.”
Nypon och ekar fanns det nog mer av i Karlfeldts hemtrakter än uppe i Jämtland, men starka känslor det har vi jämtar också, särskilt när lingon, svamp och mandelpärer når sin gyllne mognad och fullbordan. Härom veckan skrev jag att den heliga älgens tid är nu, men älgen står sig slätt på tallriken utan mandelpärer, svamp och lingon.
I det här fallet råkar både lingon, svamp och pärer vara plockade på min egen mark. Lingon och svamp hade jag dock kunnat plocka hos grannen om jag hade velat det, tack vare vår svenska allemansrätt. Undrar dock vad grannarna skulle säga om jag försökte plocka mandelpärer i deras pärland. Den äganderätten är nog solklar för oss alla.  Äganderätten verkar inte vara lika solklar i Sveriges Radios aktuella temasatsning om skog. ”Vems är skogen?” är rubriken för ett av programmen. Jag, och många med mig, kommer att spetsa öronen när det programmet sänds. Fortsättning följer ……

Det var glädjande signaler som kom från regeringen häromdagen om mer resurser till forskning om trä, skogsråvara och biomassa. Forskningssatsningarna riktas till ”områden av särskild betydelse för näringslivet och samhället”, en skön bekräftelse av att regeringen är medveten om skogsnäringens betydelse för Sverige. 
Det var dock inte detta jag tänkte skriva om idag. Det var ett annat glädjande forskningsperspektiv jag hade på tungan, nämligen att allt fler av våra skogsforskare  nu uttalar sig i skogsdebatten. Skogsforskare är ofta tystlåtna vetenskapare som hellre mäter toppskott än kastar sig ut media. Nu verkar dock gränsen i skogsdebattenvara passerad även för deras del. En grupp forskare från SLU skrev  i våras en stark gemensam debattartikel men sen var det åter tyst från forskarfronten.  På sensommaren vaknade dock en av våra mest erfarna skogsskötselforskare, Lars Lundkvist till liv. Lars är den som forskat mest av alla på blädning. Förutom utmärkta debattartiklar har han också varit aktiv med bloggkommentarer. Förra veckan dundrade det sen till när två tunga professor emeritus i skogsskötsel skrev av sig i en debattartikel i Västerbottenskuriren. Där sammanfattar de flera decenniers skogsforskning, att jämföras med vissa frifräsande debattinlägg baserade på rent tyckande. En kollega uttryckte saken så här: ”Björn Elfving säger aldrig något som inte är väl underbyggt.”
Forskarna är ett välkommet inslag i en debatt som behöver mer fakta och mindre tyckande. Att lyfta fram befintlig kunskap tycker jag är en viktig del i forskarrollen, att tiga är inte guld, snarare rent tjänstefel.

Rubriken är ett citat från en insändare i Norrköpings Tidningar i onsdags från föreningen Skydda Skogen. I insändaren ondgör sig Thomas Tidholm och Viktor Säfve över att LRFs ordförande i Östergötland i en debattartikel använt sig av samma formuleringar som en tidigare insändare i Östersundsposten. Detta anser de bevisa att artikeln är skriven på LRFs huvudkontor, att LRF är ” högervridet och toppstyrt” och att LRFs förtroendevalda inte får tycka vad de vill.
Här är Skydda Skogen, eller i alla fall herrar Tidholm och Säfve, ute och cyklar. Texten som de retar upp sig på är ursprungligen skriven av Håkan Nilsson, ordförande i LRF Jämtland, boende på 63:e breddgraden, åtta mil från norska gränsen. Jämtland ligger i och för sig geografiskt mitt i Sverige men hittills har detta faktum sällan renderat plats i någon centralstyrning. Håkan Nilsson är en ordekvilibrist som inte är rädd att sticka ut hakan och att hans text sprids och används av hans kollegor kan knappast kallas toppstyrning. Snarare är det ett tecken på en aktiv folkrörelse med många kommunikationskanaler.
När jag tittar igenom sommarens debattartiklar så hittar jag minst femton olika texter från medlemmar, förtroendevalda och anställda inom LRF och skogsägarföreningarna. En av dessa är skriven på central nivå och den baserar sig på LRFs stämmouttalande. Årsstämman är ju en medlemsorganisations högsta beslutande organ så på det viset kan den artikeln kanske sägas vara ”toppstyrd”. Enligt demokratins spelregler fick dock texten justeras flera gånger innan de 150 ombuden godkände den. Kulturjournalisten Maciej Zaremba har visat stort intresse för denna nationella debattartikel så kanske får vi snart höra mer om den. I väntan på det rekommenderar jag en intressant intervju med Maciej Zaremba i det nyutkomna numret av Vi Skogsägare.
Jag är stolt och glad över att jobba i en brokig organisation med många lokala eldsjälar och kompetenser. Håkan Nilsson har inte bara orden i sin makt, han har också sinne för humor och tar Skydda Skogens ogrundade påhopp med en klackspark. Själv tänder jag tyvärr alltför lätt, som jag beskrev i mitt förrförra blogginlägg, på orättvisa beskyllningar och spekulationer, därav dagens blogg.

Jämtlands landskapsvapen

Nu är vi mitt inne i årets heligaste vecka i Jämtland – första älgjaktsveckan. Det är inte för inte som älgen är vårt landskapsdjur och även finns i landskapsvapnet. Den som planerar in ett arbetsmöte för skogsfolk den här veckan får allt sitta ensam. För oss som inte jagar är det årets bästa arbetsvecka, tysta telefoner och lugnt i mailboxen.
Älgen var ett kultdjur här även för flera tusen år sedan av hällristningarna vid Glösa i Alsen att döma. Man tror att Glösa var en plats där man samlades före jakten för att hedra den heliga älgen och få god jaktlycka. De urgamla fångstgropssystemens placering på kartan stämmer märkligt väl överens med kartbilden över dagens älgbetesskador. Älgen följer samma vandringsvägar nu som då.
I Svenstavik har man sedan tjugo år tillbaka en modern variant av inför-jakten-samling – Älg-Hälga. Helgen före älgjakten är det marknad på byn med VM i älgskånkskastning som den stora begivenheten. Världsrekordet ligger på 35 meter. Grenen har ännu inte tagits in  i OS, men det är bara en tidsfråga.
Alla älgjägare där ute är värda ett stort tack för den skogsvårdsinsats de gör. Det finns beräkningar som pekar på att vi förlorar 20% av virkesproduktionen på grund av viltbetesskador. Älgstammen måste ner i antal så uppmaningen får bli: Skjut mer kor!

OK-hagen

Vårt arbetslag på LRF Skogsägarna har haft två dagars teambuilding. Det har hunnit bli några såna övningar genom åren, fast i olika sällskap. Varje gång kommer det fram nya guldkorn. Extra tänkvärt den här gången tycker jag ”ok-hagen”, som man ser på bilden, var. För ett konstruktivt arbete och goda relationer gäller det att hålla sig i den övre högra rutan av hagen, ”respekt-rutan”, där ”jag är ok” och ”du är ok”. Alla har vi ”krokar” som om vi fastnar på dem kan göra att vi halkar ner i ”anklagar-rutan”(där jag är ok men inte du) eller över i ”otillräcklig-rutan”(där du är ok men inte jag) eller i värsta fall ner i hopplöshetsrutan (där varken du eller jag är ok). Om man är medveten om arbetskamraternas och sina egna ”krokar” så kan man i viss mån undvika att lägga ut/fastna på dem.
Efter en stunds funderationer insåg jag att en ”krok” som kan få mig att tappa besinningen och direkt åka ner i anklagarrutan är när mina ärliga avsikter ifrågasätts. Det förklarar också varför jag blev så oerhört arg när jag på Naturskyddsföreningens skogsblogg fick läsa grova insinuationer om att vi från LRF hade dikterat vad två av våra föreläsare skulle säga vid vårt Almedalsseminarium. Det handlar i båda fallen om fritt tänkande människor inbjudna för att ge sin syn på skogen. Att dessutom låta påskina att vi använder barn som politiska redskap kastar mig direkt ut ur ”respekt-rutan” i ok-hagen. Insinuationen kränker inte bara mig och LRF utan framförallt Emma, en klok tonåring som vuxit upp med skogen både fysiskt och mentalt nära sig, den skog som hon en dag kommer att ta över. Som barnbarnsbarn till poeten Pelle Näver verkar hon också ha ärvt språkets gåva. Hon bjöd oss på en skoglig rundtur, ur sitt eget perspektiv. Vår enda styrning var att vi bett henne ge sin syn på skogen.
Ja nu vet ni alla bloggläsare att om ni anklagar mig för oärliga avsikter så ser jag rött. Visst gör jag misstag ibland, men mina avsikter är alltid ärliga.