Marianne Eriksson

Högbonden i Höga Kustens horisont

Långt därbort  i horisonten syns Sveriges högsta bonde, 60 meter hög, Högbonden. Tidigare var det en fyrplats där, numera ett vandrarhem och naturreservat. Högbonden ligger i världsarvet Höga Kusten, den kuststräcka som har största landhöjningen i Sverige. En gång i tiden låg inlandsisen tre kilometer tjock här och tryckte ner jordskorpan som sen dess sakta men säkert reser sig upp ur havet.
I mitt förra blogginlägg skrev jag om en gammal sjöbotten av kalkbleke. Här i Höga Kusten vandrar vi istället fram på klappperstensfält, eller djävulsåkrar som de också kallas, av röd Nordingrå-granit och lite annat gott&blandat. Nordingrågraniten kallas också för rapakivigranit därför att den är så lättvittrad. Rapakivi är finska och betyder rutten sten ….. rappakalja kommer visst också från finskan.   

En djävulsåker av rapakivi

För mycket kalk

”För mycket och för lite skämmer allt”, är en gammal sanning som håller än. Porfyrberggrunden i Älvdalen, gnejserna i Bohuslän och sandstenen i nordöstra Småland – gemensamt för de jordar som bildas av dessa är att de är kalkfattiga och inte så bördiga. Bördiga blir däremot jordarna som bildas av kalkstensberggrunden i Skåne, Siljansringen i Dalarna och Storsjöbygden i Jämtland. Ibland kan det dock bli för mycket av det goda, så även av kalken. De här fotona tog jag idag i ett område på Rödön i Jämtland där marken är så kalkrik att den blir steril. Några enstaka orkidéer trotsar kalken och står som små trotsiga dvärgsoldater i öknen. Några små maskrosor hittade vi också där, spensliga med mörkröd bladnerv. Det är inte vilken maskros som helst, det är en Jämtlandsmaskros. Det lär visst finnas flera hundra sorters maskrosor så du behöver inte vara avundsjuk på oss jämtar för att vi har en egen maskros. Det finns säkert nån Dalamaskros eller Ölandsmaskros åt dig och Stockholmsmaskrosor vet jag att det finns gott om.

Jämtlandsmaskros i kalköknen

Kanske undrar du hur den här kalköknen kommit till. Jo det var en prästänka som ville få mer slåtter- och betesmark så hon lät dika ut Acksjön, en kalkblekesjö vars botten nu utgör ett Mecka för traktens botanister. Nån vidare slåttermark blev det nog inte.

Skogssamtal på Donners plats

Almedalsveckan är slut. Slut var jag redan på torsdag kväll när vi hade rivit vår monter på Donnerska platsen. Då hade vi burit, byggt, klättrat, flyttat, klistrat, sågat, skurit, knutit, skruvat och PRATAT sen sju på morgonen. Vår gotländske superentreprenör hade i ottan levererat delar av den gotländska skogen. Den skottskjutande granen protesterade dock mot torrläggningen genom att hänga med skotten. Besökarna i vår monter förförde vi med barkbröd och älgchips innan de fick smaka på familjeskogsbrukets erbjudande om hållbar framtid på och för landet. En heldag mitt i folkflödet med många viktiga samtal blev det och förhoppningsvis gav det fler effekter än onda fötter.
Det lär ha varit ca 1800 olika seminarier och möten under Almedalsveckan. Vilken fortbildningsmöjlighet! Jag hann tyvärr bara gå på skogsseminarier, och där var både budskap och diskussioner väldigt förutsägbara. Det hade varit kul, och nyttigt, att gå på något helt annat, t ex ”Hållbara hoppjerkor” som Almega anordnade. Att träffa andra människor än det vanliga klientelet, att fundera över andra frågor än de som hopas framför den egna dörren, att vända och vrida på vinklar, kuttingar och perspektiv – det behöver vi alla om vi inte ska stagnera i tanke och handling.
Många intressanta, och delvis skrämmande, samtal har det varit under veckan. Skrämmande var bl a det samtal där en politiker på en för skogsbruket mycket viktig position visade sig på fullaste allvar tro på att kontinuitetsskogsbruk ger en högre lönsamhet för skogsägaren. Skickligt lobbat (av andra än oss)! Skrämmande var också hur siffrorna om turismens expansion används som ett tecken på att skogsnäringen minskar i betydelse. Att vi svenskar spenderar lika mycket när vi turistar i andra länder glöms bort, liksom att det är i Stockholm, Göteborg och Malmö som turismen ökar som mest. Skogsnäring och turism är två viktiga näringar som mycket väl kan samexistera och ska vi prata nationalekonomi är det nettoexport som ska jämföras.
Nåväl, nu är Almedalsveckan slut för denna gång och vardagsarbetet tar vid. Fast för min del blir det först några veckors semester. Några blogginlägg ska det nog bli även under semestern för det finns ju så himla mycket intressanta saker att fundera över och samtala om. Du hänger väl på?

Solnedgång över Almedalsveckan

Emma - framtidens skogsägare

Observera att det inte stod ”hemma i Almedalen” i rubriken, för hemma skulle jag nog aldrig kunna känna mig i denna enorma vandrande skara av människor som ständigt söker efter viktiga personer att avfyra sitt budskap mot. Nej det står ”Emma i Almedalen” därför att idag berättade Emma, 13 år gammal, om sin syn på skogen i vårt skogsseminarium ”Det var vi som ärvde skogen”. Emma kommer en vacker dag att bli skogsägare och jag är övertygad om att hon kommer att klara det med glans.  
Det är många skogsseminarier i Almedalen i år, säkerligen på grund av den stora mediadebatt om skogen som vi haft under våren. Det är ungefär samma människor som pratar, fast i olika konstellationer beroende på arrangör. Har man inte fått en föreläsarroll så sitter man i publiken. Diskussionerna blir därefter, som en ping-pongmatch ungefär.
Så blev det inte när Emma talade. Vem kan säga emot en trettonåring som bjuder på sina njutningsfulla smultronställen i skogen? Vem kan säga emot en trettonåring som säger att det är viktigt att ha mål för sitt skogsbruk och förbereda sig för skogsägandet genom att skaffa sig kunskap? Vem kan säga emot framtiden?

Full fart på dansbanan

Vad är egentligen kultur? Vad är finkultur och vad är fulkultur? Och vem har tolkningsföreträdet? Jag funderade en del över det i helgen när jag ena kvällen var på nostalgidans på Svea Park i Kaxås och dagen efter på bygdeteater i Döda fallet i Ragunda. Två typiska landsbygdsföreteelser, sånt som riksmedia och storstadens innefolk ofta belägger med ett lätt löjesskimmer.

Svalkande sommarskymning på Svea Park i Kaxås

Svea Park var en kulturupplevelse. Sommardansbana vid vattnet, skjutbane- och tombolastånd (visserligen inte öppna), AC genom öppna fönsterluckor, kokkaffe utstrött på dansgolvet (potatismjöl funkar också), ljusskylten damernas/herrarnas och givetvis dansanta människor från flera mils håll. Styrdansen är hos sina virtuoser en väl utvecklad konstart. Hit kommer man för att dansa och träffa folk. Inne på dansbanan är det svettigt, lika för alla så det gör inget. Svalka och återhämtning får man ute i den ljusa sommarkvällen. Gamla vänner pratar minnen och öser beröm över eldsjälarna i bygdegårdsföreningen som med ideella krafter byggt ut anläggningen. Och man är långt från Stureplans penningstarka inneställen.
”Flykten till Ravundberget”, spelad vid Döda fallets vridläktare var också en kulturupplevelse. Det omgivande landskapet utgör storslagna kulisser för spelet som skrivits av Sven Wollter. Proffsskådespelare och amatörer från bygden spelar tillsammans så att man ibland inte vet vem som är proffs. Även här är det massor av ideell tid och engagemang som möjliggör verksamheten. Och man är långt från statsunderstödda Dramaten.
Jag erkänner att jag är partisk. Jag brinner för landsbygden och avskyr den nedlåtande schabloniserade bild av landsbygdskulturen som ibland förmedlas av TV och riksmedia. Finns det äkthet, engagemang och samhörighet i kulturyttringarna så är det finkultur för mig.

"Svartskogsbruket"?

Jag hade tänkt blogga om plantor och skottskjutning och kanske avslöja receptet på mina syltade granskott idag. Innan jag hann dit snubblade jag dock över en annan slags skottskjutning på Twitter. ”Centern bli aldrig grönare än Erlandsson, Erlandsson blir aldrig grönare än Stridsman och Stridsman blir aldrig grönare än svartskogsbruket.” skriver Naturskyddsföreningens ordförande ikväll. Är det ett inlägg som anstår en seriös miljöorganisation? En livaktig debatt om skogsbruk behöver vi, men den här typen av argumentation behöver vi inte.
När Naturskyddsföreningen i våras lämnade det s.k. dialogprojektet deklarerade man att man nu istället skulle lägga sin tid och kraft på att dokumentera bristerna i dagens skogspolitik. Onekligen gör man sitt yttersta för detta. Tänk om den tiden och kraften istället kunde läggas på att tillsammans med oss i skogsbruket planera och ställa i ordning pedagogiska exempel på god natur- och kulturmiljöhänsyn vid avverkning. Vi har ett 60-tal demonstrationsgårdar över hela landet som går att utveckla med fler visningsytor. Skogsägare, skogstjänstemän och maskinförare, alla vill vi ta bra hänsyn men vi behöver också kunskap om vad som är bästa hänsyn. Förra året deltog nästan 2000 maskinförare i utbildningar om hur man undviker körskador vid avverkning och körning intill vattendrag. I den inventering Skogsstyrelsen gjort av tagna och otagna hänsyn (den där Naturskyddsföreningen säger att man mörkar lagbrott) visar det sig att andelen avverkningar där man kört över vattendrag har sjunkit från 43 till 19%. Ökad kunskap leder till förändring. Det är värt att lägga tid och kraft på!

Vem är det som är lång, ljus och vacker? Nej jag tänker inte på Fröken Sverige, jag tänker på årets längsta och ljusaste dag. För att inte tala om hennes ljusa, nästan obefintliga natt. Att stå på berget i Bingsta klockan elva på kvällen och se solen sänka sig över Storsjön väcker de fornnordiska hedniska generna till livs. Jag kan verkligen förstå att dessa, de ljusaste av dagar och nätter, ägnades åt att hylla livets växtkraft. Allt är grönt, allt är ljust, och fotosyntesen jobbar dygnet runt. Nu vore det lätt att än en gång halka in på lovsången till den gröna cellen och glädjen att få jobba med att odla, skörda och förädla förnyelsebara råvaror, Rio +20, hållbart skogsbruk och hela baletten. Jag bespar er läsare det för den här gången och önskar er istället en riktigt grön, skön och ljus midsommar.

Det har varit en skogligt händelserik vecka. Skogsstyrelsen skickade i  tisdags ut sina årliga inventeringsresultat av naturhänsynen. Där kunde man bl a se att antalet körningar över bäckar i samband med avverkning minskat med mer än hälften på ett år. En mycket glädjande utveckling som  måste vara en effekt av att nästan 2000 skogsmaskinentreprenörer senaste året deltagit i utbildningar om hur man förebygger körskador vid vatten. Och idag kom ytterligare en rapport från Skogsstyrelsen som visar att 647000 hektar av de frivilligt avsatta arealerna håller höga naturvärden redan idag och att ytterligare 143000 hektar kommer att växa in i höga naturvärden.

Observera timmerbröten i andrakammarsalen

Dessa positiva signaler gillas dock inte av alla. Det framgick vid det skogsseminarium som Folkpartiet igår anordnade i gamla riksdagshuset med deltagande av bl a kulturjournalisten Maceij Zaremba och Naturskyddsföreningens vice ordförande Karin Åström. Kravet på en ny skogspolitik upprepas som ett mantra oavsett vilka förbättringar vi från skogsbruket kan visa upp. Att riksskogstaxeringens siffror tydligt visar att lövandelen i våra skogar ökar avfärdas  som ”uppskattningar”.  Hur seriös är man om man kallar en årlig inventering av 20 000 provytor  för ”uppskattning”?
Sammanfattningsvis så var det ett seminarium med väl förberedda föredragande, en duktig moderator och mycket kvalificerad publik. Ändå tyckte jag inte att seminariet ledde många steg framåt. En av åhörarna uttryckte det så här: ”det var bara en radda monologer”. Ordförande i Folkpartiets miljögrupp sammanfattade det hela som en samsyn om att det behövs en renässans för naturvården. Den samsynen märkte då inte jag något av.
Samtidigt som vi satt där i den gamla andrakammarsalen var tiotusentals personer samlade i Rio för den globala konferensen Rio+20 som handlar om att klara utmaningarna hållbar utveckling och utrotandet av fattigdom, hur vi genom att använda förnybara resurser kan uppfylla humana behov. I det perspektivet känns det onekligen som att vi plaskar runt i en liten ankdamm i vår svenska skogsdebatt.