Livskraftig guckusko i sitt rike

Här i Jämtland blommar guckuskon just nu som bäst ….. och trivs som bäst. Kalkrikt, lagom fuktigt och ganska gles skog – så ser det ut där klungor av guckusko bryter fram. Tidigare fanns guckuskon på rödlistan men numera bedöms den som livskraftig. Och just livskraft är vad den utstrålar där den står prunkande och välväxt. Jag såg guckusko på en ö i Stockholms skärgård tidigare i veckan. Den var betydligt klenare, men så var den nog också en bit utanför sin ”trivselzon”.
Många av de arter som vi rödlistar och skyddar, ja kanske till och med överbeskyddar, befinner sig i ytterkanten av sitt spridningsområde. Där är de extra känsliga för påfrestningar eftersom de redan lever på den yttersta gränsen. När en art däremot befinner sig i sitt kärnområde tål den större påfrestningar. Och guckuskon den trivs i Jämtland och klarar att leva tillsammans med skogsbruket där. En skonsam gallring mår den bara bra av eftersom den inte vill ha alltför mörkt. På den nedre bilden syntes tidigare inga guckuskor men efter en gallring för några år sedan är det nu guckuskostånd både här och där. Slutavverkning klarar den också förutsatt att en viss beskuggning bibehålls och inga stora körskador uppstår. Fast märkligt nog så var det i ett vägdike som jag såg den största mängd guckuskor jag nånsin sett. Så kan det vara när man är i guckuskons rike.

Välmående guckuskor efter gallring

2062 års julklapp - Köttmaskinen

”För stundande skördar” hette KSLAs 200-års-jubileumskonferens som jag igår avnjöt. ”En dag om hur dåtiden, nutiden och framtiden vävs samman i ett obrutet mönster” löd varudeklarationen. Platsen var väl vald, Stockholms Universitet ligger nämligen på det gamla ”Experimentalfältet” där KSLA  huserade under många år.
Framtidsinslagen i konferensen stod ett gäng unga akademiker från de gröna näringarna för. De har under ett års tid jobbat med Framtidsprojektet, dvs att skapa en bild av hur det kan se ut i våra näringar år 2063. I en tänkvärd presentation tog de oss med in i framtiden. Några axplock: Peak Soil närmar sig, dvs den tidpunkt när biomassaproduktionen kulminerar för att sedan sjunka. Insekter, särskilt gräshoppor, utgör en viktig del av vår föda. Mer traditionellt kött kan man tillverka i Årets Julklapp – en ”köttmaskin”. ”Stadsodlingsagronom” är en 7-årig utbildning som bl a innehåller insektsproduktion och urban gestaltning. Vi transporterar oss i ”Pod-cars” som drivs av elenergi från vägbanan.
På skogens område var framtidsbilderna tyvärr inte lika innovativa. Synd att jag nog anses överårig i dessa sammanhang. Annars hade jag gärna varit med och kreerat 2063 års skogsbruk.

En av Jämtlands 11000 fångstgropar för älg. Alla är de fornlämningar.

Tro nu inte att det här inlägget handlar om Vasaloppet. Nej det handlar om de forn- och kulturlämningar som våra förfäder lämnat efter sig. Förra veckan kom rapporter om att det fortfarande skadas på tok för många fornlämningar i skogsbruket.  En avverkning behöver inte vara av ondo för lämningar som t ex fångstgropar eller gamla boplatser, förutsatt att det inte blir körskador förstås. Däremot är markberedningen ett stort hot.
Som gammal studiekampanjledare för ”Kulturmiljövård i skogen” vet jag att skogsägare och annat skogsfolk har ett stort intresse för kulturspåren i skogen. Det handlar ju om spåren av vår egen art och är mycket lättare att ta till sig än knappnålslavar eller kapuschongbaggar. Det är alltså inte av illvilja som man skadar lämningarna. Nej, det handlar om bristande kunskap och planering. Skogsstyrelsens undersökningar visar att där maskinföraren kände till lämningarna och deras läge tas ”obetydlig hänsyn” i bara 2% av fallen jämfört med 17% när man inte kände till dem. Det behöver man ju inte vara Einstein för att förstå.
Jag tror att det krävs följande steg för att uppnå bättre hänsyn: 1) Mer inventering, koordinatsättning och digitalisering av värdefulla forn- o kulturlämningar. 2) Mer kunskap hos skogsägare, skogstjänstemän och maskinförare om olika typer av fornlämningar och vilken hänsyn de kräver. 3) Planeringsunderlag där lämningarna finns inlagda samt snitsling ute i terrängen 4) God kommunikation med maskinföraren före åtgärden.

Svenska modellen för brukande av skog tål att synas

Idag är det svenska flaggans dag. Utan att för den skull bli alltför nationalistisk tycker jag att det är värt att slå ett extra slag för den svenska modellen för brukande av skog. Oftast menar vi med den svenska modellen ett hållbart skogsbruk med balans mellan produktions- och miljömål. Miljöhänsyn tas genom formella avsättningar, frivilliga avsättningar och generell hänsyn vid alla åtgärder. Dessutom avverkar vi i Sverige inte på de lågproduktiva markerna. Till den svenska modellen räknas också skogsägarnas organisering i demokratiska skogsägarföreningar.
Vi har en tendens att klä oss själva i tagelskjorta och inte se och vara stolta över vårt svenska skogsbruk. Ute i världen är svenskt skogsbruk en framgångssaga. Vi satsade tidigt på en återväxtplikt och skydd för växande skog. Vi har restaurerat sönderhuggna skogar, dubblerat virkesvolymen och byggt upp ett välfärdssamhälle med intäkterna från skogen som bas. Glöm inte att berätta den historien …… men glöm inte heller att framgång är färskvara.

Svarte Swartling - välförtjänt pristagare

”Veckans höjdpunkt” är bra att ha  som stående punkt på personalmöten od. Den här veckan är höjdpunkten för mig utan tvekan offentliggörandet av att Svarte Swartling får årets Guldyxa. Priset som Land, Elmia och LRF Skogsägarna delar ut på SkogsElmia, hade  i år kriterierna att pristagaren skulle vara en skogsägare som bedriver ett hållbart skogsbruk och är en god ambassadör för det svenska familjeskogsbruket. Svarte lever i alla avseenden upp till detta. Läs mer om Svarte här  och lyssna på radioprogrammet där han berättar om sitt skogsbruk här . Svarte finns också med på sid 20-23 i skriften ”Familjeskogsbruket erbjuder hållbar framtid på och för landet” och i ”Klimatsmarta affärer på gårdsnivå”.
Att jobba i  folkrörelser som LRF och skogsägarföreningarna kräver kraft och engagemang. Det är människor som Svarte som ger oss anställda ny energi och får oss att orka lite till. Tack Svarte och alla andra eldsjälar i vår organisation. Tillsammans synliggör och förverkligar vi skogens möjligheter.

En av försommarens fröjder

Jag är inte bonde. Men jag älskar att så frön på våren, och helst även skörda frukterna av odlarmödan på hösten. Bäst av allt är dock när det på försommaren pirrar i kroppen av förväntan. För just DEN HÄR sommaren kommer att bli den bästa av alla odlingssomrar. Sol och regn i lagom blandning kommer att få trädgårdslandet att prunka. Jag ser för mitt inre öga hur jag varje morgon ska gå ut och plocka spröda sockerärtor, krispig sallad och saftiga morötter medan färgsprakande blomsterprakt väcker själen till liv. Så blir det ytterst sällan. Revsmörblomma, våtarv och svinmålla frodas och tränger ut de ädlare grödorna. Ändå fylls jag varje vår av dessa härliga förhoppningar. Det måste vara det som kallas odlarglädje.
Min jordfräs är inte fullt så förväntansfull, men han går ändå ganska bra om han får en kall öl då och då.

Granplantor till minne av stämman i Sundsvall

Nyss hemkommen från Hembygdsförbundets stämma med många funderingar i bagaget. Stämmans tema var Skogen och passande nog var den förlagd till Sundsvall där sågverksindustrins vagga stod. På slutet av 1800-talet var Sundsvallskusten världens sågverkstätaste område. Alla har vi väl hört de bevingade orden ”Och såg vid såg jag såg hvarthelst jag såg”. Fast här på hembygdsförbundets stämma myntades travestin  ”sly vid sly jag såg där förr jag såg en såg” av en något dyster landsbygdsbo.
Sundsvall ligger i Medelpad vars landskapsblomma är gran. SCA var påpassliga och bjöd stämmodeltagarna på varsin granplanta från närliggande Bogrundets plantskola. Snygg reklamkupp!
Stämmans tema var skogen, något som berör många av medlemmarna i hembygdsrörelsen, men också i LRF och skogsägarföreningarna. Många skogsägare har upprörts över det vinklade diskussionsunderlag som skickats ut från rikskansliet och även över formuleringar i den skogspolicy som skulle antas på stämman. Lyckligtvis var styrelsen lyhörd nog att gå med på justeringar av skogspolicyn. Förhoppningsvis har man också fått sig en tankeställare över arbetssättet. Det är aldrig lyckat att skriva medlemmar på näsan, särskilt inte med sotsvart penna.

Formellt skyddad svensk areal

Se upp för siffror i debattartiklar! Siffror invaggar lätt läsaren i någon sorts trygghet att här är minsann exakta vetenskapliga sanningar. Detta använder sig WWF av i  den här debattartikeln. Där står det om Sveriges skyddade arealer så här: ”Bland 27 EU-länder ligger vi i själva verket på plats 19 när det gäller hur stor landareal vi procentuellt sett har skyddat.”
En rapport tidigare i år angående former för skydds- och bevarandeåtgärder visar att olika länder redovisar skyddade arealer på olika sätt. Sverige rapporterar till den Internationella Naturvårdsunionen (IUCN) in strikt skyddade områden, t ex reservat och nationalparker, och landar i den sammanställningen på 11% skyddad areal. Tyskland ligger däremot på 42% skyddad areal. Synar man den handen så visar det sig att nästan hela den tyska arealen består av landskapsskyddsområden. I dessa ska visserligen särskilda hänsyn tas men det är fullt möjligt att bedriva skogsbruk där.
Det här kan inte vara okänt för WWFs experter. Ändå går man utan att blinka ut i media med denna jämförelse mellan äpplen och päron.

P.S. Det finns andra bloggare som upprörts av WWFs debattartikel, se här.

Barkpellets - koldioxidneutral energikälla

”Dirtier than coal” skriver Greenpeace i ett internationellt dokument om användning av skogsråvara för energiändamål. De flesta såg nog ut som fågelholkar i ansiktet när de läste detta. Skogsbrukets kretslopp är ju i det långa perspektivet klimatneutralt. Koldioxid tas upp i fotosyntesen, lagras i trädet och frigörs igen när träråvaran bryts ner, t ex genom att eldas. Balansen går att påverka på ett för klimatet positivt sätt genom att öka tillväxten under ett antal år och då ta upp och lagra mer än vad som bryts ner och genom att bygga in det avverkade virket i varaktiga konstruktioner. Stenkol är ju egentligen växtdelar som lagrats under mycket, mycket lång tid. När det används för energiproduktion frigörs den lagrade koldioxiden. En mycket negativ kolbalans för klimatet alltså. Genom att använda koldioxidneutral träråvara istället för kol gör man enligt logiskt matematiskt tänkande klimatet en tjänst, eller hur? Men se det tycker inte Greenpeace och deras kompanjoner ”Friends of the earth”. I logotypen för ”Friends of the earth” står också ”see things differently”. Det stämmer verkligen, de ser saker annorlunda. Kanske var de också inblandade i Body Shops plastkassar för ett antal år sedan. På dem stod den dummaste slogan jag sett innan jag såg ”dirtier than coal”. ”Save a tree, use PVC” stod det på dem.
LRF Skogsägarna har samlat sina ståndpunkter angående skogen och klimatet i en agenda som du hittar här.