Jag drog till London på minisemester i tron att under några dagar slippa tänka på skogsbruk. Rugbyturnering kändes garanterat skogsfritt. Innan jag ens hade hunnit in på arenan sprang jag dock på dessa gigantiska brittiska barkborrar (se bilden). De verkade ladda upp för svärmning. Stressande värre för fyra skogstjänstemän från Dagmars hemland. Ingen rast och ingen ro.
Ingen rast och ro har det varit på den mediala fronten heller. Zarembas femte artikel i serien ”Skogen vi ärvde” heter ”Skönheten och odjuret”. I en rak översättning är skönheten det allmänheten vill ha ut av skogen, och odjuret är skogsbruket. En hake i resonemanget är att ”skogen vi ärvde” inte ärvdes av allmänheten, den ärvdes av trehundratusen skogsägare. En av dem har uttalat sig i en debattartikel i Västerbottenskuriren.
Ryktet att det idag skulle bli chat med Zaremba på DNs websida nådde ända till London. Tyvärr hann jag inte hem innan chatten stängde och kanske var det tur. Min skogslärarådra löper amok när jag i efterhand läser frågorna och svaren. Även min bloggkollega verkar ha härsknat till. Inom mig ser jag en annan kollega, en skogsman som ägnade hela sitt yrkesliv åt information och utbildning. På sin pensionsdag sammanfattade han läget i orden ”kunskapsbehovet är bottenlöst”.
Marianne Eriksson









