Hög- eller lågproduktiv?

Jag har tillbringat dagen på ”lågproduktiv skogsmark”, på jägmästarspråk kallat skogligt impediment vilket innebär att den virkesproducerande förmågan är mindre än en kubikmeter per år och hektar. Är produktionsförmågan högre än så kallas det produktiv skogsmark. Definitionen av skogsmark är dock att marken är bevuxen med träd som blir minst 5 meter höga vid mogen ålder och har en krontäckning som är större än 10%. Alltså har jag varit på lågproduktiv skogsmark. Som ni ser på bilden var den högproduktiv vad gäller hjortron. Jag kan intyga att den också hade hög produktion av stickande och sugande insekter.
En aktuell skogspolitisk tvistefråga just nu är vilken mark som ska räknas in i de 17% landareal som vi i det s.k. Nagoyaavtalet åtagit oss att undanta från brukande. Naturskyddsföreningen driver hårt att lågproduktiv skogsmark inte ska få räknas med. Den håller inte tillräckligt höga naturvärden säger man. Det har jag svårt att förstå. De lågproduktiva skogsmarkerna är ofta fuktiga/blöta torvmarker som i ett landskapsperspektiv har stor betydelse för vattenbalansen. En allmän ekologisk grundregel är dessutom att övergångszonen mellan olika biotoper (t ex åker-skog, skog-myr) är artrikast eftersom man där finner arter från båda biotoperna.
Våra skogliga förfäder gillade inte  ”lågproduktiva skogsmarker”. Jag gick idag längs ett dike som nog grävdes med ljusa  förhoppningar om att höja virkestillväxten. Det var i det här fallet bortkastat arbete som gett effekt på max fem meters avstånd från diket. Med dagens kunskap skulle ingen komma på tanken att dika där, och det både av ekologiska och ekonomiska skäl. Marker som producerar mycket hjortron producerar inte mycket virke.