Fler och fler bor i våra storstäder. Längtar till landet gör man dock. Den nya trenden verkar vara att åtgärda detta genom att ta landet in till stan. Förra veckan kunde vi läsa om ”Trädgård på spåret” vid Skanstull i Stockholm som besöktes av deltagare från LRF-stämman. När jag går från centralen till kontoret i Stockholm på måndagmorgnarna passerar jag ett koloniområde där landet verkligen flyttat in i stan. Röda stugor med vita knutar omgivna av syrenbuskar kan för en stund få en att tro att man är mitt ute på vischan. Det trodde jag också härom kvällen när jag cyklade genom Stockholm och var ytterst nära att krocka med en fartblind grävling.
Är det månne denna längtan till landet som den senaste tiden fått en del storstadsbor att i media uttrycka sin bestämda uppfattning om det skogsbruk som bedrivs ute på landet? Är det längtan till landet som gör att man vill att skogen ska stå där orörd och vänta till den dag man kommer ut på besök? Undrar just hur länge det dröjer innan skogarna kring Digerberget får besök. De sju invånarna i den byn uppskattar också skogen, den ger jobb, bränsle, kött och bär.
Jag själv har den senaste tiden känt en extra stark längtan till landet, närmare bestämt till pär-landet. Jag vet inte om min man känt samma längtan men idag har i alla fall pärerna, med hans hjälp, kommit ner i jorden. Det kändes som ett bra sätt att fira nationaldagen. Tack Alströmer för att du gav Sverige denna fantastiska gröda!
Marianne Eriksson









