Stämplat á la Lübeck
Mitt tidigare blogginlägg angående Lübeckmetoden resulterade i att jag fick en inbjudan att komma till de djupa Tivedsskogarna för att på plats och ställe studera metoden. Sagt och gjort. Jag och vår skogsskötselexpert på LRF Skogsägarna äntrade häromdagen tåget till Hallsberg för att gå på blind-date med en för oss okänd skogsägare. Vi fick en dag med många intressanta diskussioner och funderingar om trädslag, tillväxt, klimatförändringar och landsbygdsutveckling.
Vi besökte bl a ett nyligen genomhugget barrbestånd i en sydvästsluttning ner mot en sjö. Humuslagret var luckert och de daggmaskar som stack upp huvudet, eller var det svansen, tyckte det var smaskens. Årsringarna var fläskiga och självföryngringen av gran riklig. Onekligen borde någon form av kontinuitetsskogsbruk kunna fungera under dessa förutsättningar. Dock är jag inte övertygad om att Lübeckmetoden skulle vara den bästa formen av kontinuitetsskogsbruk. Ärligt talat så såg avverkningen i mina ögon mest ut som en ojämn höggallring.
Vi besökte också ett blandbestånd där det för femton år sedan avverkades på ungefär samma sätt. Där var jordmånen en podsol och boniteten lägre. Vi enades om att metoden nog inte passade så bra där, särskilt inte om man vill ha ett blandbestånd. Granen kommer snart att dominera totalt. Tallen är ju liksom de flesta av våra lövträd ljusälskare.
Sammanfattningsvis hade vi en intressant dag med en nyfiken, tänkande och experimenterande skogsägare. Omvänd är jag dock inte. Givetvis ska en skogsägare som har bestånd med så gynnsamma förutsättningar som jag beskrev i början kunna bedriva någon form av kontinuitetsskogsbruk där. Den absoluta merparten av Sveriges skogsmarker uppfyller dock inte dessa kriterier och därför tycker jag att det är oklokt att i en riksdagsmotion plädera för ett införande av Lübeckmetoden i Sverige. Dessutom gillar jag inte tanken att köra inne i relativt gamla granbestånd vart tionde år. Och vad gäller klimataspekten så fortsätter jag nog att tro att det är bra med ökad skogstillväxt.
Marianne Eriksson