Jag hade tänkt skriva något somrigt och fint idag, kanske om mandelblom, kattfot eller blå viol. Råkade dock ta en twittersväng först och där hoppade det grodor bland ängens blommor. Jag hoppas de som sagt/skrivit följande grodor biter sig rejält i tungan till nästa gång:

• ”Skogen är naturligtvis en viktig ekonomisk tillgång, men reglerna måste skärpas för att undvika skövling.” (Jan Björklund, Fp, i sitt Almedalstal) Får en utbildningsminister verkligen sprida sådan inbillning? Att prata om skövling i ett land som i mer än hundra år haft återväxtplikt är grovt osakligt.
• ”Allt känns fattigt, övergivet och förfallet” (Dan Jönsson om Haparanda i boken Ingenmansland) Han kan inte ha sett det nya köpcentrat i Haparanda. Boken sågas rejält i en recension i DT.
• ”Han representerar ett Sverige som knappt längre finns och som Stockholm ler överseende åt.” (Oisin Cantwell i Aftonbladet om Eskil Erlandsson och hans Sommarprogram) Ja det ”överseende leendet” har vi ju sett en hel del av, men att landsbygden ”knappt längre finns” är ett övertramp som borde rendera rött kort.
• ”Skratta inte nu. Det finns mycket som talar för att de nordligaste delarna av landet går en strålande framtid till mötes.” (ur artikel i Svenska Dagbladet om gruvnäringens expansion) Här verkar det inte räcka med att ”le överseende” längre, det tycks vara rent skrattretande att det skulle kunna gå bra för Norrland. Se upp där nere – glöm inte talessättet ”Skrattar bäst som skrattar sist”.