Marianne Eriksson

Ceres (alias Demeter) - växtlighetens gudinna

Dra mig baklänges så förvånad jag blev i fredags när dagens första mail var en gratulation till att jag blivit invald i Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin. Nog för att jag minns att jag ifjol fanns med på förslag men kom jag inte in då så väntade jag mig verkligen inte något annat utfall i år. Jag kan inte påminna mig att jag gjort några särskilt remarkabla insatser detta nådens år 2011.
Jag har under flera års tid arbetat i ett par av KSLA:s kommittéer. Det tog sin tid för mig att förstå KSLA:s roll. Den neutrala och oberoende plattformen ”på vetenskaplig grund” frestade på mitt tålamod, särskilt som jag i mitt jobb på LRF hade vant mig vid att vara partisk, höja rösten och gasa i kurvorna. Jag tyckte KSLA kändes tandlöst och långsamt. Så småningom insåg jag dock att det var just KSLA:s oberoende ställning och allsidiga belysning av komplicerade frågor som gav tyngd och trovärdighet åt denna anrika mötesplats. Och nu får jag en formell plats där. Det känns lite agasamt. Tänk om jag inte klarar att vara neutral, opartisk och vetenskaplig.
Nej, jag väljer att tänka så här istället: Nu har jag chansen att från en väl ansedd plattform göra mitt bästa för att lyfta fram de gröna näringarna och deras betydelse för landet, i dubbel bemärkelse.  Jag har inga egna forskarmeriter men jag är, åtminstone ibland,  grymt bra på att sprida den kunskap andra tagit fram. Med fötterna och hjärtat på landsbygden hoppas jag dessutom kunna bidra till att decentralisera  KSLA:s insatser. När jag dessutom ser på hemsidan att KSLA står under Hans Majestät Konungens beskydd så kan det här väl inte bli annat än bra?

Go´låt - det goda samarbetets krona

Det har sina fördelar att ha kontor på två ställen. Man kan t ex gå på julmingel två gånger. Idag har jag varit på mingel i LRF-huset i Östersund. Inbjudna var LRFs samarbetspartners. Med liv och lust kastade de sig in i glöggångorna där gamla och nya kontakter möttes helt enligt mingelskolans handbok. För mig, som nu arbetat utanför länet i fem år, blev det en hel del nostalgiska möten med gamla kändisar men också möten med nya fräscha ansikten. Tiderna förändras, och vi med dem (?). 
Det var länge sen jag skrattade så gott som när minnena av vår gamla kör Olåt kom upp. Den kören framträdde, och tränade, bara en gång per år och bestod av folk från LRF och våra samarbetspartners. Där ingick medlemmar, förtroendevalda, byråkrater, rådgivare, miljöexperter, ja alla som ville vara med i vårt samarbete. Första framträdandet ledde till körnamnet Olåt. Efter ett par år drev publiken igenom en hedrande namnändring till Go´låt. Ett par år senare inträdde dock ett par brölande stjärngossar i lokalen och körens namn återgick till Olåt. Numera är kören nedlagd. Det är däremot inte det goda samarbetet mellan alla aktörer i länet som tror på de gröna näringarnas framtid. Än bättre blir det av en stunds mingel.
Nästa vecka tänker jag vara med på julmingel i LRF-huset i Stockholm. Undrar just om det blir Olåt eller Go´låt där …..

Döm om min förvåning när jag en morgon fick se den här synen på väg till kontoret. Framför Östersunds rådhus står en man och halar ner EU-flaggorna! Även om 72% av jämtarna en gång i tiden röstade nej till EU, så är det här väl ändå en lite sent påkommen protest? Och mitt utanför Jens Nilssons högborg, han som snart ska bli EU-parlamentariker (extrasäte tack vare Irlands ja till Lissabonfördraget). Vojne, vojne!
Nåja, ”aktivisten” halade ner EU och hissade flaggor för Vinterstaden Östersund och verkade dessutom uppbära kommunal lön för det. Jens Nilsson är ju fortfarande kommunalråd i Östersund så han misstycker nog inte.

Oavsett röstningsresultatet 1994 så måste vi idag erkänna att vi i de gröna näringarna haft en hel del nytta av EU. Själv har jag genom åren varit insyltad i många EU-projekt, av skiftande kvalitet om jag ska vara ärlig. Att öka LRF-medlemmarnas datorisering med hjälp av en kringresande ”datadoktor” blev t ex en riktig flopp. Med åren har dock projekten blivit mer pricksäkra och LRFs projektrutiner allt bättre. Idag kan vi med stolthet säga att våra projekt är professionellt skötta och till verklig nytta för de gröna näringarnas företagare. Mycket som på 90-talet drevs som projekt är idag i ordinarie drift, t ex lokal färdigvärme, distansutbildningar, biogasanläggningar, lokal livsmedelsförädling och samverkan mellan turistföretagare på landsbygden.

Låt oss jobba för ”mer ur EU” istället för ”ner med EU”. Mer resurser till gles och svag infrastruktur och mindre till flyttkarusellen mellan Bryssel och Strassburg. Mer resurser till landsbygdens företagande och mindre till tung och överarbetad byråkrati.

Inga EU-pengar till dylikt, tack!