Marianne Eriksson

Två veckor i den svenska vardagslunken har inte förträngt de starka intrycken från vår resa i Kenya. Något som genomsyrade våra möten med människorna där och intrycken längs vägen var en stark insikt om och tro på att kunskap och utbildning är nyckeln till framtiden. Att kunna betala barnens skolgång var drivkraften för de bondeföretagare vi träffade. Överallt längs vägarna, från tidig gryning till sena kvällen, vandrade barn och ungdomar i skoluniformer på väg till eller från skolan. Någon enstaka skolskjuts såg vi också men inkvalningsdistansen till den var nog betydligt större än de svenska tre kilometrarna. Vid skolorna tittade klasar av glada skolbarn ut och ofta fanns det visdomsord skrivna på väggar och portar, t ex som på den här bilden – ”Where there is a will, there is a way”. Jag fick en stark känsla av att orden var sprungna ur den egna verkligheten, inte köpta av någon konsult.

Åter hemma på svensk mark efter två veckor i Kenya är det många tankar om vatten som skvalpar runt i huvudet. Regntunga oktoberskyar, dricksvatten ur kranen, grön el från Indalsälven, översvämmat Bangkok och många starka intryck från Kenya. Vattnet som bristfaktor för grödornas tillväxt, kampen för att ta vara på regnvattnet för att ge liv och växtkraft under längre tid. Vattnet som jordförstörande kraft när det ohämmat sköljer nerför bergssluttningarna och underminerar jordbruksmarken i Katuk Odeyo så att djupa ”gullies” bildas. På bilden står vi i utkanten av ”the valley of death” där hela gårdar har eroderat bort. Med hjälp av trädplantering försöker man, med skiftande framgång, att binda jorden i dalen. Det lindrar dock bara symptomen på ett problem som egentligen handlar om bristande kommunikation. Bönderna uppe i bergen avverkar skog för att istället odla jordbruksgrödor på marken. De drabbas inte av de ökade vattenmängder som sedan sköljer nerför sluttningarna och äter upp marken för bönderna i Katuk Odeyo. De olika regionerna förmår inte gemensamt ta tag i problemet och lösningen ligger därmed långt borta.

Maurice Odhiambo Kwadha heter min nya idol. På en halv hektar mark i Kombewa i Kenya bedriver han agroforestry. Det gör han så bra att tolv personer har sin försörjning från gården. Det handlar om ”brain” säger han, att använda huvudet, planera, räkna och följa upp. Två odlingssäsonger per år, en kortare, en längre, kräver delvis olika grödor. Kvävefixerande växter tillför jorden näring liksom komposten. Olika sorters träd som ger frukter, djurfoder och virke står spridda i odlingarna av majs och annat. Den enda kon är såld men en ny, mer högmjölkande sort, står i startgroparna. Som grädde på moset drar familjen också upp trädplantor som de säljer till andra bönder. Maurice är en av Vi Skogens budbärare. Han är ett levande exempel för andra bönder i trakten att det går att öka avkastningen från sin gård mångfalt. Den metoden känner vi igen ifrån Kraftsamling Skog men den känsla och ”brain” som Maurice lägger in i sitt agroforestry ligger vi hästlängder ifrån.

Om drygt två veckor kan det bli väsentligt vidgade vyer på den här bloggen. Då har jag avnjutit två veckor i Kenya tillsammans med Kraftsamling Skogs förstafemma. En av våra tidigare medlemmar i förstafemman jobbar där nere och har ordnat ett spännande program för oss. Vi kommer givetvis att besöka Vi-Skogen men också det projekt som LRF Skogsägarna och Norra Skogsägarna varit engagerade i. Det går bl a ut på att hjälpa småbönderna att bygga upp en fungerande organisation för att få större inflytande över och bättre betalt för sina råvaror. Vi sitter på en hel del knowhow om detta i den svenska lantbrukskooperationen.
Vi hoppas förstås få med oss många nya intryck och tankeställare hem. Vår svensk-afrikanske kollega hävdade alltid att han i Kraftsamling Skog hade stor nytta av sina erfarenheter från arbetet i Vi-Skogen. Både där och här hemma handlar det om att utveckla småföretagares kunskap, attityder och lönsamhet.
Kanske tycker någon att det luktar Juholt om vår resa. Då kan jag lugna er med att vi tar ut semester och betalar resan helt ur egen ficka. Det känns onekligen lite unikt att åka på semester med sina arbetskamrater. Det gör man bara om man trivs ihop. Kanske ligger en del av förklaringen till Kraftsamling Skogs framgångar däri.