Marianne Eriksson

Flerskiktad skog

Idag slank jag med på en temadag om kontinuitetsskogsbruk som Norrskog anordnade för sin personal. Det gäller ju att hålla sig uppdaterad för att kvalitetssäkra nivån på bloggandet. Inga av mina blogginlägg har nämligen lästs och kommenterats av så många som dem om Lübeckmodellen. Då gäller det att ligga på topp.
Vad har jag då lärt mig idag? Jo, till exempel att det finns 1,8 miljoner hektar skog i Sverige som är så pass skiktad att den lämpar sig att bedriva kontinuitetsskogsbruk i. 0,8 miljoner hektar av dessa är avsatta med någon form av skydd (reservat e.d.) så i praktiken finns 1 milj ha fullskiktad skog att tillgå. Naturskyddsföreningen vill att kontinuitetsskogsbruk ska bedrivas på 30% av den produktiva skogsmarksarealen, dvs 7 milj ha. 6 milj ha måste alltså omföras till skiktad skog. Att ställa om en likåldrig granskog till fullskiktad tar ca 50 år och forskarnas produktionssimuleringar pekar på att man under den tiden får räkna med en tredjedel lägre tillväxt jämfört med konventionellt gallrade bestånd.

Försöksyta för omföring av likåldrigt till flerskiktat

Jag har också idag med egna ögon sett försöksytor som huggits ner till den i vissa kretsar så omdiskuterade 10§-kurvan. Vilken skogsförstörelse! Ingen seriös skogsägare kan vilja ha skog som nyttjar produktionspotentialen så dåligt. Jag lärde mig på den ytan ett nytt uttryck av Sveaskogs forskningsledare som pratade om hur man får skog att ”växa baklänges”.
”Berikande plantering” var ett annat för mig nytt uttryck. Mats Hagner kallar det för naturkulturmetoden och tillväxtdiagrammet visade där på under två kubikmeters tillväxt per år och hektar på mark som lätt skulle kunna producera det dubbla.
Sammanfattningsvis så tror jag efter den här dagen fortfarande att kontinuitetsskogsbruk kan lämpa sig i bokskog, i bördiga fuktiga och frostlänta granskogar där det är svårt att få upp ny skog med hyggesbruk, i t ex kalkbarrskogar med speciella marksvampar som inte tål att kalläggas och i tätortsnära skogar där man av sociala skäl inte vill ha hyggen. Vill någon på vanlig skogsmark välja ett rejält produktionsbortfall så är det fullt möjligt inom lagens råmärken, men jag tycker personligen att det är slöseri med naturresurser att göra det i en värld där tillgången på biomassa är en av framtidens flaskhalsar. Den tankemöda vi nu satsar på att grunna över kontinuitetskogsbruk och de pengar vi riskerar att förlora skulle göra större nytta i t ex en massiv satsning på att minska körskadorna i skogsbruket, utveckla maskiner med lägre marktryck och kosta på mer tid och hjälpmedel vid körning i känsliga områden.

Det är fascinerande hur ett ämne i media kan gå från 0 till 100 på en vecka. ATL och Skogsland har lyckats att på en vecka lyfta fram Lübeckmetoden som det svenska skogsbrukets frälsning.
Jag har full förståelse för att Örebro kommun vill ha kontinuerlig skog runt sin soptipp, att kontinuitetsskogsbruk av sociala skäl kan passa i det närmaste strövområdet runt städerna och att bokskogar i sydligaste Sverige kan skötas på detta sätt. Merparten av våra skogar i Sverige är dock inte soptipps-/tätortsnära eller ädellövskogar.
I fredagens Skogsland efterlyser en av Lübecksmetodens förespråkare en saklig och nyanserad debatt. Samtidigt handlar artikeln om vad man ”anser”, ”tror på” och ”tycker”. I en förbryllande stickvägsplanering beskrivs hur man först har 25 meter mellan stickvägarna och sedan när träden blir större ökar stickvägsavståndet till 40 meter. Hur hög procent stickvägsareal blir det egentligen? Slutklämmen i artikeln är att ”hyggesfritt skogsbruk har alla förutsättningar att bli den dominerande brukningsformen i Sverige”. Saklig och nyanserad debatt?
Med förra veckans stormmöte i färskt minne är jag synnerligen skeptisk till en metod där man gallrar skogen vart tionde år. En gallring skapar tyvärr en tillfällig instabilitet hos de kvarvarande träden. Stormen Dagmar var skoningslös på den fastighet inom Norrskogs område där ägaren satsat hårt på kontinuitetsskogsbruk. Inom Södra har man efter stormarna Gudrun och Per enats om att inte längre gallra i skog över 20 meters höjd.
Jag har glädjande nog fått många kommentarer på mina blogginlägg om Lübecksmetoden. Jag ska försöka besvara dem så fort jag kan. Eftersom jag inte är någon skogsskötselforskare måste jag dock kolla upp några saker först för att kunna vara saklig och nyanserad. Du hänger väl på debatten?

Så var det då dags för ytterligare ett blogginlägg om Lübeckmodellen.  ATL skrev förra veckan om modellen. Skogsaktuellt skrev redan 2010 om modellen i samband med att Naturskyddsföreningen kom ut med skriften  ”Skogsbruk utan hyggen”.  I den lyfts Lübecksmodellen fram som ett lönsamt och naturligt skogsskötselsystem. Lutz Fähser, fd chef för Lübecks statsskog, tror att modellen passar även i Sverige. Tror han att vi har gott om ädellövskogar och brunjordar i Sverige också? Vi vet att en stor del av Sverige täcks av podsoler med isolerande humuslager och där är granen vinnare i ett kontinuitetsskogsbruk. Svenska skogsforskare har i Skogsskötselserien samlat det man vet om Lübecksliknande modeller i Sverige.
Den ekonomiska principen för ett framgångsrikt skogsbruk är enligt Lübeckmodellen att minimera insatsen – och inte att maximera uttaget. Modellen klarar sig i de flesta fall utan plantering och röjning. När Lutz Fähser införde den minskade kostnaderna med 50% …… och virkesuttaget med 25%. Det kan man kanske acceptera om man som det skrivs i avsnittet om Lübecksmodellen vill minska vår konsumtion av skogsprodukter och ersätta detta med andra material. Är det åter dags för plastkassarna med texten ”Save a tree, use PVC”?

Stämplat á la Lübeck

Mitt tidigare blogginlägg angående Lübeckmetoden resulterade i att jag fick en inbjudan att komma till de djupa Tivedsskogarna för att på plats och ställe studera metoden. Sagt och gjort. Jag och vår skogsskötselexpert på LRF Skogsägarna äntrade häromdagen tåget till Hallsberg för att gå på blind-date med en för oss okänd skogsägare. Vi fick en dag med många intressanta diskussioner och funderingar om trädslag, tillväxt, klimatförändringar och landsbygdsutveckling.
Vi besökte bl a ett nyligen genomhugget barrbestånd i en sydvästsluttning ner mot en sjö. Humuslagret var luckert och de daggmaskar som stack upp huvudet, eller var det svansen, tyckte det var smaskens. Årsringarna var fläskiga och självföryngringen av gran riklig. Onekligen borde någon form av kontinuitetsskogsbruk kunna fungera under dessa förutsättningar. Dock är jag inte övertygad om att Lübeckmetoden skulle vara den bästa formen av kontinuitetsskogsbruk. Ärligt talat så såg avverkningen i mina ögon mest ut som en ojämn höggallring.
Vi besökte också ett blandbestånd där det för femton år sedan avverkades på ungefär samma sätt. Där var jordmånen en podsol och boniteten lägre. Vi enades om att metoden nog inte passade så bra där, särskilt inte om man vill ha ett blandbestånd. Granen kommer snart att dominera totalt. Tallen är ju liksom de flesta av våra lövträd ljusälskare.
Sammanfattningsvis hade vi en intressant dag med en nyfiken, tänkande och experimenterande skogsägare. Omvänd är jag dock inte. Givetvis ska en skogsägare som har bestånd med så gynnsamma förutsättningar som jag beskrev i början kunna bedriva någon form av kontinuitetsskogsbruk där. Den absoluta merparten av Sveriges skogsmarker uppfyller dock inte dessa kriterier och därför tycker jag att det är oklokt att i en riksdagsmotion plädera för ett införande av Lübeckmetoden i Sverige. Dessutom gillar jag inte tanken att köra inne i relativt gamla granbestånd vart tionde år. Och vad gäller klimataspekten så fortsätter jag nog att tro att det är bra med ökad skogstillväxt.