Marianne Eriksson

Kanske ett blivande socialt impediment?

Jag hörde härom dagen en man använda det träffande uttrycket ”sociala impediment”. Med impediment menar vi ju i skogen marker där produktionsförmågan är mindre än en kubikmeter per år och hektar. Ibland har jag nog skämtsamt använt uttrycket ”socialt impediment” när en person helt saknar social kompetens, men det var inte det den här mannen menade. Nej han pratade om flerägda skogsfastigheter som ibland kan leda till död mans hand över skogen. Tre syskon, eller ännu värre åtta kusiner, som inte kan enas om vad man ska göra med skogen. En vill avverka och få ut pengar, en annan vill skapa nyckelbiotoper. En vill röja ungskogen men en annan tycker sig inte ha råd med det. Summan av kardemumman blir att ingenting blir gjort alls och så blir det ett socialt impediment av fastigheten. Det är ett gissel för landsbygden som ”älskas ihjäl” ……. och efter att ha skrivit det här får jag väl skaffa  bodyguard.

Tät tätortsparkering

I mitt pendlande mellan Jämtland och Stockholm går det inte att undvika att filosofera över olikheterna mellan dessa världar. Orden tätort och glesbygd säger en hel del. I en tätort som Stockholm är det verkligen tätt mellan det mesta. Tätt mellan husen, tätt mellan bilarna och tätt mellan människorna. En morgon på tunnelbanan kände jag något varmt bakom örat. Jag trodde först att det var en räv som hade vaknat men insåg snart att det var en medpassagerare bakom mig som andades rakt på mitt öra. Då står man tätt! Är det anledningen till att Stockholm ligger högst i landet i antibiotikanvändning?
I den jämtländska glesbygden blåser det istället kallt om öronen och det är glest, mycket glest, mellan husen, mellan bilarna och mellan människorna. Men så ligger också Jämtland lägst i landet i antibiotikaanvändning.
Vi behöver både stad och land, tätort och glesbygd, men det är inte bra när tätorten blir för tät och glesbygden för gles. Obalansen blir allt större och kollapsen kommer närmare på bägge ställena. Hur ska vi bryta den utvecklingen? Finns lösningen bland de unga kvinnor med stort engagemang för miljö och natur som lockas av ett liv på landet? Läs mer om dem i den här bloggen skriven av Christel Gustafsson, landsbygdsstrateg på Jordbruksverket. Kanske är det dags för en ny grön våg?

Här i glesbygden finns det gott om plats för fler människor

Varje morgon kl 8 får jag en sammanställning över färska mediainslag med skoglig bäring. Igår var en av Aftonbladets rubriker ”Du gamla, du fria, du kalhuggna land”. Texten inleds så här: ”De flesta inbillar sig nog att Sverige norr om Östersund är orört land”. Det är en aktad och prisbelönt journalist som skrivit detta. Han vet säkert att halva Sveriges yta finns norr om Östersund, men tycks ha glömt att skog, malm och vattenkraft från den halvan byggt upp Sveriges välstånd. Att en hel landsända skulle både utgöra råvarubas och ligga orört är en ekvation som inte går ihop.
Så här skriver skribenten vidare: ” Ingenstans har jag sett skog som vi föreställer oss skog.” I orden ”vi föreställer” ligger pudelns kärna tror jag. Vilka är ”vi” och hur skapar ”vi” sin föreställningsbild? Vem har tolkningsföreträdet? Vem skapar bilderna?
För många år sen gjorde jag vid ett studiebesök på Aftonbladet den chockerande upptäckten att man inte hade en enda journalist norr om Stockholm. Den senaste tiden har vi nåtts av beskedet att TT drar in alla sina redaktioner norr om Stockholm. Vad innebär detta för mediabilden av vårt avlånga land? Om man ”inbillar” eller ”föreställer” sig orörda, men ändå levande, bygder så blir resultatet givetvis de dystra vinklade reportage som vi redan ser alltför många av.
Som tur var kom det idag i en annan tidning en landsbygdsbilaga där det skrivs om kreativitet, modern teknik och livskvalitet på landsbygden. Läs den istället.
P.S. Under gårdagen pågick en livlig debatt i anslutning till bloggversionen av Aftonbladets artikel. Bl a deltog en engagerad skogsägare där. Den debatten försvann från webben innan dagen var slut. Vart tog den vägen Aftonbladet?

Bygd, hembygd, landsbygd – positiva ord för de flesta av oss, under förutsättning att det är levande bygder.  I en levande bygd bor det människor, och människorna som bor där måste försörja sig på något.  För dem som äger skog kan skogen ge ett större eller mindre tillskott till försörjningen, under förutsättning att man får bruka skogen.
Hembygdsrörelsen har över fyrahundratusen medlemmar, många av dem boende på landsbygden, många av dem skogsägare. Jag är själv medlem i två hembygdsföreningar därför att jag tycker att vårt kulturarv är viktigt men också för att föreningarna bidrar till en levande landsbygd ……. trodde jag i alla fall. Idag är jag inte så säker på det. Det verkar nämligen inom hembygdsrörelsen pågå en kampanj för att väcka misstroende mot skogsbruk och skogsägare. På stämman i maj ska en skogspolicy antas. Om den liknar det här diskussionsunderlaget, eller skogssidorna i det nummer av Bygd och Natur som kom idag så blir  jag inte kvar som medlem. En folkrörelse som svartmålar sina egna medlemmar och vill vingklippa deras verksamhet så radikalt  jobbar inte för hembygden, den jobbar för obygden.

P.S. Är du medlem i en hembygdsförening så nyttja dina demokratiska möjligheter att tycka till i skogsfrågan. D.S.

Fönsterlav - effektiv avfuktare

När jag passerade det här fönstret med fönsterlav och blombägarlav gick mina tankar till Kicka, en gammal släkting som betytt mycket för mig. Hon lärde mig att göra ”vitlimar” (kvastar av björkris) på försommaren när det savade och svartlimar” senare på sommaren. På hösten skulle fönsterlav och blombägarlav plockas in, rensas och torkas för att sedan läggas i när innanfönstren skulle in. Kicka hade nytta av skogen på många andra sätt också, plockade bär och hämtade ved och sa inte nej till en älgstek på bordet. I den by och brödraskara hon gifte in sig i var skogen en absolut nödvändighet även för penningförsörjningen. Den egna skogen var för liten, åkerlapparna för små och korna för få så det var skogsjobben åt ”bolaget” som gav intäkter.
Ordet ekosystemtjänster fanns inte i ordlistan på den tiden men ändå var det precis det som det handlade om.  Slår man upp ordet idag förklaras det så här: ”de funktioner hos ekosystem som på något sätt gynnar människan, det vill säga upprätthåller eller förbättrar människans välmående.” Och visst är skogen en fantastisk tillhandahållare av nytta för människan, då som nu? Utan brukandet av skogen skulle det inte  bo många själar på landsbygden. 

"Vitmossa och rött" till minne av Kicka

Som ett tack till Kicka för allt hon lärde mig smyckar jag varje höst hennes grav med fönsterlav och blombägarlav, eller ”vitmossa och rött” som Kicka kallade den ekosystemtjänsten.

Hektar efter hektar av tända ljus

Allahelgonahelg på bortaplan. Istället för att tända ljus på gravarna därhemma gjorde vi ett studiebesök på världsarvet Skogskyrkogården i Stockholm. I många år har jag hört talas om vilken upplevelse det är att vara just där just då. Och visst var det en stark upplevelse att se tusen och åter tusen ljus brinna i den till synes oändliga pelarsalen av höga tallar. Skog ger trygghet, skog är tröst i sorgen.
Hundratusen gravar lär det finnas på Skogskyrkogården. Mer än hundratusen personer bosatta i storstaden har valt att få sin sista vila i skogen. Det påminner mig om en kartläggning tidigare i år som visade att flyttströmmarna från storstäderna till landsbygden ökar, men först efter döden. Människor vill begravas i den bygd där man har sina rötter. Det är en fin gest som signalerar att det finns positiva minnen och djupa värden kopplade dit. Tyvärr tillför den gesten inga skatteintäkter till bygden.
Skog och landsbygd tycks röra oss alla, men inte under livets alla skeden. När det är sommarsemester, bärplockning, älgjakt, vit jul eller dags för den sista vilan bryr man sig som mest om skog och bygd. Däremellan förväntas landsbygden och skogen stå och vänta, orörd och i samma skick som den alltid varit. Inga avverkningar som förändrar landskapet, inga nerlagda jordbruk, inga igenbommade butiker. Den ekvationen går inte ihop. Ett aktivt skogsbruk är en viktig bas för en levande landsbygd.

Tycker du att…..?
-Markberedning ska undvikas
-Nya skogsbilvägar inte ska tillåtas
-20 procent av den produktiva skogsmarken ska skyddas varaktigt
-Varje skogsägare frivilligt ska avsätta minst 10 procent av sin produktiva skogsmark
-Hyggesfritt skogsbruk ska användas på 30% av den produktiva skogsmarken
-Skogsgödsling, dikning och främmande trädslag ska förbjudas
-Befintliga contortabestånd ska avvecklas
-Högst 20% av skogen får vara under 20 år
-All brukad skogsmark ska omfattas av en landskapsplanering, för mindre markinnehav koordinerad av myndigheterna
-En avgift ska införas i skogsbruket
-Ändringar av grundlagens äganderätt och ersättningsregler ska göras

Om du gillar det här kan du säkert hitta fler ”godbitar” i SNFs skogspolicy. Vad du däremot får svårt att hitta där är skyddsformer för den enskilde skogsägaren, hon/han som lever av och för sin skog, och vars företagande bidrar till att hålla landsbygden levande. Möjligen finns de med i punkten som säger att ”Lokalbefolkningen och urfolken ska ha medinflytande över skogar av betydelse för deras rekreation, jakt, näringsverksamhet etc. I Sverige gäller detta särskilt det samiska urfolkets rättigheter, kultur och försörjningsmöjligheter.” Om skogsägarna ingår i detta så har ju onekligen deras egen skog betydelse för deras näringsverksamhet. Gentilt att de åtminstone får ha medinflytande över sin egen skog.

Intensiva dagar med snabba kast mellan människor och miljöer. Ena stunden distanscirkelledarutbildning med jordnära Rolf från SV i Burträsk, skogsveteranen Lars från Orsa och kvicksilvret Camilla från Småland. De är nu snart laddade för att leda studiecirklar på webben istället för i bygdegården.
Sedan direkt till KSLAs högtidssammankomst i Stockholms stadshus med kungen och Silvia som hedersgäster. De såg inte mig och jag hittade intressantare sällskap i en i Kälarne(!) boende professor i regional planering, entreprenörskap och tillväxt på landsbygd. Vilka möjligheter det finns idag att bo på landsbygden och verka ända bort i Japan! Jättekul var det också att möta årets Anders Wall-stipendiat, unga skogsvårdsentreprenören Joakim Gustafsson från Dalsland, som jag varit med och sållat fram bland ett tjog andra framtidshopp. Ännu bättre var att Eskil Erlandsson fick ett samtal med Joakim och fick sig en hel del om skogsvårdsentreprenörens vardag till livs.
Efter en sån arbetsdag känns framtiden hoppfull. Möten mellan människor är det som skapar utveckling.

En bra dag på jobbet. Besökte ett regionalt styrgruppsmöte i Hammarstrand. Konstruktiva diskussioner i bra samarbetsklimat bådar gott för den tredje Kraftsamlingssäsongen. Svåraste nöten att knäcka är som vanligt att integrera Kraftsamling Skog i det löpande arbetet i skogsägarföreningen, att sälja in de mervärden i form av stärkta relationer och fler uppdrag som ett ”kraftsamlande” arbetssätt ger.
Fortsatte  direkt till ”Allt för byn” som hade matinéföreställning på Centrum i Hammarstrand, sista anhalten på den järnvägsturné de gjort i inlandet den senaste veckan. Tyvärr missade jag framtidsseminariet som föregick själva föreställningen. Vilka landsbygdskämpar det här gänget är! Istället för att sätta sig ner och gnälla över att macken lagts ned, kiosken stängt och stafettläkarna kommer och går så lyfter de sig själva i håret och gör något som ingen kunde tänka sig. Låt oss hoppas att de kan starta en pandemi.
Avslutade dagen i Hammarstrand med att fira en femtonåring tillsammans med nära och kära. En heldag i Hammarstrand. En bra dag i livet.