Marianne Eriksson

 

Möte med övervakningskommittén för landsbygdsprogrammet. Fem år har gått sen första mötet. Då var mycket oklart, vilka måltal och indikatorer skulle landsbygdsprogrammet ha och hur höga skulle de vara? Efter ett år såg det dystert ut, lågt ansökningstryck, Leader stod och stampade och Skogsstyrelsens LBP-hantering hade kapsejsat. Nu, efter fem år, rullar programmet på och allt pekar på att de flesta av programmets mål  kommer att uppnås. Talessättet att det omöjliga bara tar lite längre tid stämmer tydligen.
En gång om året är ÖK-mötet utökat med en dags studiebesök på olika företag som fått stöd från landsbygdsprogrammet. Den här gången besökte vi tre företag i Norrbottens kustland, värdefulla betesmarker, en gårdsrestaurang och en mjölkgård. Minsta gemensamma nämnare för dem var ett brinnande engagemang och många, många arbetstimmar veckans alla dagar. Gudskelov så uttalade alla också klart att stödet från landsbygdsprogrammet betydde mycket för att de skulle kunna utveckla sitt företagande. Annars hade ju landsbygdsprogrammets insatser varit meningslösa. Extra viktigt var det den här gången eftersom vi hade besök från finansdepartementet, regeringens plånbok, med oss, en man i randig kostym och svarta blanka skor. Efter en tur i kvigornas betesmarker var inte skorna så blanka längre.

Dagens gåta – vad är det som betingar ett pris på 925 kr per gram?
Kanske gissar du på saffran? Fel, det kostade ifjol 70 kr per gram. Guld då? Nej priset på 24 karats guld ligger på 340 kr per gram. Då drar du kanske till med kokain? Fel igen, enligt Wikipedia är kokainpriset 800 kr (har inte gjort någon egen marknadsundersökning).

Kommer du inte på nå´t mer? Då kan jag avslöja att den rekvisition till Landsbygdsprogrammet av pengar för ett halvårs verksamhet inom projektet Krafthandling Skog som vi efter mycken möda och stort besvär skickade in igår betingade ett pris på 925 kr per gram. 1,973 kg vägde handlingarna som följde med rekvisitionen. När och hur handläggarna på Skogsstyrelsen ska hinna granska materialet står skrivet i stjärnorna. Kanske är det säkrare att investera i saffran?

Hej, nu är jag tillbaka på LRFs bloggportal efter att det senaste året ha luftat mina tankar på den öppna marknaden. Vill du veta vad jag haft för mig där så klicka här. Du som inte känner mig sedan tidigare kan få veta lite mer om mig på den här länken.
Första dagen i mitt nygamla bloggliv har jag varit på möte med Övervakningskommittén för Landsbygdsprogrammet. Det är en stor kommitté med representanter för alla möjliga och omöjliga organisationer. Programperioden är 2007-13 så det börjar dra ihop sig. Till hösten görs programändringar för att säkra upp att alla medel används. En del åtgärder, t ex startstöd och investeringsstöd, går åt som smör i solsken, medan andra, t ex infrastruktur, står och stampar. Leader, med sina 63 LAG-grupper, börjar få luft under vingarna, även om det muttras en del över byråkratiska regelverk (borde kanske stavas regelvärk). Dagens bästa kommentar var ”är det viktigare att göra saker rätt än att göra rätt saker?”

Mitt förra blogginlägg slutade på en gropig grusväg. Det här inlägget handlar också om en gropig väg, fast mer bildligt. Vi har under drygt två år drivit ett landsbygdsprogramsprojekt som förstärkning till Kraftsamling Skog. Det var ett av de första projekten som Skogsstyrelsen beviljade i sin nya roll som filial till Jordbruksverket (filial vad gäller Landsbygdsprogrammet alltså). När jag blir pensionär kanske jag skriver en bok om tiden med detta projekt – en tragikomisk resa på gropig EU-väg. Just nu är jag dock fullkomligt nöjd över att ha skrivit en slutrapport som tillsammans med en kartong verifikationer är inskickad till Skogsstyrelsen. Med väl förrättat värv och hedern i behåll har vi kommit till vägs ände ….. för denna gång.

Landsbygdsprogrammet uppslukar all min yrkesaktiva tid just nu. Det är dags att slutredovisa ett kompetensutvecklingsprojekt för skogsägare som utgjort en förstärkning och fördjupning av Kraftsamling Skog. Nu gäller det att hålla tungan i rätt mun och siffrorna i rätt kolumn. Vårt ekonomisystem Agresso öppnar enligt glada påhejare ofantliga möjligheter till rapporter och analyser även för oss ekonomiska analfabeter. De ofantliga möjligheterna synes mig snarare ofattliga. Verifikationsnumren är niosiffriga, siffrorna är mikroskopiskt små och finns i hur många kombinationer som helst. Full koncentration är ett måste. När koncentrationen hotar att övergå i frustration, aggression och i värsta fall konvulsioner tackar jag min lyckliga stjärna för 80-talets psykoprofylaxkurser. Den andningstekniken verkar förlösande även i Agresso.

Mötena med övervakningskommittén för landsbygdsprogrammet är en outsinlig källa till blogginlägg. Jordbruksminister Eskil Erlandsson gjorde oss den äran vid det senaste mötet. Han inledde med att tala om att han ääälskar landsbygden. Jag är lite misstänksam mot såna uttryck efter den gången när jag stolt kråmade mig när min lilla systerdotter sa ”jag ääälskar dig moster….” för att i nästa andetag tillägga ”…. å´ rentjuren å´ mina röda skor.” Nu tror jag i och för sig att Eskil verkligen menar vad han säger som den sanna landsbygdsbo han är. Inga röda skor hade han heller vilket ju är förståeligt med tanke på den pågående valrörelsen.

En del valfläsk blev det förstås. Enligt Eskil har inom Jordbruksdepartementets ansvarsområde 33% av alla krångliga regler förenklats denna mandatperiod. Just regelkrånglet är en av tre prioriterade punkter på hans önskelista inför valet. Grön tillväxt och sänkt tröskel för att anställa folk är två andra.
Ääälskar du också landsbygden? Gå då in på  www.regeringen.se/tipsaeskil och ge Eskil dina tips på vad vi kan göra för att utveckla landsbygden.

-31 grader ger positiva bieffekter, t ex buss till kontoret. I mitt tidigare liv som regionchef på LRF Jämtland var morgonbussen in till stan ett bra sätt att hålla relationen till länsstyrelsens vitala delar vid liv. Sen jag började pendlandet till Stockholm har mina bussrelationer blivit eftersatta. Tack vare kylan fick jag igår ett intressant buss-samtal om fördelarna med att ha lantbruk under samma avdelningstak som annat företagande på länsstyrelsen. Lantbrukarna är ju Sveriges största småföretagargrupp och för mig känns det givet att de ska finnas med på samma bana som andra företagare. En förutsättning är förstås att lantbrukarna själva ser sig som företagare och att näringslivets företrädare inte negligerar de ”gröna företagarna”.
Landsbygdsprogrammet smög sig objudet in i samtalet. Där har utvecklingen på skogsfronten istället gått tvärtom, LBP-resurser har brutits loss just för skogen och handläggs av Skogsstyrelsen. Bra eller dåligt? Det beror på…… Klarar Skogsstyrelsen att hantera programmet med fokus på företagande på landsbygden? Finns det risk att länsstyrelsen slentrianmässigt räknar bort skogsägarna och hänvisar dem till Skogsstyrelsen? Även skogsföretagare kan ju vilja söka t ex investeringsstöd och det ingår inte i Skogsstyrelsens paket. Sista, men inte minsta, frågan är om skogsägarna själva vill se sig som företagare.
Vår bussresa tar bara tio minuter så man hinner inte avhandla alla vinklar och vrår. Dock hann jag intuitivt känna att min rutinerade tjänsteman tyngdes av allt fler och tyngre administrativa system. Hur går det egentligen med regeringens förenklingsarbete?

Understundom har jag här på bloggen varit kritisk mot Skogsstyrelsens hantering av landsbygdsprogrammet. Den här gången måste jag dock få ge Skogsstyrelsen en komplimang för en oerhört snabb ärendehantering. 9 dagar från ankomststämpel till beslut!!! År 2007 låg vår ansökan inne 9 månader innan något beslut togs. Vilken dramatisk förkortning av handläggningstiden!
Tack vare en snabb och flexibel tjänsteman kan nu många inom skogsägarrörelsen ta semester i lugn och ro. Beslutet om förlängning av vårt projekt gör att vi kan jobba i jämn takt hela hösten istället för att tokjobba augusti-september för att hinna ikapp oss själva i det projekt som vi startade med många månaders försening.
Jag hoppas denna radikala tempohöjning hos Skogsstyrelsen är ett tecken som bådar gott inför den översyn* man nu gör över skogsägarnas myndighetskontakter. Är den ljusnande framtid månne vår?
*Den bloggade Linda Hedlund om igår.

Koncensus kan vara något väldigt fint. Koncensus kan också vara väldigt komplicerat att uppnå. När Övervakningskommittén(=ÖK) för landsbygdsprogrammet ska fatta beslut ska det göras i koncensus. Vid senaste ÖK-mötet skulle ett beslut tas om ändringar i landsbygdsprogrammet. Från LRF var vi på några punkter inte nöjda med förslaget. Det handlade bl a om kompensationen till dem som tappar stöd pga att de har mer än 60 träd/ha på betesmarken och ett fult försök att bekosta rovdjursstängsel med LBP-pengar istället för viltskademedel. Efter intensiva diskussioner dagarna före mötet blev det till sist bestämt att vi från LRF skulle lägga ner våra röster istället för att rösta nej. Anledningen var att ett nej skulle kunna försena ändringen av LBP ett helt år och vi skulle då förlora många sköna tillskottspengar, t ex för investeringsstöd, som fanns i det nya förslaget. Det var inget lätt ställningstagande men bedömningen var att det ändå var det som totalt gagnade våra medlemmar bäst.

Så otacksamt att sedan bli påhoppad i ATL av Ekologiska Lantbrukarna som menade att om LRF hade stått på sig så hade förslaget ändrats. Icke sa Nicke – jordbruksdepartementet lämnade inte en centimeter förhandlingsutrymme, den vägen var redan prövad. Det är lätt att vara styv i korken när man företräder några tusen skapligt enhetliga medlemmar jämfört med 168 000 LRF-medlemmar med många olika intressen.

Onekligen kan man fundera över vilken funktion ÖK ska ha. Att sitta som gisslan med snaran om halsen känns inte särskilt meningsfullt.