Marianne Eriksson

Stämmodemokratisk kö till sluten votering

Jag känner flera föreningsveteraner som med skräckblandad förtjusning i rösten sagt mig att ”en stämma är en stämma”. De har då menat att på en stämma kan allt hända, man kan inte i förväg ta något för givet. Sådana är de medlemsdemokratiska reglerna. En skicklig talare kan få en stämma att byta fot och rösta på ett annat sätt än styrelse eller valberedning tänkt sig. Det fick jag uppleva idag på Norrskogs stämma där stämman i en sluten votering bytte ut en av de föreslagna styrelseledamöterna.  
Stämman bjöd i övrigt på en välgörande varm attityd till samverkan mellan LRF och Norrskog. LRFs VD stämmotalade om gemensamma utmaningar och vikten av att ”kroka arm” och Norrskogs ledning instämde. Värmande var det också att träffa så många gamla bekanta skogsägare från alla mina år i Västernorrland och Jämtland. Ränderna, eller är det kanske rutorna, går aldrig ur. Flera av skogsägarna var upprörda över och ville prata om Hembygdsförbundets skogspolitiska spel. Det kan nog bli en svettig stämma i Sundsvall nästa vecka.  
En glad överraskning råkade jag ut för på damtoaletten – det var kö där! 17 av 73 ombud var kvinnor, dvs 23%. I den nya styrelsen är 3 av 9 stämmovalda ledamöter kvinnor, 33%. Och andelen kvinnor i hela skogsägarkåren är 38%. Snart är vi där!

I måndags var det oooliiidligt spännande på LRF Skogsägarnas kontor. Rykten gick om att Sveaskog skulle komma med ett utspel under dagen. Tänk om de skulle lova att göra frivilliga avsättningar för naturvård på en nivå som familjeskogsbruket inte skulle ha en chans att hänga med på. När vi på deras hemsida istället hittade ett pressmeddelande om ”debattgaranti” såg de flesta av oss ut som frågetecken. Någon kollade dagens datum, det var inte första april.
En sån här gång känns det extra kul att jobba i en folkrörelse och intresseorganisation som LRF. Jag minns kulturchocken när jag på 90-talet gick från en statlig myndighet, Skogsvårdsstyrelsen, till LRF. Från kraven på att vara lågmäld och objektiv till att i alla lägen göra det bästa för medlemmarna. Vardagen var som en hagelsvärm av tyckanden, diskussioner och debatter. Det tog ett tag innan jag insåg tjusningen med det. Nu skulle jag inte för allt smör i Småland vilja vara utan den kraften.  I förra årets skogsdebatt såg vi hur det ute i landet poppade upp egna debattartiklar och svar på andras debattartiklar från kända och okända personer i LRF och skogsägarföreningarna. Vi har ingen debattgaranti, men debatterar - det gör vi!

Rubriken är ett citat från en insändare i Norrköpings Tidningar i onsdags från föreningen Skydda Skogen. I insändaren ondgör sig Thomas Tidholm och Viktor Säfve över att LRFs ordförande i Östergötland i en debattartikel använt sig av samma formuleringar som en tidigare insändare i Östersundsposten. Detta anser de bevisa att artikeln är skriven på LRFs huvudkontor, att LRF är ” högervridet och toppstyrt” och att LRFs förtroendevalda inte får tycka vad de vill.
Här är Skydda Skogen, eller i alla fall herrar Tidholm och Säfve, ute och cyklar. Texten som de retar upp sig på är ursprungligen skriven av Håkan Nilsson, ordförande i LRF Jämtland, boende på 63:e breddgraden, åtta mil från norska gränsen. Jämtland ligger i och för sig geografiskt mitt i Sverige men hittills har detta faktum sällan renderat plats i någon centralstyrning. Håkan Nilsson är en ordekvilibrist som inte är rädd att sticka ut hakan och att hans text sprids och används av hans kollegor kan knappast kallas toppstyrning. Snarare är det ett tecken på en aktiv folkrörelse med många kommunikationskanaler.
När jag tittar igenom sommarens debattartiklar så hittar jag minst femton olika texter från medlemmar, förtroendevalda och anställda inom LRF och skogsägarföreningarna. En av dessa är skriven på central nivå och den baserar sig på LRFs stämmouttalande. Årsstämman är ju en medlemsorganisations högsta beslutande organ så på det viset kan den artikeln kanske sägas vara ”toppstyrd”. Enligt demokratins spelregler fick dock texten justeras flera gånger innan de 150 ombuden godkände den. Kulturjournalisten Maciej Zaremba har visat stort intresse för denna nationella debattartikel så kanske får vi snart höra mer om den. I väntan på det rekommenderar jag en intressant intervju med Maciej Zaremba i det nyutkomna numret av Vi Skogsägare.
Jag är stolt och glad över att jobba i en brokig organisation med många lokala eldsjälar och kompetenser. Håkan Nilsson har inte bara orden i sin makt, han har också sinne för humor och tar Skydda Skogens ogrundade påhopp med en klackspark. Själv tänder jag tyvärr alltför lätt, som jag beskrev i mitt förrförra blogginlägg, på orättvisa beskyllningar och spekulationer, därav dagens blogg.

K-G Burman, LRFs förre VD, är död.
K-G var folkrörelsen personifierad. Från den glesaste glesbygd utanför Dorotea förde Vi Unga, Centerpartiet och LRF honom till Stockholm. I storstaden och maktens korridorer var han dock bara på tillfälligt besök för att föra småfolkets och landsbygdens talan. Han trivdes bättre i långkalsonger än slips. Han visste att om man ska ut på möte i en bygdegård så gäller det att ha långkalsonger på sig om man inte vill frysa.
K-G var min chef, medlemschef och VD, i ett drygt decennium. Jag var nog inte hans lydigaste medarbetare, ändå gav han mig nästintill fritt spelrum. Det kunde gå lång tid mellan våra kontakter men när jag behövde honom fanns han där. K-G gick på sin magkänsla. Två gånger under mina tio år som regionchef var jag i riktigt krisläge, och utan frågor eller tvekan gav han mig då sitt villkorslösa stöd. Utan det hade jag inte varit kvar i LRF idag.
K-G kämpade länge mot sin sjukdom men till sist orkade han inte längre …… trots att det stundade finalspel i både hockey-VM och Champions Legaue. Jag hoppas att bygdegårdarna i K-Gs himmel sänder hockey på storbildsskärm och att Hans-Ola, Annette och andra folkrörelsens eldsjälar som gått före finns på plats.

Landsbygdsvägens Meeting Point

Skyltar med texten Meeting Point ser man lite här och där nuförtiden, på flygplatser, järnvägsstationer och andra ställen där mycket folk rör sig. Efter en titt i LRFs kalendarium konstaterar jag att det just idag, 15 februari, finns minst 52 Meetings Points ute i landsbygdssverige. Idag är det nämligen enligt LRFs stadgar sista dagen att genomföra årsmöte i lokalavdelningarna och på 52 ställen har man valt att vänta till just idag med detta. Bättre sent än aldrig. Ett bra årsmöte kan vara en verklig Meeting Point med utvecklande samtal om viktiga frågor. Ett dåligt årsmöte kan vara rent själsdödande. En gång åkte jag hem från ett årsmöte klockan tolv på natten och då hade man fortfarande inte kommit igenom den rena årsmötesformalian. Den mötesplatsen blev inte populär.
Härom veckan besökte jag en väldigt speciell Meeting Point– KSLA:s årliga högtidssammankomst. Där fick jag under högtidliga former motta mitt ledamotsbrev och avnjuta en superb middag. Njutningen grumlades dock av bävan inför det tal jag hade lovat att hålla å de nyinvalda ledamöternas vägnar. Jag valde att hålla talet just på temat Meeting Point. Trots både bävan och bihåleinflammation verkade talet gå hem. Vill du läsa om min syn på KSLA som Meeting Point så hittar du talet här.

Go´låt - det goda samarbetets krona

Det har sina fördelar att ha kontor på två ställen. Man kan t ex gå på julmingel två gånger. Idag har jag varit på mingel i LRF-huset i Östersund. Inbjudna var LRFs samarbetspartners. Med liv och lust kastade de sig in i glöggångorna där gamla och nya kontakter möttes helt enligt mingelskolans handbok. För mig, som nu arbetat utanför länet i fem år, blev det en hel del nostalgiska möten med gamla kändisar men också möten med nya fräscha ansikten. Tiderna förändras, och vi med dem (?). 
Det var länge sen jag skrattade så gott som när minnena av vår gamla kör Olåt kom upp. Den kören framträdde, och tränade, bara en gång per år och bestod av folk från LRF och våra samarbetspartners. Där ingick medlemmar, förtroendevalda, byråkrater, rådgivare, miljöexperter, ja alla som ville vara med i vårt samarbete. Första framträdandet ledde till körnamnet Olåt. Efter ett par år drev publiken igenom en hedrande namnändring till Go´låt. Ett par år senare inträdde dock ett par brölande stjärngossar i lokalen och körens namn återgick till Olåt. Numera är kören nedlagd. Det är däremot inte det goda samarbetet mellan alla aktörer i länet som tror på de gröna näringarnas framtid. Än bättre blir det av en stunds mingel.
Nästa vecka tänker jag vara med på julmingel i LRF-huset i Stockholm. Undrar just om det blir Olåt eller Go´låt där …..

”Eftertänkarna” var namnet på en grupp LRF-anställda som avrundade ett par av LRFs tidigare tältmöten på Sånga Säby med sina eftertankar. Numera har vi tältmöten i Södra-salen men eftertankar kan man ju få även där. Jag sitter och läser igenom mina anteckningar från förra veckans stora personalkonferens och hittar bl a följande godbitar som väcker eftertankar:
Är vi till för medlemmarna eller är medlemmarna till för oss?
Vad ska vi inte göra?
LRF är inte till för alla, LRF är till för sina medlemmar.
Man får inga applåder för uteblivna försämringar.
Vi har levt i en kultur av rådgivning, nu är det coachning och kunskapsöverföring som gäller.
En folkrörelse är folk i rörelse.
Just idag är jag stark.
Hur svårt kan det va´?
Varenda kock vill ha sin egen bonde.
Ha roligt och tjäna pengar!

P&K (=Puss&Kram har jag nu lärt mig)

Hela LRFs personal är samlade till personaldagar på anrika Sånga Säby. Vi går här lite extra raka i ryggen efter att just fått veta att vi jobbar i den trendigaste av branscher. Det gamla bondesamhällets traditioner och normer är, enligt ett av våra omvärldsinstitut, superhett nu. Byteshandel och återanvändning, säsongsanpassning, ärvda möbler, många barn och måna om släkten, mat ”From nose to tail” (dvs laga något av hela djuret). Ja rekorderligt ska det vara. Ungdomarna väljer Allsång på Skansen framför frisläppta ravepartyn.
Nu gäller det att smida medan järnet är varmt. Hur göra affärer av denna trend innan den avlöses av nästa?

15 klövermärkta år

5:e augusti 2011 – på dagen 15 år sedan jag började min anställning på LRF. Det var på darriga ben jag tillträdde min tjänst. Efter tjugo år i skogsbrukets trygga hage skulle jag nu jobba med allt från cykelvägar till bonde i butik. Tidigare hade jag bilden av LRF som en dammig och mossig organisation. Intensiva ambassadörer för LRF hade dock övertalat mig att söka tjänsten som länsombudsman på LRF Jämtland, det som sedermera döptes om till regionchef.
En ny värld öppnades för mig den dagen. Från den statliga skogsvårdsorganisationen med krav på opartiskhet och tidredovisning timme för timme kom jag nu till en sfär där det gällde att i alla lägen vara partisk och ge järnet för medlemmarnas bästa dygnet runt. Vad som var medlemmarnas bästa var inte alltid så lätt att veta när den ene ville si och den andre så. I intensivt samarbete med en engagerad styrelse lyckades vi vända den svacka med sjunkande medlemsantal och -nöjdhet som länsförbundet varit inne i. Frustrationen över att aldrig hinna göra allt som skulle behövas för att få de gröna näringarna att blomstra uppvägdes av enskilda medlemmars uppskattning och engagemang. LRF består av människor och där finns vår kraft och energi.
Jag hade fel när jag trodde att LRF var en dammig och mossig organisation. Under mina femton år har jag fått vara med om hur LRF utvecklat sitt arbetssätt för att möta en föränderlig omvärld. Jag har också personligen getts möjligheter att utvecklas vilket bl a lett till att jag nu finns inom den skogliga delen av LRF. Att utveckla LRFs skogliga engagemang och samverkan med skogsägarföreningarna är en utmaning som nog kan ta 15 år till. Det vill till att pensionsåldern höjs om jag ska få vara med då.