Marianne Eriksson

Furuvirke ska man inte ha i bastun, det vet alla byggare. När vår fjällbastu byggdes råkade det dock bara finnas takpanel i furu på plats. Under flera meditativa bastustunder har jag därefter studerat kådtranspirationen från vårt bastutak. I kärnvedsbrädorna händer ingenting medan splintvedsbrädorna svettas kådpärlor i mängd. I den gedigna virkeslärautbildningen på Skogis fick vi lära oss att halten av kåda och hartser är mycket högre i kärnveden men ingen sa ett knyst om att det var splintveden som skulle komma att svettas kåda i bastun. Efter fruktlöst surfande efter kunskap kretsar min egen hemgjorda förklaring runt något med slutna fyllda celler kontra motsatsen.
Min viktigaste slutsats med anledning av detta är dock inte kopplad till hartser, osmos och andra teknikaliteter. Nej jag fascineras av bastuns pedagogik. Tänk att jag genom att se och känna på skillnaden mellan furutaket och granväggarna, splintveden och kärnveden blev så nyfiken på orsaken att jag ägnade timmar åt att fundera över och söka kunskap om ämnet. Det är pedagogik när den är som bäst, att via konkreta upplevelser väcka intresse för att söka mer kunskap som jag kan ha direkt nytta av. Så försöker vi jobba i Kraftsamling Skog.

En framgångsfaktor i Kraftsamling Skog har varit våra pedagogiska utbildningar för handledare och inspektorer. Vår pedagogiske guru har, som han själv uttrycker det, ”möblerat om i våra hjärnor”. Han har fått oss att våga renodla budskapet, nyttja känslor och upplevelser och undvika kunskapsspöket. Det spöket har härjat fritt länge nog och fått alltför många att värdera mängden utsänd information högre än det mottagaren tagit till sig.
Den här veckan har vi haft ett sista pedagogiskt uppsamlingsheat …….. för den här gången. Säkert kommer det fler pedagogiska satsningar. Jag sätter min hatt på att pedagogik, kommunikation och relationer är framgångsfaktorer inte bara för Kraftsamling Skog utan även för framtidens skogsägarrörelse.

Skogsägarting i Småland. Mycket nätverkande och många intryck. Starkast känslor väckte Kråketorps naturreservat där renläriga ”rör-inget-i-naturen”-fantaster beslutade att granbarkborren skulle få härja fritt efter Gudrun. Resultatet var skrämmande, som att gå i en spökskog av döda träd. Inte bara reservatet var drabbat utan även skogar upp till två kilometer utanför reservatet var angripna. Vilket vansinne! Som motvikt till den tragiska myndighetshanteringen fick vi dock på denna exkursionspunkt uppleva en härlig pedagogik med besök av granbarkborrarnas härförare, se bild. Vår pedagogiske guru, vars devis är ”riv alla blädderblock” skulle ha gråtit av lycka om han hade sett uppvisningen.

Starkt intryck gjorde också den tillfälliga virkesterminal vi besökte där man nu snart kör det sista virket till industrin. Fyra år har stockarna legat där med bevattning som under högsäsongen motsvarat 70 mm regn per dygn. Uppe i virkeshögarna växte gräs och lövsly. Trots dessa fyra år så kunde virket vara fräscht när det sågades upp, åtminstone virket efter Gudrun. Pers virke var sämre trots att det var yngre. Tänk att före Gudrun trodde vi att virke tålde att ligga under bevattning högst tre månader utan att tappa kvalitet. Det här hade legat fyra (4!) år!

Igår hade jag en riktigt bra dag på jobbet – en dag i lyx. Jag och Bosse, som är gårdsvärd, handledare och kortkursledare i Kraftsamling Skog, vandrade i lugn och ro runt slingan på hans demonstrationsgård. Vi funderade och diskuterade budskap, pedagogik och tekniska detaljer i en enda skön blandning. Jag fick många bra uppslag och idéer, kanske fick även Bosse någon ny tanke. Det mesta hade han dock redan tänkt på. Jag har inte sett maken till genomtänkt demonstrationsgård, alla åtgärder inom gångavstånd och dessutom en bygdegård för teorigenomgång inom promenadhåll. Bosse vill inte ha alltför stora grupper i taget, en eller ett par cirklar tycker han är lämpligt. Gissa om de blir väl omhändertagna. Många grupper har redan avnjutit hans vandringar och pedagogiska finesser och många fler kommer det att bli.

Till lyxen igår hörde också att sitta tre timmar på tåg både för- och eftermiddag. Tid att tänka, läsa och skriva utan tidspress är en stor bristvara för de flesta av oss idag. Lyxfaktorn kvadrerades av att det här var min sista resdag på länge. Nu jobbar jag hemifrån Jämtland fram till juli och sedan Semester med Sommar, Sömn, Sol och Söta bad. Lyxigt!