Marianne Eriksson

Den här veckan har jag haft Island i fokus. Kraftmeiri Skogur, den isländska versionen av Kraftsamling Skog, har haft styrgruppsmöte och cirkelledarutbildning på svensk mark, i småländska Asa närmare bestämt. Island är fortfarande i återuppbyggnadsskedet av sin skog. Från att 25% var skogtäckt på vikingatiden är det nu bara 5% skog, som dock ska bli mer genom de planteringsprojekt som pågår. De första planteringarna närmar sig nu röjnings- och gallringsfasen.
Några andra skillnader mellan Island och Sverige som jag noterade under veckan var:
- Kvinnorna är inte i minoritet bland skogsägare och andra aktiva i skogsbruket på Island. Kan det bero på att skogsbruket handlar om plantering och inga skogsmaskiner används för det? En av de isländska kvinnorna konstaterade snabbt att det beror på att det ännu inte finns några pengar i skogen och därför är männen inte intresserade.
- Trots att man på Island är mycket restriktiv när det gäller import av får verkar man inte hysa samma tvivel mot främmande trädslag. Det finns inga inhemska barrträd på Island men ändå planterar man nu en hel del lärk och sitkagran.
- Studiecirklar tycks vara svenskt så det bara sjunger om det. Det var inte helt lätt att överföra den metodiken. En positiv bieffekt av den processen blev att jag nu ännu tydligare ser cirkelns fördelar.
- …. sjunger om det, skrev jag här ovan. De som sjöng bäst var islänningarna. Oh vilka härliga sånger jag hört under veckan. Språket och melodierna för direkt tanken till det isländska landskapet – det som nu ska beskogas.

2009 måste vara All Time High för kruståteln på våra breddgrader. Aldrig har jag sett kruståteln så tät och hög. Att gå över ett kruståtelhygge i år är en kamp mot högre makter, starka, sega och oändligt många snärjer grässtråna sig runt stövlarna. Tänk att de smala tunna strån som ser så oskyldiga ut i gammelskogen bara några år efter avverkningen kan förvandlas till en armé så stark att den övermannar de skogsplantor som ska utgöra nästa generations skogar. Lyriska konstnärer må uttrycka sig hur känsloladdat som helst om hyggenas böljande åkrar som skiftar i violett men för den som vill ha upp nya skogar gäller det att vara pang på rödbetan – markbered och plantera snabbt efter avverkningen, annars tar kruståteln över herraväldet.

Kan man tänka sig bättre sätt att hedra nationaldagen än att plantera? Knappast. Varje planta är ju en investering för våra framtida barnbarn och nationens nettoexport. Vårt lilla hygge är nu planterat enligt konstens alla regler av fyra skogstjänstemän, en konfirmand, en snart-tonåring och en förstagångsväljare. Vad månde bliva av detta? Vi får hoppas att det  blir bättre än kockarna och soppan.

Mina plantor är satta med stor kärlek och omsorg. De små tallplantorna som ännu inte kommit ur sin brun-violetta vilofärg fick mina moderskänslor att svalla. Med ömma händer, i ordets rätta bemärkelse, introducerade jag dem på sin nya boplats, uppmanade dem att dricka mycket och se upp för snytbaggar och sorkar. Det strilande regnet hoppas jag gav dem en bra start i sitt nya liv. 

Även EU-valdagen ägnade vi åt plantering, dock inte mer än att vi hann rösta. Det verkar lätt att matcha fram ett nytt enfrågeparti, över 11% är läget just nu för PiratPartiet. Kanske vi skulle ha försökt få in PlanteringsPartiet.