Marianne Eriksson

Förra helgen satt jag i Torsgård i trakten av Stugun och tyckte synd om mina släktingars släktingar som hade fått hela sitt potatisland plundrat av tranor. Det har vi hittills varit förskonade ifrån. Pärskrikan, eller nötskrika som den heter på svenska, har vi dock haft problem med varje höst.
Den här helgen sitter jag i Bingsta i Östansjöbygden och tycker synd om oss själva som, åtminstone delvis, fått potatislandet plundrat av tranor. De är verkligen inte blyga av sig, kolla fotspåren på bilden. Mätta tycks de då ha blivit eftersom de inte orkade äta upp hela potatisarna. Gudskelov tycktes de inte orka hela potatislandet heller. Fårorna med mandelpotatis har de dock fullständigt tömt. Näsa, eller rättare sagt näbb, för delikatesser tycks de ha på Restaurang Tranan.
LRF har nyss tagit fram en rapport om fågelskador inom jordbruket. Den ska jag läsa minutiöst, särskilt det som gäller förebyggande åtgärder.  Kanske kan man göra karriär som fågelskrämma?

Man vet att det våras i Jämtland när
a) tre tjog tranor majestätiskt vandrar på de nytinade åkrarna
b) kärlekskranka storspovar pockande drillar efter sällskap
c) virket ramlar fram ur skogen och samlas längs vägarna
d) vägarna lämpar sig bättre för puckelpist än virkestransport

Sensommar? Höst? Nej, skördetid är den årstid som råder nu. Skog och mark dignar av mogna bär, svampar och älgar. Medan somliga skördar flyttar andra. Inifrån vinbärsbuskarna följer jag i skymningen tranornas plogar på väg mot nattvila vid Tysjöarna. De är dystra i tonen, hade nog gärna stannat ett tag till i vildmarken. Muntrare lät den hop med vitkindade gäss som igår hade högljutt flyttpartaj på en nyskördad åker mitt i Ås. Att kyrkogården var närmsta granne tycktes inte röra dem i ryggen.
Så blandas skördens glädje och flyttens melankoli till den välsignade årstid som ligger mellan sensommar och höst. Varje år kommer den till oss med sina alldeles speciella dofter, känslor och ljud.