Full fart på dansbanan

Vad är egentligen kultur? Vad är finkultur och vad är fulkultur? Och vem har tolkningsföreträdet? Jag funderade en del över det i helgen när jag ena kvällen var på nostalgidans på Svea Park i Kaxås och dagen efter på bygdeteater i Döda fallet i Ragunda. Två typiska landsbygdsföreteelser, sånt som riksmedia och storstadens innefolk ofta belägger med ett lätt löjesskimmer.

Svalkande sommarskymning på Svea Park i Kaxås

Svea Park var en kulturupplevelse. Sommardansbana vid vattnet, skjutbane- och tombolastånd (visserligen inte öppna), AC genom öppna fönsterluckor, kokkaffe utstrött på dansgolvet (potatismjöl funkar också), ljusskylten damernas/herrarnas och givetvis dansanta människor från flera mils håll. Styrdansen är hos sina virtuoser en väl utvecklad konstart. Hit kommer man för att dansa och träffa folk. Inne på dansbanan är det svettigt, lika för alla så det gör inget. Svalka och återhämtning får man ute i den ljusa sommarkvällen. Gamla vänner pratar minnen och öser beröm över eldsjälarna i bygdegårdsföreningen som med ideella krafter byggt ut anläggningen. Och man är långt från Stureplans penningstarka inneställen.
”Flykten till Ravundberget”, spelad vid Döda fallets vridläktare var också en kulturupplevelse. Det omgivande landskapet utgör storslagna kulisser för spelet som skrivits av Sven Wollter. Proffsskådespelare och amatörer från bygden spelar tillsammans så att man ibland inte vet vem som är proffs. Även här är det massor av ideell tid och engagemang som möjliggör verksamheten. Och man är långt från statsunderstödda Dramaten.
Jag erkänner att jag är partisk. Jag brinner för landsbygden och avskyr den nedlåtande schabloniserade bild av landsbygdskulturen som ibland förmedlas av TV och riksmedia. Finns det äkthet, engagemang och samhörighet i kulturyttringarna så är det finkultur för mig.