LRF Ungdomen

I morgon åker Andreas, Emma och jag till Visby för tre intensiva dagar på Almedalsveckan. I fjol var hela riksstyrelsen på plats då vi slog ihop det med ett av våra styrelsemöten, och vi arrangerade ett seminarium om ungt företagande i de gröna näringarna, men i år blir satsningen lite mindre och vi kommer inte ha några egna seminarier. Däremot kommer vi så klart besöka några av de nästan 1500 seminarierna som erbjuds. Jag har spenderat förmiddagen med att kolla igenom programmet för dagarna och vilka seminarier som finns. Mat är, liksom i fjol, ett inte helt ovanligt seminarieämne. Skillnaden mot tidigare år är att en väldigt stor andel av dessa matseminarier arrangeras av Köttfri måndag och andra ”antikött”-organisationer. Det ska bli intressant att ta del av några av dessa seminarier, eftersom det känns lite oroväckande att dessa organisationer äger diskussionen om produktion och konsumtion av kött. Några av seminarierna handlar om kött i det offentliga, och andra om hur köttkonsumtionen påverkar resten av världen genom t ex skövling av regnskogen. Även om jag tycker det är viktigt att det förs en diskussion om hur vår konsumtion och produktion påverkar miljö och klimat så är jag rädd att det inte direkt kommer bli en nyanserad debatt på dessa tillställningar. Att sluta äta kött för att rädda klimatet tycker jag är en alltför förenklad lösning på ett komplext problem. Vi kommer försöka vara på plats i alla fall, så får vi se om vi kan få fram en lite mer nyanserad bild av frågeställningen.

LRF arrangerar i vanlig ordning ett antal seminarier (program finns här), och jag noterar bland annat att ett av seminarierna behandlar frågeställningen om huruvida svensk livsmedelsproduktion behövs eller ej. Vi hade ju en debatt på detta tema på vår egen stämma i mars som blev väldigt intressant, och när det nu är ”högdjur” som ICA’s VD, Helena Jonson, Eskil Erlanson och Åsa Romson som ska diskutera kan det säkert bli en lika intressant diskussion. LRF U försöker dock prioritera bort LRF:s egna seminarier, även om de oftast är väldigt intressanta så känns det viktigare att arbeta lite mer externt när vi nu ändå är på plats på Almedalsveckan. I år kommer jag försöka delta i några seminarier om ungt företagande, tillgång till riskkapital och nya vägar att företagsskifta. Lantbruksbranschen är inte unika i sitt problem med att föryngra och företagsskifta så det ska bli intressant att ta del av andra branschers perspektiv på dessa frågor. Vi har dessutom bokat in ett gäng fika- eller lunchmöten med ungdomspolitiker och riksdagsledamöter för att höra lite om deras tankar kring de gröna näringarna. Jag ser fram emot en riktigt givande vecka!

John och jag träffade idag Magnus Resare från Muf:s förbundsstyrelse för lunch i LRF-huset i Stockholm. Muf:s förbundsstyrelse genomgick en stor förnyelse vid den senaste förbundsstämman, där Magnus var en av de nya som pekade på partiets behov av en förändrad landsbygdspolitik (eller rättare sagt, en landsbygdspolitik överhuvudtaget…). LRF Ungdomen är inte direkt bortskämda med att de politiska ungdomspartierna initierar en kontakt med oss för att använda oss som ett bollplank i sin politik, och därför var det väldigt roligt att träffa Magnus och höra att man från Muf:s sida såg landsbygdspolitiken som en viktig del i partiets framtida arbete.

Visst är det konstigt att landsbygden var så bortglömd i partiernas politik inför valet 2010? Jag trodde faktiskt något av de mindre partierna skulle profilera sig lite mer åt landsbygden efter att valframgångarna med en storstadspolitik uteblivit, men vi är så klart glada att de unga moderaterna ser landsbygden som en viktig del av Sverige. Kommer vi kanske i valet 2014 få höra en slogan om ”det nya landsbygdspartiet”?

Jag tycker lantbruksdebatten i Skövde i måndags blev en riktig höjdare. Bra uppslutning (ca 1200 åhörare), bra panel, bra moderatorer, bra frågor och bra diskussioner.

Jag blev glad över de många inspelen om möjligheter för lantbruket i framtiden. Lars Idermark pratade mycket om våra tankebanor som företagare och den utvecklingspotential som finns. Ove Konradsson pratade om svensk mjölkproduktion som väldigt konkurenskraftig gentemot andra länder. Det kändes på något vis som ett lyft mot alla problemorienterade diskussioner som vi brukar få lyssna till. Lars Andersson som är ICA-handlare i Skåne bad om mer ”riktiga” produkter att sälja i sin butik och menade att han har stort inflytande över konsumtionsmönster genom att marknadsföra och profilera olika produkter. Det var helt enkelt fokus på utvecklingsområden inom lantbruksföretagandet.

Den som ger mig blandad eftersmak är den rapportering som hittills har skett från i måndags kväll. Annika Bergman som är ordförande för Sveriges grisföretagare hade sin agenda klar för kvällen. Lönsamheten i svensk grisproduktion är urusel och det är djurskyddet som sänker den svenska produktionen eftersom konsumenten inte betalar för den merkostnaden. Budskapet som Annika levererade var att om inget görs för svensk grisproduktion så kommer bara de som inte har råd att sluta vara kvar om 5 år.

Jag betvivlar inte problematiken i grisnäringen! Men detta var det enda som flera nyhetsrapporteringar handlade om, trots att det i övrigt var en mycket positiv diskussion. I morgondagens Land Lantbruk (som jag kom över och har läst idag) rapporterar man endast om diskussionen kring den dåliga lönsamheten i grisbranchen och att Eskil Erlandsson öppnar för en politisk ersättning via skattemedel för kostnaderna för det högre djurskyddet.

Hur skall vi någonsin lyckas tvätta bort ”gnällstämpeln” på svenskt lantbruk när till och med en positiv debatt (till 90 %) sumeras i negativ klang? Hur skall vi locka nya generationer till branchen när det enda de får höra är hur bedrövligt allt är? och hur skall vi lyckas utveckla våra företag när allt fokus läggs på politiska lösningar?

Jag tar med mig de positiva signalerna från debatten och skall göra allt jag kan för att visa att svenskt lantbruk är möjligheternas branch och en framtidsbranch. Men ibland känns det som man jobbar i uppförsbacke!

Till sist. Ett stort tack till alla som var med i arbetet kring lantbruksdebatten! Ni gjorde ett fantastiskt jobb!

Så har Djurrättsalliansen slagit till igen. Tänk att denna organisation på ett halvår har gått från att vara helt okänd för svenska folket till att totalt styra diskussionerna om svensk djurvälfärd. Nu tänker jag dock inte kommentera huruvida svensk minkproduktion är bra eller dålig, jag är inte tillräckligt insatt i svensk pälsproduktion så att jag kan avgöra vad som är naturligt beteende och vilka behov djuren har, även om jag rent emotionellt så klart reagerar negativt på bilderna.

Vad jag istället ställer mig lite frågande till är den generella acceptansen av Djurrättsalliansens metoder. Att använda icke-demokratiska metoder för att föra fram sitt politiska budskap är inte ovanligt – det är t ex tyvärr ganska vanligt förkommande att politiskt aktiva attackeras av meningsmotståndare. I den offentliga debatten är man ofta rörande överrens om att sådana icke-demokratiska metoder inte är acceptabelt. Dock verkar detta inte gälla alla områden. Att göra sig skyldig till t ex olaga intrång är tydligen ok ibland, som när det gäller att propagera mot den svenska djurproduktionen.

Då frågar jag mig bara om detta är det samhälle som vi vill ha? Jag är helt och fullt övertygad av att majoriteten av svenska djurproducenter utan tvekan skulle låta Djurrättsalliansen (eller vilken intresserad konsument som helst) komma på oanmält besök, och gladeligen visa sin djurproduktion och vara med och förklara och diskutera djurhållningen på gården. Men detta skulle så klart inte skapa lika stora rubriker…

Det känns obehagligt att svenska djurproducenter ska behöva vänja sig vid risken att någon aktivist smyger omkring på gården på natten utan ens vetskap för att kontrollera djurhållningen när det redan ska finnas en fungerande kontroll av produktionen. Jag tycker det är väldigt tråkigt att det inte förs någon som helst diskussion om olika intresseorganisationers metoder, och att svenska politiker sväljer devisen ”ändamålet helgar medlen” med hull och hår.

En herre vid namn Per T Ohlsson citerades i ATL idag för sin beskrivning av Almedalsveckan som ”…den svenska samhällselitens svar på Sjöbo marknad”. Under de gångna två veckorna har jag haft nöjet att få bevista båda tillställningarna, förra veckan genom Riksstyrelsens deltagande i politikerveckan och igår på den traditionsenliga rundan på Sjöbo marknad med far.

Och ja, likheterna finns där. Det är varmt och trångt, var och varannan minut ser man kändisar (om än på Sjöbo marknad mer i kalibern ”vänner från förr”), utbudet är så stort att man undrar hur det egentligen kan finnas möjlighet för alla närvarande utställare att nå ut till besökarna, det snackas mycket strunt, och trots att glaset med rosé är utbytt mot en folköl eller halvljummen cider så finns även alkoholen närvarande i minglandet.

På en punkt skiljer sig dock de båda evenemangen åt – synen på lantbruk. När jag gick omkring med far så mötte vi flera bönder från trakten, och det snackades vete- och grispriser och diskuterades hur grisbranschen skulle klara sig nu när den nya certifieringen införs. Under Almedalen var mat och klimat ett populärt seminarieämne, men diskussionerna ligger så otroligt långt ifrån producenternas vardag. Här diskuterar både representanter från partier och lobbyorganisationer hur svenskt lantbruk kan bli mer hållbart, ur både etiskt och miljömässigt perspektiv där ytterligare regleringar och märkningar tycks vara lösningen på det mesta, och diskussionerna grundar sig ofta i emotionella argument. Detta blev väldigt tydligt under en diskussion om griskrisen i höstas, där det blev folkstorm när en representant från jordbruksverket sade att bilderna på grisarna som åt på en död gris inte var ett problem ur djurvälfärdssynpunkt eftersom ingen av grisarna for illa, utan snarare var ett problem ut etisk synpunkt. Att ingen av de närvarande verkade känna till den certifiering som nu införs i Sveriges grisproduktion för att säkerställa djurvälfärden visar ju att den faktiska kunskapen om produktionen är ganska låg.

Göran Hägglund, KD, talar om ”verklighetens folk”. För lantbruk så är frågan är om det är konsumenter och politiker eller producenter som är verklighetens folk. Om nu svenska folket vill ha en köttproduktion där grisarna springer ute och leker i hagarna, så är det kanske egentligen vi konventionella producenter som är ”overklighetens folk”. Men så länge som det istället köps in importerad mat med långt sämre djurvälfärd men ett lägre pris så tror jag att konsumenternas bild av svenskt lantbruk måste närma sig producentens vardag. Kanske dags att vi börjar visa upp något annat är ”Barnen i Bullerbyn”-romantik, så att konsumentens matval kan baseras på ett rationellt snarare än emotionellt beslut?

Inom LRF har vi tydligen gjort FAOs prognos om 9 miljarder människor 2050 till en lag och det är i detta som allt skall ta sin grund. Jag köper inte detta och jag tycker man börjar i fel ända. Redan idag finns det väldigt väldigt många människor som går hungriga varje dag. Detta beror främst på politisk styrning och infrastruktur, snarare än bristen på livsmedel.

Vår planet jorden skulle förmodligen inte klara att försörja 3 miljarder människor om samtliga av dessa levde enligt den standard som vi gör i västvärlden. Idag finns det 900 miljoner bilar i världen. Vad skulle hända om 2 miljarder människor till fick det ekonomiska utrymmet att skaffa en bil, skaffa ett kylskåp, åka på semester till andra sidan jorden?

Bör vi inte, i det långsiktigt uthålliga samhällets namn, ställa oss de två grundläggande frågorna först; Hur många människor kan ett långsiktigt hållbart samhälle försörja och vilken levnadsstandard kan dessa människor ha?

Sådana här funderingar rör sig i mitt huvud denna tisdagsmorgon. Lever jag som jag lär då? – Jag har både bil, kylskåp och avbockade semestarresor så tyvärr blir svaret nej.

I kväll ska jag sätta mig på tåget mot Åre, för att tillsammans med ett gäng andra LRF Ungdomar åka på vår Riksstämma. Vi testar Åre som en ny mötesplats, och det är faktiskt en hel del medlemmar som inte sitter i fullmäktige som kommer följa med, och det är ju verkligen jätteroligt! Tisdag och onsdag blir stämmodagar, sen är det fri hopp och lek på torsdag så då ser jag fram emot att bege mig ut i backen på min snowboard. För alla som inte har haft möjlighet att åka med vill jag verkligen rekommendera att följa stämman på internet, då valda delar av stämman kommer direktsändas på http://live.lrf.se. Det blir tre sändningar med start kl 13.00 på onsdag.

Mest ser jag fram emot paneldebatten på onsdag, då representanter från de politiska ungdomsförbunden tillsammans med John ska diskutera maten, jobben och klimatet. Än så länge leder de rödgröna med 1-0 då de alla tre ställer upp med sin ordförande och har varit väldigt lätta att ha kontakt med. De fyra partierna från alliansen har velat fram och tillbaka, och under en period verkade det som att Luf och Muf inte ens tänkte komma. Men i dagsläget kommer alla partier närvara, så får vi väl hålla tummarna för att vädret är med oss så att de faktiskt lyckas ta sig upp också. Men jag tycker ändå det visar att de rödgröna är lite mer på hugget, och tycks värdera sin närvaro på vår stämma högre än allianspartierna. Men i slutändan är det ju vad som presteras under debatten som räknas, så missa inte att titta live klockan 13.00 på onsdag!

Onsdag till lördag var Hilda och jag på CEJA-seminarium i Sevilla, Spanien. CEJA är en paraplyorganisation för Europas alla lantbruksungdomsorganisationer, och består av 27 organisationer från 21 EU-medlemsländer.

Det var två dagar med ett späckat schema av panelsamtal, diskussioner och studiebesök. Torsdagen veks åt paneldiskussioner på temat ”CAP efter 2013″, där vi fick höra hur representanter från bl a WTO, Syngenta, EU Kommissionen och IFAP (International Federation of Agricultural Producers) tänkte kring Europas framtida jordbrukspolitik Spanska organisationen ASAJA som ordnade det hela hade verkligen försökt få in så många prominenta talare som möjligt, vilket tyvärr minskade utrymmet för inlägg från publiken. Hilda återkommer dock med ett inlägg om hur diskussionerna gick.

På kvällen var det middag på en hacienda, med efterföljande flamencodans (vilket inte är så lätt för oss stela nordbor…) Fredagen skulle ägnas åt CEJAs Working Groups som är de forum där medlemsländerna verkligen får diskutera olika frågeställningar, och skriva ihop deklarationer om vad Europas unga bönder tycker i olika frågor. Hilda och jag var peppade, men spanjorerna som är lite mer ”mañana, mañana” tyckte att det vore skönare med sovmorgon, varför dessa Working Groups tyvärr ställdes in. Resten av förmiddagen ägnades åt en genomgång av den deklaration kring CAP efter 2013 som ska överlämnas från CEJA till EU kommissionen under våren.

På eftermiddagen blev det studiebesök på ett riskooperativ utanför Sevilla, och på grund av spanjorernas motvilja mot att hålla tider och skynda på så hann vi tyvärr inte med det andra inplanerade studiebesöket på en gård med tjurar. På kvällen var det mingel i en av de absolut vackraste byggnader jag sett – det kungliga slottet i Sevilla. Detta får verkligen inte missas om man har vägarna förbi södra Spanien!

Allt som allt var det intensiva dagar som utmärktes av intressanta diskussioner, många utbyten av erfarenheter över landsgränserna, högst tvivelaktig mat (croissanter med mandelmassa och grönmögelost?!) och lite karaoke.

Jordbrukspolitiska diskussioner vid köksbordet, globala handelsbegrepp i mjölkrummet och funderingar kring olika framtidsmöjligheter på foderbordet… Så är diskussionsklimatet hemma på gården och har så varit under min uppväxt, och det är nog knappast något unikt för just den bondgården. Det är egentligen en härlig krock (eller naturligt komplement?) att ha hjärnan sysselsatt med frågor på en europeisk nivå samtidigt som du utför de mest jordnära sysslorna man kan hitta.

Har man tur får man tillfälle att lyfta sina funderingar i ett större sammanhang och förra veckan fick LRF Ungdomen möjligheten att medverka under det CAP seminarie som LRF ordnade med talare som Mariann Fischer Boel, Eskil Erlandsson och Padraig Walshe från Copa. Vi passade på att lyfta fram vårt önskescenario med långsiktiga spelregler, ersättningar som kräver motprestation och vikten av lika konkurrensvillkor.

Hilda och John från LRF Ungdomen, Lars-Göran från det lite äldre LRF...

Men idag är det åter vardag, jag har precis ätit riktigt kött till middag, tillagat av min lillebror som är inneboende tillsvidare (på obestämd tid verkar det som) och diskussionerna har rört sig mellan grisarna, jordbrukspolitik, någon pjäs ”Kvinnan som gifte sig med en kalkon” (Boëthius) som bror läser in, och vad vi önskar oss i julklapp. CAP vid middagsbordet alltså, igen.

Idag åt jag lunch med Jakop Dalunde som är en av Grön Ungdoms två språkrör. Det blev en intressant och samtalsrik timma där vi båda försökte hinna äta lite mellan diskussionerna om förnybara bränslen, framtidens jordbrukspolitik och köttets påverkan på klimatet.

Ofta är det väl så att man hör det man vill höra och det kanske är därför jag känner mig glad och hoppfull efter dagens möte, men mitt intryck av Grön Ungdoms ambitioner är att de tror på de gröna näringarna som en nyckelbranch i den omställningen vi, för- eller senare, tvingas acceptera. Hur vägen till ett grönare samhälle ska ritas berörde vi tämligen ytligt, men den fördjupade diskussionen ser jag fram emot.

LRF Ungdomens politiska engageman har under några år varit av en annan sort än i det direkta mötet med framtidens beslutsfattare. Då dagens politiker verkar ha fastnat i storstädernas problem så är det viktigt att vi ger framtidens politiker en bild av hur det ser ut och vilka potentialer det finns utanför 50-skyltarna. Detta var det första av, förhoppningsvis många möten med unga politiker framöver.

John