LRF Ungdomen

Har nu suttit i LRF Ungdomens styrelse i några månader utan att egentligen ha skrivit något om skogen, så jag tänkte det kunde passa att skriva ner lite tankar inför hösten.

Det senaste året har varit väldigt bra ” skogligt” sett. Efter år av lite lägre priser efter finanskrisen har priserna på skogråvara varit högt och det har medfört bra pris på virket från avverkningar. Detta har i sin tur inneburit att bolagen också gått bra.

Ändå hör jag ofta att lönsamheten i skogen är dålig och att det är svårt att föryngra skogsentreprenörskåren. Hur hänger detta ihop egentligen?

Jag tror helt enkelt att man från bolag och då framfört allt skogsägarföreningarnas sida måste börja tänka i andra banor än att medlemmarna ska få ut så mycket som möjligt för virket. Det är självklart viktigt med bra priser på virket, men jag tror man biter sej själv i svansen om det är det enda som är viktigt. Tänk om man skulle ta en liten del av vinsterna eller efterlikviderna som delas ut och investera för framtiden. Då tänker jag främst på föryngring  av entreprenörskåren inom skogen, och att då satsa på utbildning för nystartare och liknande. Detta tror jag vore väl investerade pengar.

Kvällen var fin, lite vind, uppehåll och klar himmel.  Ikväll skulle det ske.

Så på med understället IGEN , raggsockar och sen jaktkläderna, upp till vapenskåpet, ut med bössan, fram med lampan som ska sitta på bössan, sedan lite ammunition. In med grejerna och hunden i bilen, se till att sele och spårlina finns med. Lite vatten och en pannlampa sen beger jag mig till skogen.

Väl framme i skogen, stannar bilen 150 meter från åteln, smyger ut ur bilen, stänger dörren tyst och börjar smyga sakta men säkert fram till tornet. Ser på ett snitselband i en gran att vinden är helt prefekt. Rätt emot mig! Väl framme och uppklättrad i tornet sätter jag mig och den eviga väntan tar vid.

Lyssnar på fåglarna, det är häftigt när man sitter där och hör hur det susar lätt i träden och en massa fågelsång som överröstar allt annat.

Plötsligt rör det sig till höger om mig, ut spatserar en grävling och verkar inte ha märkt mig. Grävlingen går fram på sitt självklara sätt och börja undersöka marken noga, på ett ställe stannar han upp och hittar lite att äta. Hela tiden så rör den sig litegrann, upp på en sten, bakom ett träd osv. Efter en kvarrt blir den lite oroligare och börjar röra sig lite längre svängar, flera gånger sätter den ner rumpan och märker revir. Grävlingar är häftiga att sitta och titta på. de är så säkra och ser väldigt belåtna ut hela tiden när de förser sig av vad som finns. Efter några minuter börjar den gå rätt mot tornet och försvinner vidare in i skogen förbi mitt torn.

Sitter kvar och ler lite åt grävlingen som har gett mig show på sitt sätt, lyssnar vidare efter ljud i skogen men helt tyst förutom fåglarna. Rätt som det är praslar det till under mig, fram kommer en räv. Gör precis som grävlingen och går runt och kikar över allt innan den bestämmer sig för att titta närmare på en ev tunnorna. Den hittar nog inget intressant för snart försvinner även den vidare in i skogen.

Det har nu börjat skymma och jag har varken sett eller hört någon gris så jag beger mig hemåt igen utan gris men med en naturupplevelse rikare !!

När jag för ett drygt halvår sedan blev skogsägare, så kom samtalet från Södras inspektor som ett brev på posten. En eloge till den insatsen. Jag visste knappt själv att jag var skogsägare före personen som ville att vi skulle träffas och diskutera ett medlemsskap. Under samtalet så uttryckte personen bla att det ”vore lämpligt” att jag blev medlem med tanke på mitt engagemang i LRF. Detta gör mig kluven och min förbannade envishet kan inte släppa just de orden.

Jag beundrar Södras framgångssaga. Hur man har månat om sina medlemmar, samtidigt som man har haft kloka affärs-män och kvinnor på ledande positioner som har skapat goda resultat i föreningen/koncernen/företaget eller vad det nu är? En stor del av mig vill bli medlem. Dels för att jag tror att på sikt så gör jag i alla fall ingen ekonomisk förlust, även om jag heller inte tror att den ekonomiska vinningen kommer utmärka sig, gentemot om jag handlar md andra aktörer på marknaden. Men även för att det finns en stolthet och känsla av samhörighet i det Södra som jag gärna vill vara en del av.

Nu till mina käpphästar. Bara för att jag är engagerad i LRF så anser jag att det absolut inte är mer lämpligt att bli medlem i Södra. Jag skulle snarare vilja leva ut motsatsen och bara handla med andra än Södra. Varför då? Jo, dels för att visa alla medlemmar och potentiella medlemmar i LRF att det inte är någon tyst acceppt man ingår när man blir medlem i LRF och som säger att du bör verkligen handla med kooperationen nu med! Men kanske framförallt för att det måste finnas en hunger av att vara bäst i varje förening och därmed förtjäna sina medlemmar. Det är på sikt en överlevnadsfråga för de flesta föreningarna. För tiden när man var medlem och levererade sitt virke ditt ”pappa” gjorde är förbi. Det var förresten även en tid när skogsfastighetens avkastning låg över fastighetens marknadspris och man hade råd att vara ideolog.

Har under de här lediga dagarna passat på att åka skidor så mycket jag bara hunnit i ”min” skog,  ja begreppet ”min” kan väl diskuteras eftersom jag inte lyckats lura åt mig den från föräldrarna än, men det är bara en tidsfråga…

Hursomhelst så är det är ju tusen platser som man bara måste åka förbi och se hur det ser ut när man nu har den dåliga smaken att vara ifrån gården så pass mycket. Den absolut största tillfredsställelsen är ändå att granska de planteringar som jag gjort själv, de första som jag gjorde för drygt 15 år sedan ser fina ut, granarna når mig högt över huvudet och jag funderar på hur verksamheten på gården, jag själv och annat kommer att se ut den dagen det är dags för gallring och sedan så småningom slutavverkning.

Att bruka sin skog har ju dessutom tillförts en extra dimension nu när det äntligen har kommit en medvetenhet om vilken otrolig resurs skogen är för lösa klimatfrågan. En nyckel är att öka tillväxten, hittills ser det bra ut men mycket mer finns säkert att göra?

Att hämta årets julgran tillhör förstås en av höjdpunkterna

På senare tid har diskussionen om att föryngra den svenska skogsägarkåren blossat upp. Detta är givetvis bra och på sin plats. Skogsägarkåren blir allt äldre och de yngre skogsintresserade får vackert vänta med att förverkliga sina drömmar om en egen skogsfastighet. Självklart finns det undantag i det nyss skrivna, men en klar majoritet av människor ”som blir med skog” har redan kommit upp i åren och hunnit skaffa andra intressen som gör att skogsägandet kommer långt ner på prioriteringslistan.   

Vi har alltså en inbyggd problematik i ägarstrukturen av skogsfastigheter i Sverige. Skälen till det är många. På bara fem år under 2000-talet, nästan fördubblades skogsmarkspriset i Sverige. Avkastningsvärdet ligger idag på ungefär halva inköpspriset, räknat per m3sk. Detta har inneburit att det måste till en hel del eget kapital för att ro i land en affär, något som de flesta yngre sällan har.

Jag anser att rationaliseringsförvärvet  ytterligare försvårar köpläget för den köparkategori som redan innan har de tuffaste förutsättningarna på marknaden, nämligen förstagångsköparna. Rationaliseringsförvärvet kapitaliseras i skogsfastigheten och ger en fördel för den som tidigare äger skog.

Att verka för att ta bort en skatteförmån kan säkert jämföras med att svära i kyrkan i dessa sammanhang. Jag är dock övertygad om att vi måste ha en mångfald i skogsägarkåren för att få ett aktivare skogsbruk. Där skall kvinnor och män, unga som gamla finnas. Detta ger bra förutsättningar för nytänkande, kunskapsöverföring och framförallt motverkar det att homogena grupper av människor låser in sig i trånga hörn. För detta skall uppnås krävs åtminstone lika förutsättningar. Ett första steg bör vara att avskaffa rationaliseringsförvärvet.   

Så var det då dags igen. För andra gången inom kort, går en ordförande för en av landets skogsägarföreningar ut i media med budskapet att priset på virke måste hållas ned. Det är den här gången ordföranden för Norra Skogsägarna som kräver att Sveaskog skall ”ändra inriktning” och att de genast bör sluta köpa virke på marknaden. Senast, för några veckor sedan ställde sig ordföranden för Södra Skogsägarna frågan, ”vad händer på marknaden om massabruken måste läggas ned”? Enligt min tolkning var det ett skrämselbudskap till dem som förespråkar ett högre pris på sina skogsprodukter.

Är det någon mer än jag som inte förstår varför skogsägarföreningarna tar täten i denna kampanj?  

• Vi har ett underskott på virkesmarknaden (ca 3% före stormarna i södra Sverige enligt Södra), förmodligen större nu 
• I klimatdiskussionen ses skogen som en stor potential för att förhindra ytterligare global uppvärmning
• Biobränsle från skogen är en av de ”hetaste” värmekällorna i framtiden

Är det inte naturligt i en marknadsekonomi att priset styrs av utbud och efterfrågan? Finns det inget förhandlingsutrymme åt andra hållet i den situation som råder? Borde inte skogsägaren se ett positivt resultat av ovan nämnda punkter? Borde inte skogsägarföreningarna jubla när virkespriset tenderar att stiga? Jag tror iallafall att skogsägarna gör det. Hur kan vi minska ”vi- och dem-känslan” mellan skogsägarföreningarna och dess medlemmar/ägare?

Det finns många frågor som rör sig i ett förvirrat huvud.

John

Sitter på tåget som skall ta mig till höstens första styrelsemöte med LRF Ungdomens riksstyrelse. Utanför fönstret är det så där gnistrande klart som bara en fin höstmorgon kan frambringa. Samlar fortfarande mina intryck ifrån Skogsägartinget som jag kom hem ifrån igår. Hur ska vi egentligen lyckas få en yngre och därmed hungrigare skogsägarkår? Man kan ju inte gärna klandra någon för att hon eller han vill ägna sig åt sin skog i några år till. Men i många fall tror jag det beror på slöhet och feghet. Att göra ett generationsskigte den rättvisa vägen kräver planering,  öppna diskussioner och god hjälp. Det är säkert lätt att skjuta på det och tänka att tiden löser nog detta. Jag är övertygad om att det enbart gör saken mer komplicerad.

För övrigt var det två mycket bra dagar på ”tinget” där LRF Ungdomens skogsgrupp bl a höll en presentation om hur vi tror att framtidens skogsägare kommer agera. Skogsägarkåren blir hela tiden mer och mer heterogen och igår snuddade vi vid diskussionen om vilka skogsägare som egentligen hör hemma i en skogsägarförening. Här krävs en öppen och prestigelös diskussion framöver. Uppenbart är att dagens förtroendevalda ser den kompletta medlemmen i en producerande leverantör som inte ifrågasätter strategier och synsätt.  Industrin är det primära och skogsgården med dess ägare är verktyget. Konstigt hur saker förändras, en gång i tiden var det industrin som var verktyget för skogsägaren. 

John