I veckan har Per Karlsson från Laholm varit en riktig ”snackis” både hemma och på jobbet. Per Karlsson är en slaktsvinsproducent som tröttnat på att kommunerna ställer krav på att bönderna ska producera enligt svenska regler, vilket oftast innebär ökade produktionskostnader, medan kommunerna själva köper in billigt kött från utlandet, där djurhållningen inte är alls lika bra som i Sverige. Han har därför hotat med att börja producera enligt danska djurhållningsregler såvida Laholms kommun inte lovar att börja köpa in mat som är producerad enligt svenska regler.
Man kan ju inte annat än tycka att det hela känns ganska rimligt. Jag förstår inte riktigt hur Sveriges kommuner kan motivera sina hårda kontroller av djurproducenter när djurens väl och ve tydligen inte är så viktigt att man vill vara säker på att den mat man serverar i skolan samt inom sjuk- och äldrevården.
Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson uttalade sig under Almedalsveckan om maten inom det offentliga och visade på bristerna i den offentliga upphandlingen. Partiet ställde krav på mer närodlade och ekologiska produkter inom skola och äldrevård. Jag tycker förvisso att det är väldigt glädjande att det även från politiskt håll nu riktas kritik mot mathållningen i det offentliga, men jag tycker dock det är väldigt tråkigt att det måste till hot, som i Per Karlssons fall, för att politikerna faktiskt ska göra någonting åt saken.
Men kanske krävs det ändå att vi ställer större krav på kommuner och landsting för att saker och ting ska förändras. Som uppväxt på en grisgård har jag sedan barnsben fått höra hur bra det är att äta svenskproducerad mat, och jag har alltid varit noga att i så hög utsträckning som möjligt köpa svenskt kött, men ändå ifrågasatte jag aldrig varifrån maten på min gymnasieskola kom ifrån. Hur svårt hade det egentligen varit för mig att leta reda på någon ansvarig och fråga varifrån maten kom? Kanske måste vi både i egenskap av konsumenter och producenter ta vårt ansvar och våga ifrågasätta våra hemkommuners mathållning. Kanske är det ändå dags att sätta hårt mot hårt.
