En centerpartistisk landsbygds-/lantbruksminister som visserligen är intresserad av de gröna näringarna och som vill väl, men som inte kommer någon vart i praktiken. En hård kärna av det ledande allianspartiets innersta krets, med statsministern och finansministern i spetsen, som har en stor del av den faktiska makten och som är svår att bryta sig in i. Ett överdrivet huvudstadsfokus hos de ledande politikerna, som ser allt utanför huvudstaden som en enda stor diffus förort.

Nu tror ni kanske att jag pratar om det politiska läget i Sverige? Det gör jag. Också. Men de politiska förutsättningarna i Norge ser precis likadana ut. Det är i alla fall min slutsats efter att ha tillbringat två dagar på Norges Bondelags årsmöte i Lillehammer. Efter att Norges lantbruks- och matminister Lars Peder Brekk hade hållit ett anförande fick han en kofot i present. Med den önskade en företrädare för Norges Bondelag att han skulle bryta sig in i den innersta kretsen kring statsminister Jens Stoltenberg för att kunna driva igenom konkreta förbättringar för norska lantbrukare. Kanske skulle vi ge Eskil en sådan på nästa Riksförbundsstämma? Det skulle sannerligen behövas för att rå på Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs maktställning.

Slutligen, några citat från dagarna, som är lika aktuella i Sverige som i Norge:

”Politiker är opportunister, det ligger i deras natur.”
Därför vågar ingen politiker gå till val på att han/hon vill driva lantbruks- och landsbygdsfrågor allra främst, för då blir man inte vald.

”Ingångsbiljetten till bondeyrket har blivit för dyr.”
På tal om att det behövs så stora investeringar och att bankerna inte hänger med i utvecklingen.

”Intäkter kommer aldrig att bli den viktigaste anledningen till att bli bonde, men låt den inte bli den viktigaste anledningen till att inte bli bonde.”
Bristande lönsamhet är föga förvånande inte bara ett svenskt problem.

”Lantbruket är inte en fossil investering, utan en investering för framtiden.”