På senare tid har diskussionen om att föryngra den svenska skogsägarkåren blossat upp. Detta är givetvis bra och på sin plats. Skogsägarkåren blir allt äldre och de yngre skogsintresserade får vackert vänta med att förverkliga sina drömmar om en egen skogsfastighet. Självklart finns det undantag i det nyss skrivna, men en klar majoritet av människor ”som blir med skog” har redan kommit upp i åren och hunnit skaffa andra intressen som gör att skogsägandet kommer långt ner på prioriteringslistan.
Vi har alltså en inbyggd problematik i ägarstrukturen av skogsfastigheter i Sverige. Skälen till det är många. På bara fem år under 2000-talet, nästan fördubblades skogsmarkspriset i Sverige. Avkastningsvärdet ligger idag på ungefär halva inköpspriset, räknat per m3sk. Detta har inneburit att det måste till en hel del eget kapital för att ro i land en affär, något som de flesta yngre sällan har.
Jag anser att rationaliseringsförvärvet ytterligare försvårar köpläget för den köparkategori som redan innan har de tuffaste förutsättningarna på marknaden, nämligen förstagångsköparna. Rationaliseringsförvärvet kapitaliseras i skogsfastigheten och ger en fördel för den som tidigare äger skog.
Att verka för att ta bort en skatteförmån kan säkert jämföras med att svära i kyrkan i dessa sammanhang. Jag är dock övertygad om att vi måste ha en mångfald i skogsägarkåren för att få ett aktivare skogsbruk. Där skall kvinnor och män, unga som gamla finnas. Detta ger bra förutsättningar för nytänkande, kunskapsöverföring och framförallt motverkar det att homogena grupper av människor låser in sig i trånga hörn. För detta skall uppnås krävs åtminstone lika förutsättningar. Ett första steg bör vara att avskaffa rationaliseringsförvärvet.