Onsdag till lördag var Hilda och jag på CEJA-seminarium i Sevilla, Spanien. CEJA är en paraplyorganisation för Europas alla lantbruksungdomsorganisationer, och består av 27 organisationer från 21 EU-medlemsländer.

Det var två dagar med ett späckat schema av panelsamtal, diskussioner och studiebesök. Torsdagen veks åt paneldiskussioner på temat ”CAP efter 2013″, där vi fick höra hur representanter från bl a WTO, Syngenta, EU Kommissionen och IFAP (International Federation of Agricultural Producers) tänkte kring Europas framtida jordbrukspolitik Spanska organisationen ASAJA som ordnade det hela hade verkligen försökt få in så många prominenta talare som möjligt, vilket tyvärr minskade utrymmet för inlägg från publiken. Hilda återkommer dock med ett inlägg om hur diskussionerna gick.

På kvällen var det middag på en hacienda, med efterföljande flamencodans (vilket inte är så lätt för oss stela nordbor…) Fredagen skulle ägnas åt CEJAs Working Groups som är de forum där medlemsländerna verkligen får diskutera olika frågeställningar, och skriva ihop deklarationer om vad Europas unga bönder tycker i olika frågor. Hilda och jag var peppade, men spanjorerna som är lite mer ”mañana, mañana” tyckte att det vore skönare med sovmorgon, varför dessa Working Groups tyvärr ställdes in. Resten av förmiddagen ägnades åt en genomgång av den deklaration kring CAP efter 2013 som ska överlämnas från CEJA till EU kommissionen under våren.

På eftermiddagen blev det studiebesök på ett riskooperativ utanför Sevilla, och på grund av spanjorernas motvilja mot att hålla tider och skynda på så hann vi tyvärr inte med det andra inplanerade studiebesöket på en gård med tjurar. På kvällen var det mingel i en av de absolut vackraste byggnader jag sett – det kungliga slottet i Sevilla. Detta får verkligen inte missas om man har vägarna förbi södra Spanien!

Allt som allt var det intensiva dagar som utmärktes av intressanta diskussioner, många utbyten av erfarenheter över landsgränserna, högst tvivelaktig mat (croissanter med mandelmassa och grönmögelost?!) och lite karaoke.

De senaste två dagarna har jag varit med om något som förmodligen har fyllt på energiförrådet till sommaren. Vi har haft en utbildning för tio stycken nyvalda regionordföranden i LRF Ungdomen. Alla var verkligen taggade inför sitt uppdrag, men flera kände en viss osäkerhat inför hur man är som ordförande. Nu är de på väg hem med ett nytt sätt att se på sin roll. Alla kom till insikten att man faktiskt är vald för att man är den man är och det tror jag höjde självkänslan hos många av dem.

Dessa fantastiska personer kommer att göra underverk i sina styrelser och i uppdraget så kommer de genomgå en personlig resa som de verkligen har fått en bra start på.

Tack till alla som gjorde denna utbildningen möjlig och så bra!

I dagens nummer av DN listas gymnasieutbildningarnas olika förutsättningar för att få jobb. Högst på listan ligger Byggprogrammet där 91,6% av de som tog examen 2002, hade jobb år 2007. Av alla olika gymnasieutbildningar så är det fem yrkesutbildningar som toppar listan, varav naturbruksprogrammet är ett av dem. Jag tycker det är kul och bra att det finns en framtid inom de mer ”praktiska” yrkeskategorierna. Många av dessa arbetstillfällena finns även över hela Sverige, medens trenden inom ”pappersvändaryrkena/ såmångamötensommöjligt-yrkena” (som jag själv delvis tillhör), är att storstäderna endast är ok som arbetsmiljö.

Igår hade LRF Ungdomens riksstyrelse årets första styrelsemöte. Som vanligt så var det en intensiv dag med många punkter att avhandla. Och även om jag ofta längtar ut till det praktiska jobbet som var min vardag för något år sedan, så måste jag erkänna att jag stortrivs i den eviga mötesmiljön. Och för den egna självkänslans skull så brukar jag tänka på att det jag gör, förhoppningsvis kommer alla hårt arbetande LRF ungdomar till någon nytta.

Återstår att se vad de två olika regeringsalternativen tänker göra för alla ungdomar som vill kunna leva och försörja sig av ett liv på landet?

Länge leve den (snart unika) praktikern!

John

Efter några härliga vinterveckor och en dryg månad med en underbar liten dotter i all tankeverksamhet, så skall jag försöka få igång någon form av blogg-struktur igen.

Just i denna tid så bygger det mesta på att, dels summera året som gått, men även att spå de händelser som kommer äga rum på det nya året. Själv har jag hakat upp mig på två händelser som ägt rum i skarven mellan 2009 och 2010. I slutet av november dundrade frågan om hur den svenska grisen mår och i dagarna så har licensjakten på varg överskuggat det mesta på de olika nyhetsportalerna. Så mycket har sagts i båda frågorna och det kan tyckas lite sent att komma in i matchen nu.

Jag tänker inte ge mig på någon amatörvetenskaplig förklaring åt varken det ena eller andra hållet. Alldeles för många blir helt plötsligt experter när liknande nyheter sveper in. Kanske är det vissa människors sätt att mentalt hantera olika skeenden? Vad jag däremot vill ventilera är kommunikationen mellan människor med olika livssituationer. I ett så utvecklat land som Sverige borde de två grupperna som är helt beroende av varandra, kunna fungera bättre med varandra. Att ens behöva dela in oss i två grupper känns som ett tråkigt sätt att beskriva människor i städer och människor på landet. Men de två händelserna som jag skrev om i början av inlägget speglar hur lite vi verkar förstå varandras livssituationer och viljor om en bra tillvaro.

Det klart att det är enkelt och lite bekvämt för mig som ”lantis”, tycka att allt beror på människorna i städernas bristande förståelse för hur det är utanför deras egen livsmiljö, men så enkelt är det absolut inte. Jag tror vi behöver ta många steg från båda håll för att uppnå en acceptabel förståelse. Med den tron så känns det inspirerande att ge sig in i det nya året och mitt mål blir att dra ett strå till stacken när det gäller kommunikationen mellan människor i staden och på landet.

Har under de här lediga dagarna passat på att åka skidor så mycket jag bara hunnit i ”min” skog,  ja begreppet ”min” kan väl diskuteras eftersom jag inte lyckats lura åt mig den från föräldrarna än, men det är bara en tidsfråga…

Hursomhelst så är det är ju tusen platser som man bara måste åka förbi och se hur det ser ut när man nu har den dåliga smaken att vara ifrån gården så pass mycket. Den absolut största tillfredsställelsen är ändå att granska de planteringar som jag gjort själv, de första som jag gjorde för drygt 15 år sedan ser fina ut, granarna når mig högt över huvudet och jag funderar på hur verksamheten på gården, jag själv och annat kommer att se ut den dagen det är dags för gallring och sedan så småningom slutavverkning.

Att bruka sin skog har ju dessutom tillförts en extra dimension nu när det äntligen har kommit en medvetenhet om vilken otrolig resurs skogen är för lösa klimatfrågan. En nyckel är att öka tillväxten, hittills ser det bra ut men mycket mer finns säkert att göra?

Att hämta årets julgran tillhör förstås en av höjdpunkterna

Det är inte utan att jag går och väntar lite på den dagen då jag kommer ut till lagården och märker att det varit besök under natten. Frågan är hur jag ska se på det hela, det är ju trots allt bättre med aktivister än diesel- och verktygstjuvar. Problemet med smittspridning tänkte jag lösa med att lägga fram ”tossor” och skyddsrockar och skriva en lapp där jag vänligt ber eventuella oväntade besökare använda dessa. Nu undrar jag hur många uppsättningar som kan tänkas gå åt? Någon som vet?

En annan sak som skulle kunna bli jobbig är om de senare börjar ringa och vill sälja bilderna i diverse förstoringar och upplösningar. Ni som blivit uppringda och erbjudits flygfoton över er gård vet vad jag menar och telefonförsäljare har jag nog av ändå känns det som.

Så om ni i Djurrättsalliansen funderar på ett besök, ett par saker att tänka på:

• Om ni tvunget vill smyga er in, var snälla och använd skyddskläder.
• Jag är inte intresserad av inramade förstoringar.
• …och vore det inte enklare om ni bara ringde och bestämde en tid? Har hört att det blir bättre bilder i dagsljus.

Varje år den här tiden så förvandlas jag enligt vissa till en julfanatiker.. Vaddå, jag tycker bara julen är härlig, att gammaldags traditioner ska hållas fast vid och att den perfekta ”Fanny och Alexander julen”  är ett måste!

Tyvärr gick jag med på att göra ett jultest i någon tidning och fick följande omdöme:

” Du ser inte på julen som så mycket fest utan mer som träningsläger. Julen ska firas KORREKT och GAMMELDAGS. På denna överhettade proffsnivå är folklivsforskning en viktig ingrediens samt lekglada, energiska och förstående anhöriga. ”

Överdrivet test tycker jag, och ikväll ska jag förövrigt bara koka enbärsdricka, såpskura golv, mangla linnedukar och baka kakor efter mormors recept. Självklart tycker jag att mina yngre syskon samtidigt ska underhålla med lämpliga julsånger i stämmor, vilket inte är mycket begärt med tanke på hur dom i betydligt yngre dagar fick förmånen att höra berättelsen om varför vi firar Lucia egentligen.

Just det, för den oinsatte kan jag nämna att Lucia legenden innehåller en del detaljer om utstuckna ögon, halshuggning och bål. En perfekt saga för småsyskon!

Tydligen kommer det att bli akut brist på gas som drivmedel i stockholmsområdet, http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/alla-skyller-pa-alla-i-gasfragan_3947047.svd, och som vanligt är det hela tiden någon annan som borde gjort något och gjort det i tid. Det fanns förslag på att samla in matavfall, stora pengar som skulle satsas i biogasprojekt osv. men det bidde tydligen inte ens en vante…

I stället används fossil naturgas som visserligen är en förbättring jämfört med bensin men ljusår ifrån fördelarna med biogasen som i stor utsträckning kommer från restprodukter och är förnyelsebar. Det konstiga är att ingen verkade tänka på våra största producenter av bio-restprodukter…kanske dags att göra om och göra rätt?

Som en hängiven köttentusiast så drar det nu ihop sig till årets höjdpunkt, julen. Den lilla grisen har inte sprungit förgäves som hamnar på mitt julbord!

Helst ska godbitarna tillverkas själv, en höjdpunkt är den årliga traditionen att tillsammans med min pappa göra pastej efter farmors recept. Med en skånsk farmor så är traditionerna på gården en blandning av Skåne-Jämtland, med det godaste från vardera julbord utplockat. Självklart ska det tillverkas egen korv, en kryddig variant på enbart nötkött men förutom köttbullarna så får sedan resten köpas hem från utvalda charkbutiker i grannskapet.

Förövrigt har jag  länge propagerat för att vi ska ha ett riktigt grishuvud på borden, känns som det skulle kunna bli en fin tradition. Men eftersom min yngsta syster är vegetarian så meddelade hon att vi får välja mellan henne eller grishuvudet, och mamma valde konstigt nog lillasyster istället…

/Hilda

Klimatmötet i Köpenhamn går mot sin upplösning och resultatet verkar bli…nja, säg det, den som kan. Men den som hoppades på en enad värld som går i takt mot ett renare och miljövänligare samhälle verkar återigen bli besviken.

Var ligger då problemet? Jag tror att man har alldeles för lång tid på sig att diskutera och fundera och tänka på vad som kommer krävas i form av pengar och andra uppoffringar. Jag behöver inte gå längre till mig själv för att känna igen hur jobbigt det är när jag vet att jag har ett helt hus som behöver städas, gräsmattor som ska klippas och hur lång listan på saker att göra verkligen är. Den här överväldigande känslan av att även om jag börjar dammsuga lite så är jag inte i närheten av att ha kommit någon vart.

Däremot, om jag råkar glömma hur mycket som finns att göra och i stället bara ger mig på en uppgift i taget så lyfter man helt plötsligt blicken, och vips, så är allt klart.

Nu är det väl lite magstarkt att jämföra klimathotet med det sanitära tillståndet i mitt hem även om det senare ofta känns som ett större hot för mig personligen än det förra. Dock så tror jag att det ligger en hel del i att det vore bra att köra ner skallen och sätta i gång med jobbet – det finns så mycket uppenbara åtgärder att ta tag i omedelbart. När vi kommit igång med det, då blir det viktigare med strategier för framtiden. Så kavla upp ärmarna, på med handskarna och sätt i gång, bli inte handlingsförlamade av att allt verkar så stort och ohanterligt!